Nyheter från det bolivarianska venezuela

Oppositionsvåld vid venezolanskt universitet - vad som verkligen hände

2007-11-12T00:26:00.000+01:00

Hands off Venezuela och Oilwars står som vanligt längst fram och avslöjar medias felaktiga rapporteringar om Venezuela. Det är egentligen rätt tragiskt att många ärliga journalister plankar fabricerade och vridna nyheter från den privata tv-kanalen Globovision, som sänds i hela Latinamerika och ägs av kontinentens rikaste man.

Tidigare i år lyckades tv-kanalen RCTV:s svinrike ägare lura i journalistkåren och en stor del av befolkningen i världen om att Hugo Chávez hade stängt ner hans kanal, som nu sänds på kabel och satellit.

Exemplet RCTV är bara en droppe i havet och ett exempel på att en mediebevakning behövs för att höja kvaliteten och sanningshalten. Medierna är till för att kritisera och informera, inte för att sprida osanningar eller förvandla oss till idioter!

Svar på mediernas lögner om Venezuela

2007-11-07T14:34:00.000+01:00

De senaste veckorna har Venezuela åter kommit i mediernas strålkastarljus. I ett flertal medier har förslagen till konstitutionsreformer kritiserats, genom att ge en extremt ensidig bild som enbart fokuserar på en handfull av de 69 förslag som lagts fram. Längst gick TV4:s text-tv som satte rubriken “Chávez ändrade grundlagen”, med anledning av att nationalförsamlingen hade godkänt förslagen till reformer av konstitutionen efter långdragna och ingående debatter. Den 2:a december kommer förslaget ställas under beslutande folkomröstning.

Rubriken är alltså felaktig på mer än ett sätt: dels är det inte Chávez utan nationalförsamlingen som har godkänt reformerna, och inte en enda ändring av Venezuelas konstitution kan genomföras utan folkets godkännande. Detta tillvägagångsätt är unikt i landets historia: innan Hugo Chávez kom till makten ändrades konstitutionen och sattes ur spel gång på gång, utan att folket någonsin tillfrågades om en åsikt.

När Venezuela nu förvandlats till en verklig demokrati är det naturligt att borgerligheten blir nervös över vad folket kan hitta på. Oavsett vad TV4:s journalister anser om reformerna borde man dock kunna kräva att de visar en viss journalistisk hederlighet, och inte medvetet far med osanning.

På Hands off Venezuelas hemsida ger vi vår bild av de föreslagna konstitutionsreformerna, vars huvudsakliga inriktning är en massiv utvidgning av demokratin.

Stödjer MUF militärkupper?

2007-06-12T01:42:00.000+02:00

Häromdagen väckte Hands off Venezuelas debattartikel om RCTV sådan vrede bland borgarungarna i MUF att de på sin hemsida krävde att det statliga stödet till Vänsterpartiets internationella arbete skulle dras in. I MUF:s text - som tyder på en djup okunskap och medvetet förvrider HoV-artikelns innehåll utan att ge möjlighet för folk att läsa den - ignoreras det faktum att enbart en bråkdel av underskrivarna är vänsterpartister, medan sju är socialdemokrater.

Mikael Åhman från Marks SSU-kommun bemöter på sin blogg på ett förtjänstfullt sätt MUF:s angrepp på Vänsterpartiet. MUF:s angrepp på Venezuela fullföljer den borgerliga traditionen av att underdånigt stödja USA och dess lakejers kamp mot demokratin i Latinamerika, och visar samtidigt på hur långt Venezuela kommit och hur mycket man har uppnått. Som en venezolansk aktivist sa i förra veckan: "Att beslutet om RCTV är ett revolutionärt verk visas av att det skakat om världsmaktens hjärta".

I dessa dagar är det oumbärligt att hålla koll på Hands off Venezuelas hemsida, som uppdateras regelbundet med nyheter på svenska. Stöd och aktivera dig i Hands off Venezuela-kampanjen, ser mer information på svenska hemsidan eller på den internationella!

Venezuela versus USA

2007-06-07T21:13:00.000+02:00

Nedanstående är en gästbloggpost av Fredrik Andersson, vice ordförande i Ung Vänster Tranås, som driver bloggen "Rött hjärta". Venezuelanyheterbloggen står fortsatt öppen för folk som vill skriva artiklar i solidaritet med Venezuela, maila till rakovskyzamora@gmail.com!

Något av en duell utspelade sig mellan Venezuela och USA på ett OAS (Organization of American States) möte i måndags. Återigen med anledning av Venezuelas beslut att inte förlänga tv-stationen RCTV:s sändningstillstånd i landets marknät.

USA:s utrikesminister Condoleezza Rice uttryckte en önskan om att organisationen skulle utreda beslutet om RCTV med motiveringen: "When you start closing television stations because they express opposition to authorities, it is indeed a strong move against democracy".

Venezuelas motsvarighet Nicolas Maduro var av en annan åsikt: "the intervention of the United States representative constitutes an unacceptable intervention in the internal affairs of a democratic, sovereign republic." Märkbart irriterad attackerade han också USA:s arbete med mänskliga rättigheter: "The OAS would have to make a special commission in order to study the daily violation of human rights along the southern borders of the United States". [...] "How many prisoners do you have in the Guantanamo prison, we ask the government of the United States".

Rice svarade med att USA har en mediesituation som tillåter debatt och kritik mot makthavarna, för att sedan lämna mötet utan att lyssna på vad Maduro hade att säga. Att påstå att en begränsning av yttrandefriheten råder i Venezuela är absurd när en så massiv majoritet av landets media står på oppositionens sida. Detta ignorerar dock Rice, eller också bryr hon sig bara inte om att se efter. Angrepp av de här slagen från USA:s sida är endast ideologiska och grundar sig i de amerikanska planerna på en destabilisering av det bråkiga landet i söder.

Hugo Chávez omvaldes med 63 % av rösterna i december 2006 och när det är så uppenbart att folket står på revolutionens sida måste oppositionen ta hjälp utifrån (läs: USA). Detta påpekade också Maduro på OAS-mötet. Det är viktigt att nämna att de demokratiska problem som Venezuela är drabbade av, allt som oftast kommer ifrån oppositionshåll. Politiskt våld (kuppen 2002) och polisbrutalitet (polisen står ofta till höger) är kanske de tydligaste exemplen på detta.

När blev ett sändningstillstånd i marknätet en förutsättning för ett lands utövande av yttrandefrihet? I Sverige är det endast SVT och TV4 som har motsvarande tillstånd. Skillnaden är dock att utrikesminister Rice inte gormar över detta (TV3 har försökt få hit henne länge). Det är tydligt att den här formen av debatt endast uppstår när (framgångsrika) socialister är motståndare. Då ser bombhögern i Vita huset rött.

Två bolivarianer mördade av fascister

2007-06-01T04:02:00.000+02:00

Klockan 22:20 lokal tid onsdagen den 30:e maj mördades två bolivarianska aktivister i Venezuela. Dayana Carolina Azueje och Gabriel Tovar var aktiva i Coordinadora Simon Bolívar, en samlingsorganisation för revolutionära aktivister i Venezuelas fattiga områden. De två aktivisterna deltog häromdagen i en protest mot tv-stationen Globovision. I en kommentar säger organisationens ledare Juan Contreras:

"Medan revolutionärerna manifesterar med färg, dialog och argument, gör de det med kulor, sådant är fascismens svar på yttrandefriheten och rätten att protestera."

I helgen kommer miljoner venezolaner att gå ut på gatorna till stöd för den bolivarianska revolutionen, mot högerns våldsamma gatukravaller som pågått under veckan. Mina tankar går just nu till Azuejes och Tovars familjer och aktivisterna i Coordinadora Simon Bolívar. Låt helgens demonstrationer bli ett massivt, folkligt och revolutionärt svar på fascisternas konspirationer.

Tack för solidariteten!

2007-06-01T03:05:00.000+02:00

Återger här en artikel som jag skrev till Hands off Venezuelas svenska hemsida:

Man kan konstatera en sak - när det blåser hårt inser man vilka man kan lita på. När USA försökte utmåla FNL som Kinalakejer, när högern hetsade mot Allenderegeringens “steg mot kommunism”, och när nu Venezuela angrips från alla håll i media har det alltid funnits folk som stått upp, rakryggade. Den debattartikel som vi i Hands off Venezuela tog initiativ till i förra veckan har väckt mycket reaktioner trots att den refuserats av en rad tidningar.

Det är uppenbart att det finns mycket ärlig okunskap hos folk, t.ex. tror många att tv-kanalen RCTV blivit nedstängd av Venezuelas regering. Så är inte fallet - RCTV har lyfts ur marknätet (som i Sverige “bara” varit öppet för SVT1, SVT2 och TV4 i många år), men får fortsätta sända via kabel (som TV3, Kanal 5 osv). Ännu har inte RCTV ansökt om att sända via kabel, men Mario Seijas, ordförande för samarbetsorganisationen för Venezuelas kabelföretag, sa igår att en sådan förhandling skulle gå snabbt och problemfritt.

Chiles president Michelle Bachelet - som själv utsattes för tortyr efter en liknande kupp i Chile 1973 som den RCTV stödde i Venezuela - sa idag att fallet RCTV inte handlar om yttrandefrihet, utan om ett legitimt beslut av en suverän regering att inte uppdatera en koncession att sända via marknätet. Det är också djupt felaktigt att beskriva situationen i Venezuela som en där enbart Chávez åsikter hörs numera. Var och en som någon gång slagit på en TV-apparat, eller läst en venezolansk tidning vet att det finns en uppsjö av medier i Venezuela som kritiserar regeringen stenhårt. Venezuela har tiotals privata, Chávezfientliga tv-stationer, liksom det finns hundratals privata radiostationer. Man kan t.ex. kolla in venezolanska dagstidningen El Universals engelskspråkiga hemsida och bedöma huruvida de verkar skrämda till tystnad: http://english.eluniversal.com.

Vi vill tacka alla som under veckan försvarat Venezuelas beslut att inte förnya marksändningstillståndet för RCTV, som stödde en kupp som hade kunnat störta Venezuela ner i samma helvete som drabbade det chilenska folket 1973. I enlighet med arbetarrörelsens bästa internationalistiska traditioner - som tidigare varit så starka i Sverige med försvar av Vietnam, Chile, Nicaragua osv - fortsätter Hands off Venezuela kampen till stöd för den bolivarianska revolutionen. Nedan följer en rad artiklar till försvar av Chávez beslut om RCTV:

Dagens Chavez - Stor fest i Caracas

Erik Svensson - Venezuela och RCTV, Orwellskt nyspråk…

Ali Esbati - Bisarr utnötningsrapportering

Mat och politik - Smörja i kulturnyheterna

Nisse Sandqvist - Om RCTV, yttrandefrihet och TVes

Anders Svensson - Lögner om Venezuela i media

Heloises klagan - Venezuela och RCTV

Erik Svensson - Regeringen i Sverige släcker ner TV1 och TV2?

Kropp, själ och samhälle - Chavez och televisionen

Vi uppmanar alla som skriver artiklar i solidaritet med Venezuela att skicka de till oss för publicering på hemsidan. Tillsammans är vi starka!

Tillägg: Erik Svensson tipsar om Los Angeles Times-journalisten Bart Jones inlägg i RCTV-debatten.

Därför stödjer vi Venezuelas beslut om RCTV

2007-05-28T16:22:00.000+02:00

Nedanstående artikel är ett initiativ för att samla arbetarrörelsen och vänstern kring solidaritet med revolutionen i Venezuela. Undertecknarna till debattartikeln kommer från olika delar av vänstern, men vi förenas i att vi inspireras av utvecklingen i Venezuela, som tar allt fler steg mot en demokratisering av samhället. Venezuela blir dag för dag mer och mer ett samhälle där människor tas tillvara, där deras behov tillfredställs - kort sagt, ett socialistiskt samhälle.

I helgen demonstrerade högern i Venezuela mot beslutet att inte låta tv-kanalen RCTV fortsätta sända via marknätet.
Detta har uppmärksammats mycket i media, och vi vill därför utreda några felaktigheter i rapporteringen, och samtidigt uttrycka vårt stöd för den venezolanska regeringens beslut. Det är uppenbart att kampanjen mot Venezuela i media har intensifierats i takt med att folket börjat ta sig makt underifrån, och drivit på regeringen att föra en verklig vänsterpolitik.
Åtgärden har beskrivits som en nedstängning. Detta är helt felaktigt, RCTV får fortsätta sända via kabel eller satellit, men lyfts ut ur marknätet då man aktivt deltog i statskuppen mot regeringen i april 2002, och dessutom upprepade gånger brutit mot lagarna som reglerar visande av reklam, nakenhet osv. I Sverige liksom i Venezuela finns en begränsad mängd marksända tv-kanaler, och därmed en uppsättning regler för att få sända via marknätet. Det är dessa regler som gjort att TV4 tidigare inte kunnat sända reklam obegränsat.

RCTV:s deltagande i kuppen uttryckte sig på en rad sätt. Stationens ägare Marcel Granier besökte t.ex. personligen presidentpalatset för att uttrycka sitt stöd till den tillfällige presidenten Pedro Carmona, som upplöste alla Venezuelas demokratiska institutioner. Man kunde också på RCTV se hur oppositionsledaren Carlos Ortega i den demonstration som inledde kuppen skrek att man skulle bege sig till presidentpalatset för att “kasta ut denna förrädare mot det venezolanska folket”. Samtidigt kunde man se en textremsa över bilderna av människor på väg till en konfrontation med de tiotusentals Chávezanhängare som då befann sig vid presidentpalatset: “Inte ett steg tillbaka” var budskapet. Utöver dessa tydliga övertramp bjöd RCTV in kuppmakare till studion, och när miljoner venezolaner gick ut på gatorna för att kräva att Chávez skulle komma tillbaka till presidentposten, vägrade de privata tv-kanalerna visa detta. Istället sände RCTV tecknad film. Man kan fråga sig hur länge TV4 skulle få fortsätta sända om de aktivt deltog i en statskupp mot den sittande regeringen.

Vi anser att det avgörande problemet i Venezuela är att ett litet fåtal mångmiljonärer kontrollerar den överväldigande delen av massmedia. Av dagstidningarna är 100 % privata, liksom 97% av tv-kanalerna och 99% av radiokanalerna. Sedan den bolivarianska revolutionen inleddes 1998 har dock de alternativa och lokala medierna blomstrat, till att nu omfatta hundratals radiostationer och webbsidor i hela landet. Fortfarande domineras medialandskapet i Venezuela kraftigt av en stark kritik mot regeringen, medan den stora majoritet av befolkningen som stödjer Hugo Chávez har svårare att göra sig hörd. Vi vill uttrycka vårt stöd för den venezolanska regeringens kamp för att bredda mediespektrat genom att stödja alternativa och lokala medier, och dess beslut att inte förnya marksändningstillståndet för RCTV när detta löper ut den 27:e maj.

Undertecknare:

Erik Andersson, Hands off Venezuela
Kalle Holmqvist, journalist och vårdare
America Vera-Zavala, författare
Kristin Linderoth, ledamot i SSU:s förbundsstyrelse
Seluah Alsaati, distriktsordförande Ung Vänster Storstockholm
Bosse Strömbäck, Vänsterpartiets partistyrelse
Peter Stolpe, ordförande SSU-Facken Stockholm
Jorge Capelán, antirasistiska tidskriften MANA
Emma Nilsson, SSU Västerbottens distriktsstyrelse
Albin Skog, vice ordförande Vänsterpartiet Västra Södermalm
Åsa Björnerbäck, ordförande SSU-Umeå
Krister Andersson, ordförande Vänsterpartiet Falun
Philip Gredfors, distriktsstyrelseledamot SSU Skåne
Mikael Åhman, styrelseledamot Marks SSU-kommun
John Lyshag, Hands off Venezuela
Martin Lööf, Hands off Venezuela
Fredrik Andersson, vice Ordförande Ung Vänster Tranås

Kort förklaring

2007-05-02T22:15:00.000+02:00

Som läsare av denna blogg kunnat se har uppdateringstakten av bloggen sjunkit dramatiskt de senaste månaderna. Orsaken har varit delvis tråkiga: arbete och studier, men också upplyftande; kamp och organisering. Efter att ha varit betraktare och analytiker av en kamp som jag tidigare stått mitt uppe i under ett drygt år har jag hittat tillbaka till den.

Varje dag som "intellektuell" har känts underlig, som om något saknats, något jag inte kunnat hitta tillbaka till. Paradoxalt nog var det som upptog så mycket tid från kampen - Venezuela - min livlina för att inte förgås i bitterhet p.g.a. politiska motgångar. Nu mer än någonsin är jag övertygad om idéernas osårbarhet inför såväl reaktionär bespottelse som naket våld - i det Latinamerika som i åratal plågades av hycklande liberaler och mordiska fascister, båda till lika delar i USA:s ledband, har folken åter börjat resa sig mot imperialismen.

Efter en massiv dos berättigad revolutionsromantik (allt går jävligt bra i Venezuela...) väntar nu ett återvändande till återuppbyggnaden av arbetarrörelsen. I det arbetet går politiska och organisatoriska frågor hand i hand, riktig praktik föder korrekt politik och tvärtom. Som organisatoriskt ansvarig för Hands off Venezuela-kampanjen i Stockholm och aktivist i Ung Vänster Storstockholm kommer det bli svårt att hålla denna blogg rullande, speciellt som jag regelbundet skriver texter till www.handsoffvenezuela.se.

Därför blir min sista kommentar innan en längre paus från bloggandet: bli aktiv i arbetarrörelsen och Hands off Venezuela-kampanjen! Kampen mot högerregeringens klasspolitik och för den socialistiska revolutionen i Venezuela är två sidor av samma mynt - den internationella klasskampen. Vi ses i kampen!

Venezuelas utmaningar och problem

2007-04-21T19:14:00.000+02:00

Efter Hugo Chávez rungande valseger i valet den 3:e december har etablerad media intensifierat smutskastningen av Venezuelas regering. Den främsta angreppspunkten - som även genljudit en del i vänstern - har varit den s.k. "Ley Habilitante", som ger Chávez makt att fatta beslut genom dekret på 11 områden i 18 månader. Detta har beskrivits som steg mot envälde, och även om man kan ha en kritisk inställning till att en person får så mycket makt, bör man ha koll på grundläggande fakta. Nationalförsamlingen har inte överlämnat makten till presidenten, utan fortsätter att stifta lagar även de närmaste 18 månaderna, då Chávez enligt medierna "styr genom dekret".
Bland lagarna som nationalförsamlingen har på sitt bord finns bl.a. en reform av straffskalorna, en utbildningslag, en för internationellt samarbete, en grundläggande reform av banksystemet samt "Lagen om medborgardeltagande och folkmakt".

Parallellt med nationalförsamlingens lagstiftande verksamhet kommer dock Hugo Chávez inte ligga på latsidan, utan förväntas stifta tiotals lagar. Tilläggas bör dock - och detta är ett faktum som helt förtigits i media - att alla lagar som stiftas genom dekret enligt den bolivarianska konstitutionen måste underställas beslutande folkomröstningar om 5% av väljarkåren kräver det. Det står var och en fritt att bedöma hur väl en sådan folksuveränitetstanke går ihop med envälde.

Vad tycker venezolanerna om demokratin?

När Venezuela kommer upp i debatten nämns nästan alltid en person - Hugo Chávez - men den röst som nästan aldrig lyssnas på eller kommer till tals är det venezolanska folkets. Så hur ser egentligen venezolanerna på demokratin som system och hur den fungerar under Hugo Chávez regering? Det latinamerikanska mätinstitutet Latinobarometro med säte i Chile ställde de frågorna till tiotusentals latinamerikaner år 2006. Man skulle kunna tro att venezolanerna antingen tyckte att regeringen är alltför auktoritär, eller att de tvärtom skulle kunna tänkas lyfta fram sådana auktoritära drag som positiva, och koppla auktoritärt styre till effektivitet i att skapa välfärd. Latinobarometro fann tvärtom att den venezolanska befolkningen har ett för regionen mycket stort förtroende för demokratin som system, och dessutom anser att demokratin fungerar väl i sitt eget land.

När venezolanerna skulle betygsätta sin demokrati på en skala från 1-10 blev genomsnittet 7,0 - att jämföra med 5,8 som var snittet i Latinamerika som helhet. Men det som verkligen sätter Venezuela i en särställning i regionen är den politiska aktiviteten: exakt dubbelt så många venezolaner (32%) som latinamerikaner i allmänhet (16%) uppgav i undersökningen att de "ofta" eller "mycket ofta" försökte övertyga andra om sina politiska ståndpunkter, och hela 25% av Venezuelas befolkning var år 2006 aktiva i ett politiskt parti eller för en kandidat - att jämföra med 9% i övriga Latinamerika.

Chávez - styrka eller svaghet?

Utvecklingen i Venezuela, med drag av såväl gräsrotsdeltagande som stark centralmakt, utgör en sammansatt helhet. Snarare än att vara ett resultat av motstridiga tendenser framdrivna av antagonistiska krafter, är detta en följd av medvetna beslut. Den bolivarianska rörelsen har den blandning mellan en ledarposition för Hugo Chávez som "El comandante" och aktiv folkrörelse som man har, inte som en summa av en dragkamp, utan som en strategi. Denna strategi baserar sig på en syn på Chávez som en sammanhållande kraft, ett gemensamt språkrör, och kanske framförallt som en organisatör. I Venezuela finns ett myller av vänstergrupper som samarbetar i gemensamma fronter och startar olika initiativ, men deras mobiliseringskraft står sig slätt mot densamma hos en man: Hugo Chávez.

När Chávez med bestämd min säger att "nu ska vi utrota analfabetismen", "nu ska vi få folk till valurnorna", "nu ska vi diskutera socialism", då sluter bokstavligt talat miljoner upp. Att den förmågan hos Hugo Chávez är en tillgång för en progressiv regering torde stå klart, och det är den bolivarianska rörelsens ledarskap väl medvetna om. Därför använder man Chávez som en katalysator, samtidigt som han uppenbart har en förmåga att lyfta upp frågor som ligger och pyr i folkdjupet - som när han på valnatten förklarade krig mot den korruption som svårt plågar Venezuela.

Samtidigt medför den ständiga fokusen på "El comandante" stora risker - att så starkt betona en enskild persons vikt, riskerar att hämma folks förmåga till självständig handling i ett läge när just det blir viktigare för varje dag som går. Som bekant kan arbetarklassens befrielse bara vara dess eget verk, och detsamma gäller givetvis alla Venezuelas gatuförsäljare och bönder som utgör grundstommen i den bolivarianska rörelsen. Till skillnad från övergången från feodalism till kapitalism - som i hög grad var en flera hundra år lång "rent ekonomisk" omvandlingsprocess, måste övergången från kapitalism till socialism nödvändigtvis vara ett medvetet verk.

En central del i en lärandeprocess är praktik, och människor växer med ansvar. Därför måste budskapet från den bolivarianska rörelsens ledning vara glasklart till folket: "det är ni som ska göra´t!". Att samtidigt använda Chávez som en katalysator för masskampen och få aktiviteten från basen att fungera mer självgående är den bolivarianska rörelsens stora utmaning.

Valkampanjen - en konfrontation mellan samhällskrafter

Att situationen i Venezuela är något "utöver det vanliga", väsenskild från en där fokus ligger på några begränsade krav - kort sagt väsenskild från situationen i ett land där inte en revolution pågår - visade sig under valkampanjen i höstas. Samtidigt som man förskjutit mer fördjupade ideologiska diskussioner till efter valet, fylldes gatorna med tiotusentals människor i röda tröjor var än Chávez drog runt i landet. Tillställningarna liknade visserligen mer karnevaler än traditionella demonstrationer, men visade på en stor mobiliseringspotential och entusiasm för revolutionen. Veckorna innan valdagen den 3:e december präglades av en spänd stämning i Venezuela: den extremistiska oppositionsföreträdaren Rafael Poleo hotade med våldsamheter och krävde på förhand att Chávez huvudmotståndare Manuel Rosales skulle vägra acceptera valresultatet. Inom den bolivarianska rörelsen fanns en extrem vaksamhet: folk uppmanades att närvara vid rösträknandet och vara på sin vakt under valdagen.

Följden blev en massiv närvaro av människor på gatorna under hela valdagen och ända in på natten, då det ännu var osäkert om oppositionen skulle erkänna valresultatet. Manuel Rosales accepterande av valresultatet var inte en okomplicerad affär, utan ledde omedelbart till splittring inom oppositionen. Medan majoriteten förstod att loppet för tillfället var kört, startade delar av oppositionen bråk inne på Rosales valvaka, och försökte även läsa upp "de riktiga valresultaten", vilket dock fick även privat media att klippa till mer relevant information. Hur de delarna av oppositionen hade agerat om inte miljoner venezolaner hade befunnit sig på gatorna med en förkrossande valseger i ryggen är omöjligt att sia om, men klart är att förmågan till folklig mobilisering är ett viktigt vapen som progressiva regeringar måste vårda ömt för att överhuvudtaget kunna sitta kvar på USA:s bakgård.

Oljan, USA och oppositionen

En annan central faktor som förhindrade våldsamheter från den USA-uppbackade oppositionens sida är Irakkriget, som hjälpt till att pressa upp oljepriset och samtidigt bundit USA-imperialismen vid ett avskytt och misslyckat krig. Det verkar som att den amerikanska allmänheten har en lägre toleransnivå mot stupade soldater än någonsin, samtidigt som det blivit alltmer uppenbart att kriget har en minst sagt lös koppling till det "krig mot terrorismen" som USA:s regering använder som förevändning för erövring av naturresurser. Med tanke på Bushs nypåkomna oro över energifrågorna, lär Venezuela med all dess olja förr eller senare komma upp på agendan. Så länge oljeleveranserna från Venezuela till USA fortsätter pga ömsesidigt beroende är troligheten för en USA-stödd kupp eller ett krig av Contras-stil liten, men med Venezuelas allt snabbare steg mot en utvidgning av oljeförsäljningen i regionen för att minska beroendet av USA, blir risken för våldsamheter större.

Istället håller Venezuela på att göra det omöjliga: man tar fredliga steg mot socialismen mitt framför ögonen på USA och dess allierade i regionen, samtidigt som man aktivt försöker sprida revolutionen vidare till andra länder. Samtidigt som Chávez stod där i hällregnet på valnatten och talade inför de tusentals församlade under presidentbalkongen - för kvällen omdöpt till "Folksegerns balkong" - fortsätter dock USA-organen National Endowment for Democracy (NED) och USAID att pumpa in pengar till den venezolanska oppositionen. Enligt den venezolansk-amerikanska människorättsadvokaten Eva Golinger, författare till "Chávezkoden" som avslöjade USA:s inblandning i kampen mot Venezuelas regering, var den amerikanska statens bidrag till Venezuelas oppsitionsgrupper mellan år 2000-2004 omkring 27 miljoner dollar, detta enligt offentliga amerikanska uppgifter, utkrävda med hjälp av den så kallade Freedom of information act.

Efter valet är oppositionen stukad och förvirrad - det verkar för tillfället varken finnas någon valmässig eller militär väg till ett stopp för den bolivarianska revolutionen. Samtidigt utför regeringen och den bolivarianska rörelsen en kraftsamling för att börja bygga socialismen från rörelsens rötter i Venezuelas fattiga områden, främst genom att bygga upp de s.k. lokalsamhällesråden, och ge dessa kraftigt ökade resurser. Lokalsamhällesråden är direktdemokratiska organ som omfattar 2-400 familjer vardera, och dess antal uppgår just nu till knappt 20.000, men blir ständigt fler. Dessa råd kommer under året få dela på ett antal miljarder kronor, att spenderas på grundläggande välfärd.

Tre svaga punkter - på väg mot sin lösning?

Den bolivarianska rörelsen har dock tre svaga punkter: den har varken något gemensamt, demokratiskt styrt parti eller någon massrörelse bland bönderna, och fackföreningsrörelsen präglas av låga medlemssiffror och interna konflikter. Venezuelas fackliga centralorganisation Union Nacional de los Trabajadores (UNT) bildades ad-hoc av gamla fackliga veteraner som arbetat i opposition inom det genomkorrupta CTV sedan många år. Efter oljeblockaden 2003 - där den gamla fackliga centralorganisationen CTV (nu insomnad, sörjd och saknad av ingen) deltog på arbetsgivarnas sida - insåg den bolivarianska rörelsen att det behövdes en ny centralorganisation. Denna blev till UNT, som visserligen växt, men ännu efter 4 år inte lyckats samlas för att legitimera ledningen efter den konstituerande kongressen. Att UNT förmår växa och spela en självständig roll i revolutionen är en nödvändighet. För att kunna spela en sådan roll krävs det att man kallar till val av nationell ledning och organiserar en demokratisk debatt om vart medlemmarna vill föra UNT. Att bygga en socialism utan en aktiv, kämpande arbetarklass är en omöjlighet.

Venezuelas partier - bolivarianska eller ej - är i hög grad toppstyrda och/eller utan massbas. Chávez parti, "Movimiento Quinta Republica" (MVR), har visserligen 2 miljoner medlemmar (av en befolkning på 27 miljoner), men har aldrig haft kongress och är i allmänhet tämligen toppstyrt. Dessutom har MVR på många håll blivit mycket av ett maktparti, dit även relativt välbeställda proffspolitiker sökt sig för att göra karriär. När man åker runt i Venezuela hör man mycket frän kritik av politikerna, inte minst riktad mot lokala "bolivarianska" politiker. Därför mottogs Hugo Chávez förslag att bilda ett nytt enat socialistiskt parti, baserat på val från medlemsbasen, med stor entusiasm bland många fattiga venezolaner. Processen av att bilda det nya partiet började med att MVR gick ut med att man skulle upplösa sig, och sedan dess har flera partier som stöder Chávez sagt att de kommer ansluta sig till det nya partiet.

Det första steget i partiets bildande kommer vara en process från början av våren fram till juni, då man med Chávez icke-partibundna valkampanjsorganisation som bas (efter valet omvandlad till tiotusentals "socialistiska bataljoner") kommer utföra lokala "folkräkningar" i rörelsen, för att se vilka som är intresserade av att vara med i partiet. I början av sommaren är det tänkt att man ska ha medlemsregister färdiga - gissningsvis med några miljoner medlemmar - för att därefter gå till val av kongressombud. I Augusti kommer så det nya partiets konstituerande kongress arbete inledas, för att sedan pågå i olika former under hösten. I november är tanken att kongressen ska presentera förslag till partiprogram, stadgar, ledning osv - som sedan ska underställas medlemsomröstning. Om medlemmarna röstar ja till förslagen, kommer Venezuelas Enade Socialistiska Parti (PSUV på spanska) innan årets slut förklaras som konstituerat, och MVR förpassas till historieböckerna.

Huruvida det nya partiet kommer att bli "det mest demokratiska i mänsklighetens historia", som Hector Navarro, medlem av kommittén för partiets bildande lovat, återstår att se. Budskapet från ledningen är i alla fall glasklart: PSUV ska inte vara en ren valmaskin, och alla representanter ska väljas av partimedlemmarna själva. I Navarros ord: "Presidentens målsättning är inte att detta ska bli ett parti för att vinna val, det är mycket mer än så: det kommer att vara ett parti för daglig politisk diskussion, ett parti för att definiera vart denna revolution ska gå, ett parti till försvar för revolutionen."

Stora utmaningar och risker kantar vägen mot socialismen i Venezuela - korruption, toppstyre och skriande klassklyftor måste ersättas av ansvarsutkrävande, gräsrotsmakt och jämlikhet. För att uppnå det kommer det krävas kamp - och det venezolanska folkets befrielse kan bara vara dess eget verk. USA-imperialismen och den venezolanska oppositionen kommer aldrig låta revolutionen fortgå ostört - det enda möjliga svaret är ett allomfattande uppror mot nyliberalismen i hela Latinamerika.

5 år sedan fascisternas statskupp

2007-04-11T01:55:00.000+02:00

Klicka för att se i originalstorlek!

Idag är det 5 år sedan statskuppen i Venezuela 2002, då reaktionärerna försökte slunga tillbaka landet åratal tillbaka i tiden, innan den bolivarianska revolutionen började föra landet upp från avgrunden. I Venezuela kommer minnet av folkets seger över kuppmakarna upmärksammas på flera olika sätt de närmaste dagarna, ett av de är den mängd av regeringsreklam som producerats. Bilden här ovanför texten är ett exempel på sådan reklam. Notera kontrasten mellan de svarta fanorna (som symboliserar kuppen 11:e april) och de venezolanska fanorna (symboliserandes folkets seger över kuppen 13:e april), liksom själva texten:

"Varje 11:e har sin 13:e
Folket förbli på gatorna
Nu på väg mot socialismen!"

På lördag firas folkets seger över kuppen i april 2002, samtidigt som vi sänder en tanke till de kämpar som stupade i den fullbordade kuppen i Chile, 11 september 1973. 34 år efter fascisternas kupp sitter också som bekant ett av tortyrens och bödlarnas offer på presidentposten, och den främste mördaren är äntligen död. Varje 11:e har sin 13:e...

Ny hemsida för Hands off Venezuela!

2007-03-29T13:45:00.000+02:00

Hands off Venezuela är en internationell kampanj till stöd för folket i Venezuela och deras bolivarianska revolution. I Sverige har kampanjen börjat komma igång ordentligt på nationell nivå, och nu fått en splitterny hemsida: www.handsoffvenezuela.se! Där finns information om kampanjen, dess aktiviteter i Sverige, videos, liten bokhandel m.m. Kolla in den i väntan på att denna blogg kommer igång på allvar igen...

Stor Venezueladag 14:e april!

2007-03-21T17:54:00.000+01:00

Som ni märkt har bloggen uppdaterats mer sällan på senaste tiden, det kommer förhoppningsvis förändras snart. Orsakerna är att jag jobbat mycket senaste månaden, samtidigt som jag haft glädjen att kunna delta i lite praktiskt solidaritetsarbete för Venezuela, vilket kommer mynna ut i en Venezueladag på Kafé 44 i Stockholm, 14:e april.

Den 14:e april är det nämligen 5 år sedan hundratusentals venezolaner mottog Hugo Chávez vid presidentpalatset, efter att folket och de progressiva militärerna hade besegrat högerns USA-stödda kupp. Därför organiserar SSU-Facken och Hands off Venezuela Stockholm en Venezueladag - det kommer visas kortfilmer från arbetarstyrda fabriker, Kalle Holmqvist kommer hålla föredrag och svara på frågor, band kommer att spela, och många andra saker. Enklare mat kommer serveras tillsammans med (alkoholfri) dryck. Allt inträde går till Freteco, de ockuperade fabrikernas organisation i Venezuela.

Bloggen kommer snart återvända till sin vanliga livsrytm, och det kan hända att bloggskrivaren dyker upp i någon vänstertidning nära dig. Tills dess fortsätter kampen för en socialistisk värld, närmast på 44:an den 14:e april. Kom dit!

Tillägg: Hands off Venezuela Malmö och Göteborg kommer också att organisera evenemang den 14:e april, mer information kommer senare.

Folkmakten i Venezuela - hur bör den byggas?

2007-03-07T22:31:00.000+01:00

Arbetare på företaget Sidor.

Inledning: diskussionen om folkmakten

I torsdags invigde "Presidentrådet för den revolutionära explosionen av lokalsamhällesmakten" revolutionens "femte motor", byggandet av folkmakten i form av lokalsamhällesråd och liknande deltagandedemokratiska sammanslutningar. Diskussionen går också hög i den venezolanska - alltför svaga - fackföreningsrörelsen om hur balansen mellan stat, lokalsamhällen och arbetarkollektiv bör vara under socialismen. Den deltagande demokratin är inte ett plötsligt påhitt, utan utlovades uttryckligen i den konstitution som röstades igenom med 72% av rösterna 1999: där står att Venezuela ska "gå från en representativ demokrati till en deltagande demokrati".

Lokalsamhällesråden är ett av uttrycken för denna framväxande deltagande demokrati i Venezuela, men en mindre spridd del av denna är den s.k. "cogestión", samstyret av ekonomin mellan arbetare och samhälle. Denna relation mellan den framväxande folkmaktens organ och arbetarnas direktdemokratiska rådslag diskuterades i ett tal av Michael Lebowitz, ekonomiprofessor på San Fransisco University sedan många år, och numera en av Hugo Chávez närmaste rådgivare. Talet följer efter min inledning, och är väl värt att läsas både som en insyn i den bolivarianska rörelsens debatt om deltagande demokrati och som inspiration för liknande debatter på hemmaplan.

"Samstyre" ("cogestión" på spanska och "co-management" på engelska) är en modell för styre i företagen som praktiseras på en del fabriker i Venezuela, och bygger på en stark makt åt arbetarna parallellt med ett 100% samhälleligt ägande och samhällsinflytande över företagen ifråga. Balansen mellan det enskilda arbetarkollektivet och samhället som helhet uttrycks i begreppet "samstyre" - fabriken är inte bara arbetarnas, utan ska tjäna hela samhället. Sådan är grundtanken för cogestión.

Cogestión bygger på ett relativt nytt förhållningssätt till ägande och styrande av företagen: medan en del inom vänstern - särskilt socialdemokrater och hela östblocket - stått för stora mått av centraliserat statligt styrande över strategiskt viktiga företag, har en annan modell varit självförvaltningstanken, som en slags motsats till nyss nämnda idé. Idén om cogestión skiljer på ägandet och styrandet av företagen, och är mot en strävan i riktning mot arbetarägda företag.

Argumentet mot sådana är att de snabbt utvecklas till "kollektiv kapitalism", som producerar efter vinst och inte efter behov - vilket är en gigantisk skillnad i Latinamerika med mycket stora inkomstklyftor, där i praktiken stora delar av "marknaden" inte är tillgänglig för fattiga människor. Samtidigt går alltså cogestión bestämt i konflikt mot idéer om extremt centraliserade statliga företag utan arbetarinflytande, fnyser åt maktfullkomliga byråkrater och västeuropeiska medbestämmandepraktiker.

Cogestión innebär i teorin ett väldigt stort mått av direkt arbetarstyre. En avgörande fråga de närmaste åren blir hur samhället ska representeras i samarbetet med producenterna, för det är ju minst sagt en skillnad mellan samhällsintresse representerat och framfört av statliga tjänstemän och samma intresse definierat av vanliga gatuförsäljare, jordbrukare, arbetare, studenter och ungdomar genom lokalsamhällesråd och liknande direktdemokratiska institutioner.

Anhängare av cogestión talar ofta och gärna om samhället och statens roll, och även många arbetare intygar sin stolthet över att genom cogestión tjäna samhällets behov istället för företagsledningens direktörslöner. Samtidigt måste man ställa sig frågan: vad är samhället? Vad är staten? Detta är en bortglömd fråga inom en svensk arbetarrörelse som är upptagen med att försvara det gemensamma ägandet som form, snarare än att diskutera statens karaktär, dess uppbyggnad och uppgifter.

Folkmakten.

Utvecklingen i Venezuela visar varför man måste hålla framtidsdiskussionen vid liv, helt enkelt eftersom man aldrig kan veta när en revolution väntar runt hörnet. Det kan noteras att Kuba, Chile och Venezuela alla var tämligen icke-revolutionära, "stabila" - "USA-vänliga" - länder just innan revolutionerna i de länderna kom framvällande som störtfloder.

I Venezuela är inte frågan vad staten är och bör vara en "teoretisk" fråga, även om "teoretisk" kunskap och historiska erfarenheter givetvis är avgörande för att rent praktiskt kunna bygga upp en ny typ av stat på ett smidigt sätt. Nej, frågan om statens uppbyggnad i Venezuela är en nödvändighet att lösa fortast möjligt - och det finns ingen tid att spilla. Historien visar vilket fatalt misstag det är att på USA:s bakgård förvänta sig någon vilja till ärlig dialog från USA och deras allierades sida - de har nämligen bara ett enda krav för att ställa in sina angrepp: "avbryt revolutionen!".

Svårare än så är det inte - regeringar som inte mobiliserar folk till massivt deltagande för att i grunden förändra landet, utan nöjer sig med en centraliserad dutt-process utförd av män i dyra kostymer, de får vara ifred för imperiet och överklassen oavsett hur mycket de kallar sig själva för socialister. Det är masskampen som är den springande punkten, det verkliga hot mot USA:s makt som i retoriken skyls över genom smutskastningen mot en enskild person i denna massrörelse: Hugo Chávez. Visserligen en mycket, mycket central person i den bolivarianska rörelsen, men lika otvivelaktigt som han är "El comandante", är han det just för en gigantisk folkrörelse vars motor är miljoner venezolaners dagliga kamp.

Flamman intervjuade i torsdags Carlos Escarrá, som är ansvarig för de kommande konstitutionsreformerna i Venezuela. Escarrá sa då att det man eftersträvar är "hegemoni för folkmakten" (hegemoni betyder ungefär "dominans"). Uttrycket sammanfattar väl vad det hela handlar om, och just en "hegemoni för folkmakten" - för det organiserade folket som tar makten underifrån - det är den allra mest frånstötande tanke en borgare kan föreställa sig.

Om folkets stormöten i lokalsamhällena och på arbetsplasterna blir basen för samhällsmakten - då innebär det att Venezuelas välbeställda måste komma i direkt kontakt och dialog med "det andra Venezuela", folkets Venezuela som finns bortom murarna runt rikemansområdena. Tanken att behöva sänka sig till att diskutera praktiska frågor direkt med människor som de rika ljushyade venezolanerna vant sig vid att kalla "smutsiga negrer" och "apor" ter sig nog minst lika hotfull för överklassen som en centraliserad kommunistisk enpartidiktatur. När dessutom stora delar av överklassens ekonomiska makt kommer överföras till de organiserade lokalsamhällena och arbetarna, är det naivt att förvänta sig annat än vildsint motstånd från överklassen.

Följande tal tar upp både folkmakten som idé och som praktik, problemen och slitningarna som uppstår när man börjar bygga upp banden mellan arbetarna och samhället. Lebowitz utgår i sitt tal från "cogestión"-idén, men i diskussionen om samhället och statens roll i projektet får han med den komplexa helhet som byggandet av folkmakten utgör. Även om jag inte håller med om varje ord, är grundlinjen positiv och en välbehövlig insyn i en ständigt pågående diskussion i Venezuela, som konsekvent tystas ner i media: den om hur man ska öka demokratin, dra in fler människor i beslutsfattandet. Lebowitz tal är ett viktigt inlägg i den process i Venezuela som kommer påverka landet och världen för många år framöver. Det är en aning långt, men rekommenderas starkt.

Byggandet av samstyret i Venezuela: motstridigheter på vägen

Av: Michael Lebowitz

Nedanstående tal hölls av Michael Lebowitz på Första nationella arbetarmötet för återtagandet av företagen, som organiserades av den fackliga centralorganisationen UNT i Caracas 22 oktober 2005. Mötet var en förberedelse inför det första latinamerikanska mötet för företag som återtagits av arbetarna, som skulle hållas 27-29 oktober samma år. Nedan följer Lebowitz tal:

Jag tror varken det är någon hemlighet eller överraskning att världen mer och mer har fått upp ögonen för Venezuela, eftersom det blivit allt klarare (trots osanningarna i de dominerande internationella medierna) att Venezuela har sagt "nej" till nyliberalismen. Det sa nej 1989. Det sa nej med valet av President Chavez. Det sa nej i den bolivarianska konstitutionen. Det sa nej i April 2002, nej under chefernas lockout 2002-2003, och, givetvis, i Augusti 2004. (när Chavez vann folkomröstningen, min anm.)

Trots alla dom som säger att det inte finns något alternativ, säger Venezuela att det finns ett alternativ till nyliberalismen, det finns ett alternativ till imperialismen, det finns ett alternativ till kapitalismen. Och det betyder givetvis att det finns fiender. Fiender både på in- och utsidan. De fiender som vill att Venezuela ska misslyckas med att gå sin nya väg. De vill särskilt att idén om en deltagande och protagonistisk demokrati ska misslyckas. De vill att den ska misslyckas i lokalsamhällena. De vill att den ska misslyckas på arbetsplatserna. De vill att den deltagande och protagonistiska demokratin i samhället som helhet, idén att människor lokalt ska besluta om sina behov och sin produktiva aktivitet, ska misslyckas.

Och inget, menar jag, skulle göra fienderna till denna process gladare än om Venezuelas väg mot samstyre av företagen skulle misslyckas. För arbetare - speciellt i Latinamerika men på andra ställen också - börjar se på utvecklingen av samstyret som ett verkligt alternativ till den kapitalistiska arbetsplatsens despotism.

En del kanske kommer bli störda av det jag kommer säga nu, men jag måste tala om för er att för många arbetare i kapitalistiska företag har inte sett statligt ägande med beslutsfattande i toppen som ett verkligt alternativ. Min far var maskinist, och jag lyckades aldrig övertyga honom. För honom var en statlig ägare bara en större, mäktigare chef. Vad han ville vara att fly, komma ut ur fabriken. Men, arbetarstyre är ett verkligt alternativ. Om samstyret lyckas här, kommer det att bli en inspiration för arbetare överallt. Och, om samstyret misslyckas, kommer det att stärka kapitalets välde; meddelandet till arbetarna kommer bli att det inte finns något alternativ.

Varför "samstyre"?

Vi borde göra klart, dock, att Venezuelas samstyresprojekt inte alls är samma sak som det som kallats medbestämmande i Tyskland. Även om det en gång för längesen reflekterade arbetarnas styrka, blev medbestämmandet där till ko-optering. Att ge arbetarrepresentanter en närvaro i det kapitalistiska beslutsfattandet i Tyskland var ett sätt att inkorporera arbetarna i kapitalisternas projekt, för att separera de från sina representanter och skapa en känsla av identitet mellan arbetarna och de specifika kapitalistiska företag som de jobbade på. I Venezuela, däremot, är samstyret ett alternativ till kapitalismen.

Samling kring UNT.

Mer specifikt är poängen med samstyret att sätta stopp för den kapitalistiska exploateringen och skapa potentialen för att bygga ett genuint mänskligt samhälle. När arbetarna inte längre drivs av kapitallogiken, för att producera vinst åt kapitalisterna, kan hela arbetets natur förändras. Arbetarna kan samarbeta med varandra för att utföra sina jobb på ett bra sätt: de kan applicera sin kunskap om bättre sätt att producera för att förbättra produktionen både omedelbart och i framtiden: och de kan bryta med uppdelningen på arbetsplatsen mellan "de som tänker" och "de som gör" - allt av den anledningen att arbetarna under samstyret vet att deras aktivitet inte är till för att berika kapitalisterna.

Utvecklandet av beslutsfattande från arbetarnas sida, processen av kombinerat tänkande och görande, ger arbetarna möjligheten att utveckla sin kapacitet och sin potential. Och det är denna typ av samhälle, ett som uppmuntrar den fullständiga utvecklingen av människans potential, som den bolivarianska konstitutionen har som vision. Utan en demokratisk, deltagande och protagonistisk produktion, förblir folk den typ av fragmenterade, stukade människor som kapitalismen producerar. Demokrati i produktionen är en nödvändig förutsättning för allas fria utveckling, det är en grundläggande del av socialismen för 2000-talet.

Varför inte kalla det självbestämmande?

Jugoslavien kallade sitt system med arbetarstyre för "självbestämmande", och det var ett sätt att visa att man inte behöver kapitalister - att företag kan drivas av arbetarna genom arbetarråd, att de företagen kan vara effektiva och introducera modern teknologi som ökar produktiviteten i dessa företag, och att en omfattande solidaritet utvecklas mellan arbetarna i varje företag.

Men det fanns ett problem i det jugoslaviska självbestämmandet, som är antytt i själva namnet - "själv". Det stämmer att arbetarna på varje enskilt företag styrde sina företag på egen hand. Men, de utgick också i första hand från sina egna intressen. Arbetarnas fokus inom varje företag baserades på deras egenintresse, deras kollektiva egenintresse. Det som saknades var en uppfattning om solidaritet med samhälet som helhet, en känsla av ansvar för samhället. Istället låg tyngdpunkten på sina egna utgångspunkter, på själviskheten. På vissa sätt var det som den värsta delen av den kapitalistiska mytologin: "den osynliga handen": idén var att om varje kollektiv följer sitt egenintresse skulle samhället som helhet tjäna på det. I själva verket spelade den osynliga handen i Jugoslavien den rollen att den ökade ojämlikgheten, den bröt ner solidariteten i samhället, vilket slutligen ledde till Jugoslaviens upplösande.

Arbetare på Sanitarios Maracay i demonstration.

Samstyret i Venezuela är ett försök att undvika just detta misstag. Samstyre indikerar en speciell typ av partnerskap - ett partnerskap mellan arbetarna på ett företag och samhället. Därmed fokuserar det på att företag inte tillhör enbart arbetarna själva - meningen är att företagen ska drivas i hela samhällets intresse. Med andra ord är samstyrets syfte inte bara att ersätta kapitalistens egenintresse med det enskilda arbetarkollektivets egenintresse, snarare är syftet också att förändringarna den produktiva aktivitetens själva betydelse. Det innebär en ansträngning för att hitta vägar att uppnå arbetarnas fulla utveckling, samtidigt som samstyret gör att varje samhällsmedlem - alla arbetande människor - drar nytta av samstyret.

Vem talar för samhället under samstyret?

Om samstyret är ett partnerskap mellan arbetarna på ett företag och samhället, vem talar då för samhället? Idealet vore om förvandlingen av producenterna som ett resultat av samstyret skulle leda till att producenterna själva skulle kunna tala för samhället. Med andra ord skulle i den värld vi vill bygga - socialismen för 2000-talet - ett igenkännande av samhällets behov internaliseras och förstås av alla producenter. Det skulle inte finnas något glapp mellan de enskilda producenterna och samhället som helhet.

Men även i en ideal situation där skillnaderna inte representerar antagonistiska intressen, måste samhällsintresset identifieras; och det är nödvändigtvis en demokratisk process - en där producenterna som medborgare fungerar på ett demokratiskt, deltagande och protagonistiskt sätt. Denna kombination av demokrati i produktionen och samhället är kärnan av det samstyrda samhället, av socialismen på 2000-talet.

Men, är det möjligt i samstyrets begynnelse? Vem talar för samhället i denna samhället i detta partnerskap mellan demokratiska producenter och samhället? Vårt svar måste alltid vara detsamma: det enda sätt som samhället självt kan tala är genom demokrati. Därmed måste de demokratiska institutionerna i de områden där företagen (t.ex. inom elservice) finns identifiera sina behov och vad de anser att dessa företag borde bidra med. Logiken är densamma när det gäller företag som betjänar samhället som helhet - det första steget är att identifiera samhällets behov och sedan kan arbetarna själva bestämma hur man bäst kan producera för att möta behoven.

Det är naturligt att ju mindre lokalsamhället ifråga är, desto enklare blir det att utveckla demokratiska, deltagande och protagonistiska lösningar. Även i dessa mindre samhällen är det dock så att utvecklingen av producenternas självregerande är en process - precis som utvecklingsprocessen av samstyret. Det är en läroprocess som berikas genom praktik, genom förvandlingen av deltagarna.

I fallet med de strategiska företagen som betjänar hela samhället, är det troligt att man lyckas försäkra att staten verkligen representerar det samhälle de ska tala för först i slutet av en demokratiseringsprocess än i början av den. Därför är den mest djupgående diskussion i samhället om förväntningarna på dessa företag avgörande - hur kan arbetarna i de företagen annars veta att företagens målsättningar är resultatet av en social koncensus, snarare än resultat av godtyckliga order från företagschefer eller ministerier?

När producenterna blir övertygade om att de beslut de fattar är viktiga eftersom de uppfyller sociala behov, kan producenterna gå bortom att söka marknadsvinster och börja utveckla egna initiativ för att möta dessa behov i samhället. Måttet på framgången i detta partnerskap mellan arbetarstyret och samhället är i vilken utsträckning det är möjligt att förverkliga Artikel 102 i den bolivarianska konstitutionens målsättning att "utveckla varje människas kreativa potential och det fullständiga utövandet av hans eller hennes personlighet inom ramen för ett demokratiskt samhälle."

Motstridigheter vid införandet av samstyret är oundvikligt

Det är dock nödvändigt att förstå att motstridigheter under utvecklingen av samstyret är oundvikligt. De människor som måste ta gemensamt ansvar för resurserna och industrierna i hela samhällets intresse faller inte ner från skyn. Borde vi bli överraskade om arbetare (efter alla deras långa strider till försvar av sina omedelbara intressen, mot kapitalisternas angrepp) till en början fortsätter att fokusera på de omedelbara intressena? Borde vi bli överraskade om chefer, som är vana vid beslutfattandets hierarkiska strukturer, återgår till de vid det första tecknet på problem?

Det är dock givetvis inte oundvikligt att arbetare och chefer kommer börja med att följa de gamla mönstren. När allt kommer omkring kan entusiasmen för att skapa nya relationer inom produktionen och för att bygga det nya samhället föra en förbi såna hinder. Men: de gamla idéerna och beteendena kan lätt komma tillbaka - det är en tendens som vi ständigt måste vara på vår vakt emot.

Den huvudsakliga faran när man introducerar olika typer av förändringar i produktionsrelationerna är att de gamla idéerna och de familjära mönstren tränger in i de nya relationerna och helt enkelt gör de till nya former av de gamla maktförhållandena. Det är på detta sätt som nya relationer förvrids och misskrediteras.

T.ex. är idén om att arbetarnas intresse i statliga företag ska säkras genom att ge arbetarna andelsägande i de företagen - varesig de andelarna ägs individuellt eller genom ett kooperativ - ett fall där samstyret kan förvridas till själviskt privatägande. Istället för att arbetarna fungerar som socialt medvetna producenter, genom att uttrycka sig som samverkande producenterna och samhällsmedborgare, förvandlas de till ägare vars huvudskaliga intresse är deras egen inkomst.

I ett samhälle som utmärks av så extrema skillnader i levnadsförhållanden mellan den stora massan av arbetande människor (av vilka så många jobbar inom den informella sektorn) och arbetare i relativt sett priviligerade sektorer, skulle idén om att viktiga delar av ekonomin ska ses som specifika arbetargruppers egendom inte bara leda till att folk avvisar idén om samstyre; det är också ett recept för en nedbrytning av solidariteten i det anti-nyliberala, anti-kapitalistiska projektet.

Och: det är verkligen så att den formen av samarbete mellan arbetarna som privata ägare och staten som ägare verkligen med stor säkerhet skulle skapa det ena problemet efter det andra. Vem äger produktionsmedlen i en sådan hybrid? Vem investerar? Skulle staten och kooperativet investera i enlighet med deras andelsägande i företaget? Och om kooperativet inte kan eller vill investera proportionellt i relation till sitt ägande?

Så länge som dessa relationer inte förändra till sanna relationer av samstyre (ett partnerskap mellan arbetarna som producenter och samhället), är det inte alltför svårt att se framför sig en av två möjliga utvecklingsvägar: a) förvandlingen av statsegendom (legalt sett, eller helt enkelt "faktiskt sett") till enskilda arbetares privata egendom, eller b) restaureringen av de kapitalistiska relationerna, med arbetarna relegerade till en position som lönearbetare som samtidigt är aktieägare. I båda fallen skulle samstyrets idé misskrediteras.

Kan samstyre riskeras i de strategiska industrierna?

Men: detta är bara ett exempel på en motsättning som kan växa fram när man tar de första stegen i samstyrets utveckling. Några människor oroar sig t.ex. och menar att arbetarstyre inte hör hemma i de strategiska industrierna. Men om industrier såsom oljeproduktion och generering och distribution av elektricitet ska exkluderas från samstyret, vad ger det för budskap till arbetarna i de industrierna? Att vi inte vill att de ska utveckla sin potential genom att börja fatta direkta beslut? Att vi inte litar på arbetarna när det gäller att fatta beslut i enlighet med samhällets intressen? Vad för slags vision för socialismen på 2000-talet skulle det vara?

Det är uppenbart så att strategiska företag som PDVSA inte är som andra. Samhället har definitiva och nödvändiga förväntningar på att de företagen ska fungera i hela samhällets intresse, och inte bara genom blint förtroende. Samhället har rätten att indikera för dessa företag exakt vad samhällets förväntningar är - dvs. "vi behöver X detta år, och vi kommer behöva X+5% nästa år". Med andra ord måste det finnas målsättningar eller planer som riktlinjer för de företag var skötsel påverkar alla.

När väl samhällets förväntningar har identifierats, dock, varför skulle inte arbetarna i nämnda företag kunna involveras fullständigt i att avgöra hur man ska uppnå de målen? Varför skulle inte besluten om hur man bör ta sig an uppgifterna fattas av de sammanslutna arbetarna? Varför ska det förutsättas att arbetarna på dessa företag har intressen som skiljer sig från samhällets som helhet?

Om man säger att arbetarna inte kan ges förtroendet att fatta rätt beslut i så avgörande frågor, säger man att man vill att arbetarna ska fortsätta i den roll de spelar under kapitalismen - att man förväntar sig att de ska fokusera på kampen för högre löner (ju högre desto bättre, givetvis, eftersom deras industri och därmed deras jobb är så viktigt), på större fördelar och privilegier och kortare och mindre intensiva arbetsdagar. Därmed underblåser man alla det gamla samhällets själviska tendenser och underminerar byggandet av det nya samhället. Vad säger man då egentligen annat än att när besluten är viktiga är kapitalism eller statskapitalism svaret, medan samstyre och socialismen på 2000-talet inte är det?

Motstridigheter är oundvikliga under byggandet av samstyret, men det är hursomhelst så, att utan samstyre finns ingen revolution.

Den största faran

Den största faran vore dock om man skulle blanda ihop en oundviklig motsättning mellan de som är hängivna revolutionen med en motsättning mellan de som är hängivna revolutionen och revolutionens fiender. Är de som vill förvandla återtagna företag till kooperativ fiender? Är de emot att tjäna de fattiga och exkluderas behov? Eller är de helt enkelt arbetare vars tidigare erfarenheter säger de att ägandeskap är nödvändigt för att att ha kontroll och makt att fatta beslut? Är de som motsätter sig samstyre i strategiska industrier fiender som försöker att besegra och sabotera processen, eller är de människor som är hängivna revolutionen som oroar sig för att arbetare formade under kapitalismen (och, speciellt, under Fjärde Republiken) är självcentrerade och inte hängivna samhällets intressen?

Ett av de allvarligaste problemen i varje revolution, är behovet av att åtskilja motsättningar mellan de som är för revolutionen, och motsättningar mellan de som är för revolutionen, och dess fiender. Det finns många motsättningar här - t.ex: mellan den informella och formella sektorn, mellan de exploaterade och de exkluderade, mellan arbetare och bönder, mellan kooperativ och statliga sektorer. Ett av de största fel som kan förstöra och förvrida en revolution är när man förvandlar en icke-antagonistisk motsättning inom folket till en motsättning mellan folket och fienden.

"Arbetarnas rättigheter försvaras kämpandes på gatorna"

Det må finnas fiender - folk som bär den röda tröjan men som är emot revolutionen - men revolutionen har redan tillräckligt med fiender, såväl externt som internt. Så hur undviker man misstaget att förvandla revolutionens anhängare till fiender? Man gör det genom demokratisk diskussion, övertygelse och utbildning - och i denna process är det viktigaste att utgå ifrån viljan till enighet.

Vi måste erkänna att upprättandet av samstyret är en process. Det är en lärandeprocess, och det är en utvecklingsprocess. Själva idén att människor utvecklas genom sin aktivitet (ett av Marx centrala koncept) bör hjälpa oss att förstå att samstyret kommer förändra folk och att det, med tiden, kommer skapa de människor som förstår detta speciella samarbete mellan arbetare och samhälle som kan bygga det nya samhället. Det erkännandet kommer hjälpa oss att vara toleranta när det gäller andras första felsteg och hjälpa oss till självkritik av våra egna misstag, och att inse att den processen av att bygga en ömsesidig respekt är en förutsättning för samstyrets framgång.

Inget skulle göra den bolivarianska revolutionens fiender mer olyckliga än samstyrets framgång!

Michael A. Lebowitz är författare till boken "Build It Now: Socialism for the Twenty-first Century", "Beyond Capital: Marx´s Political Economy of the Working Class", och vann Deutscherpriset år 2004.

Massakern - den bolivarianska revolutionens födelse

2007-02-27T23:43:00.000+01:00

Idag, 27 februari, för 18 år sedan började den s.k. Caracazon, ett spontant folkligt uppror mot den dåvarande regeringens nyliberala politik med prishöjningar och liknande angrepp på vanligt folks levnadsvillkor. Upproret började tidigt på morgonen i Guarenas utanför Venezuelas huvudstad Caracas och spreds snabbt till hela Stor-Caracas. Överallt bröt folks vrede fram som en störtflod: kravaller avlöste varandra och butiker plundrades i jakt på varor fattiga venezolaner sällan eller aldrig hade råd att köpa.

Högerregeringen införde omedelbart undantagstillstånd och förberedde massakern: under ett fåtal dagar mördade polis och militär tusentals människor. Dödandet var som värst i Caracas fattiga områden, där de lik man kunde se i gathörnen snart fördes bort till massgravar av polisen och militären.

Två uppror och deras efterbörd

Sedermera avsattes den dåvarande presidenten Carlos Andrés Pérez för korruption. Innan dess var ett svar på regeringens massaker 1989 det militäruppror som Hugo Chávez iscensatte i februari 1992. Upproret misslyckades fullständigt militärt, samtidigt som den folkliga resningen i samband med militärernas aktion uteblev.

Lyckligtvis insåg Chávez detta och uppmanade därför i ett tidigt stadium soldaterna att lägga ner vapnen i ett tal inför nationen som blivit legendariskt i Venezuela, p.g.a. att Chávez både avblåste upproret i ett tidigt stadium, tog på sig det fulla ansvaret men samtidigt sa att man hade misslyckats "por ahora" - för tillfället - och att "nya möjligheter kommer att uppstå för att för att föra landet mot en bättre framtid".

Det är givetvis omöjligt att veta vad som hade blivit av den bolivarianska revolutionen om Chávez inte hade avblåst upproret i tid och hållit talet på det sätt han gjorde.
Ett slags bokslut över upproren 1989 och 1992 visar sig i valen 1998 och 2000: det första vanns överlägset av Hugo Chávez, och i det andra var hans huvudkonkurrent en annan deltagare i militärupproret: Fransisco Arias Cardenas. Tillsammans erövrade de drygt 90% av rösterna.

Tillägg: Dagens Chavez länkar till denna musikvideo om Caracazon, Lloviznando Cantos heter gruppen och sången heter "Un 27 de febrero 1987".

Revolutionen kommer på besök

2007-02-20T01:06:00.000+01:00

Även om det sägs att "revolutioner är inte överförbara, de är folkets heroiska skapelse" så kan man ibland önska att svenskar skulle låta sig inspireras lite av venezolanernas engagemang och kamp för socialismen. I veckan har ni som bor runt huvudstaden chans att få höra en röst inifrån revolutionen tala.

Det är Carlos Escarrá (viceordförande för utrikesutskottet i Venezuelas nationalförsamling) som kommer att prata och svara på frågor om Folkmakt vs Totalitarism, i Stockholm nu på torsdag (sal D7 18:30 på Stockholms Universitet) och i Uppsala på lördag (Café Mumrik i Drabanthuset 15:00). Inte varje dag som representanter från den bolivarianska rörelsen kommer till Sverige, så passa på att ställa alla frågor ni kan komma på, eller bara kom och lyssna!

(Hands off Venezuela Stockholm kommer närvara med bokbord och bl.a. sälja Kalle Holmqvists utmärkta bok "Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika" för under hundralappen. Man kommer också kunna skänka pengar till Freteco, organisationen för de arbetarstyrda fabrikerna i Venezuela.)

PS. Detta var för övrigt mitt 100:e inlägg på ett drygt år. DS.

1 år och 11 dagar - kampen fortsätter

2007-02-19T20:45:00.000+01:00

8 februari 2006 startade jag Venezuelanyheter, som en liten motvikt mot den strida strömmen av hets mot Venezuela i borgerlig media. Särskilt de första månaderna var det trögt att få uppmärksamhet från en arbetarrörelse där vissa delar gått på propagandan helt eller delvis, medan andra inte greppat vikten av vad som händer i Venezuela. För mig handlar inte engagemanget - solidariteten med de venezolanska kamraterna i den bolivarianska rörelsen - främst om att Venezuela skulle vara ett land utan problem, något slags idealsamhälle som en del en gång i tiden såg på Sovjet.

Nej, den venezolanska revolutionen är verkligen inte perfekt eller omöjlig att kritisera. Revolutioner görs av människor och människan är av sin natur imperfekt - därför pågår inom och utom revolutionen en ständig kamp mellan olika krafter i samhället, men också mellan gamla, utdöende idéer och nya, framväxande sådana. I den kampen är det avgörande att solidaritetsarbetet tar ställning för de radikala krafter som mer än av några andra förs fram och omvandlas till praktik av Venezuelas revolutionära arbetare, gatuförsäljare och bönder.

Under det gångna året har jag genom denna blogg ofta främst fokuserat på att vederlägga rena felaktigheter och förvridningar som framförts om Venezuela i pressen. Därmed har en konstruktiv debatt om den bolivarianska revolutionens utmaningar och problem försvårats, vilket är ett problem som jag hoppas åtgärda under det här året. Tanken är också att öppna bloggen mer för aktivister i folkrörelserna i Venezuela, med rapporter från t.ex. arbete i lokalsamhällesråden, utbildningsmissionerna och liknande.

Bortom västlig medias ögon pågår ett intensivt demokratiskt liv i Venezuelas fattiga områden, områden som ger revolutionen dess näring och driver den framåt. Istället för att få höra de människorna tala till punkt, får vi på sin höjd småcitat om hur mycket de älskar sin president, kryddat med en underton om att de är lättlurade idioter som köpts av sin auktoritäre, populistiske president. Jag hoppas kunna göra en liten insats i kampen mot den formen av frånstötande rasism och klassförakt genom att låta folk från Venezuelas massrörelser föra fram sina erfarenheter på den här bloggen. Förhoppningsvis publiceras en artikel av den typen här inom den närmaste veckan.

Det här tycker venezolanerna om demokratin!

2007-02-10T22:57:00.000+01:00

Massdemonstration i Caracas, november 2006.

I media sprids en bild av Venezuela som en halvdiktatur, där man "betalar ett pris för minskad fattigdom". Man målar upp en bild av att folk är så fattiga att de röstar på regeringen trots att den är auktoritär, som nåt slags utbyte: social rättvisa mot demokrati. När media ändå tvingas beskriva de positiva sidorna av det venezolanska folkets bolivarianska revolution, är det nästan alltid just de sociala projekten som porträtteras: fattiga mödrar som hämtar matpaket från regeringen i kvartershörnet, gamla män som lär sig att läsa på äldre dar eller en ung mamma som får gratis vård av kubanska läkare.

Den fullständiga revolution av det demokratiska livet som Venezuela genomgått de senaste 8 åren beskrivs mer sällan: hur man utformade en konstitution genom tusentals öppna möten och röstade igenom den med 72% av rösterna 1999, hur tiotals politiker avsatts mitt under mandatperioden av valkåren p.g.a. konstitutionens principer om folkets suveränitet gentemot sina förtroendevalda, och för den delen hur mycket de s.k. missionerna bygger på frivilliga insatser från fattiga människor själva. För den som sitter på ett kontor i Stockholm och läst statsvetenskap på nåt universitet kan det vara svårt att greppa att människor i Venezuela uppfattar missionerna som en demokratisk revolution: nu har alla fri tillgång till vård och utbildning, de får ekonomisk hjälp att skaffa bostad och gratis mat tillhandahålls för de allra fattigaste.

Denna demokratiska revolution ger givetvis avtryck i venezolanernas attityder och beteenden gällande demokratin. Detta är några av resultaten av opinionsmätningen "Latinobarometro 2006" som utfördes i Latinamerika förra året:

Deltagande i demokratin

47% av venezolanerna sa att de "mycket ofta" eller "ofta" diskuterar politik med sina vänner. Motsvarande siffra för Latinamerika som helhet är 26%.
16% av latinamerikanerna brukar mycket ofta eller ofta försöka övertyga någon som sina politiska ståndpunkter, att jämföra med Venezuela där 32% brukar göra det ofta eller mycket ofta. Venezolanerna är än mer överlägsna när det gäller att gå från att diskutera med vänner och bekanta om politik till praktisk handling: 25% av venezolanerna arbetade förra året "mycket ofta" eller "ofta" för ett politiskt parti eller en politisk kandidat, medan siffran var 9% för Latinamerika.

Definition av demokratin

Relativt många latinamerikaner menar - med sina erfarenheter av falsk demokrati, kan tilläggas - att ett auktoritärt system skulle kunna vara att föredra mot ett demokratiskt. Med bilden från media för ögonen skulle man kunna tro att många venezolaner kan tänka sig att acceptera auktoritärt styre för att få tillgång till andra fördelar, t.ex. social rättvisa. 70% av venezolanerna menar dock att de aldrig under några omständigheter skulle kunna föredra ett auktoritärt system framför ett demokratiskt. Siffran för Latinamerika som helhet var år 2006 58%.

Värt att notera är också att venezolanerna mer än andra latinamerikaner lyfte fram civila rättigheter som en central definition av demokrati (63% mot 42% bland latinamerikanerna som helhet). Venezolanerna verkar också ha mer av en uppfattning av vad demokrati är: medan 32% av latinamerikanerna var svarslösa på frågan vad som definierar en demokrati, låg samma siffra för venezolanerna på 12%. Vidare ställdes en fråga om huruvida en demokrati skulle kunna finnas utan flerpartisystem och parlament. 22% av latinamerikanerna ansåg att det kunde tänkas, medan bara hälften så många (12%) instämde i det påståendet bland venezolanerna.

Förtroende för demokratin

Men nu invänder vän av ordning: venezolanerna kan väl tycka vad de vill om demokrati i allmänhet, det här säger inget om huruvida de anser att deras demokratiska ideal förverkligas i deras eget land. Det stämmer, men följande siffror kan nog klargöra en del saker. På frågan vad för betyg de skulle ge sin egen demokrati på en skala från 1-10 - gav venezolanerna i genomsnitt demokratin i sitt land 7,0 - att jämföra med resten av Latinamerika, där man gav sina demokratier 5,8 av 10. Dessutom ansåg 55% i Venezuela att landet var mycket demokratiskt, medan 14% menade att deras land inte var ett dugg demokratiskt.

Det finns alltså färre i Venezuela än på övriga kontinenten som inte anser landet är demokratiskt alls, medan man hamnar på andra plats i undersökningen när det gäller andel av befolkningen som anser landet vara mycket demokratiskt. Hela 78% av venezolanerna har mycket stort eller stort förtroende för att demokratin är vägen till utvecklingen, medan latinamerikanerna som helhet är mer tveksamma, men 56% har ändå mycket stort eller stort förtroende för demokratin som väg till utveckling.

Sammanfattning

Det kan alltså konstateras att venezolanerna har ett högt deltagande i en demokrati som de har stort förtroende för, och att de inte vill byta ut den demokrati de har erövrat mot ett auktoritärt system.

Venezolanska arbetare marscherade för nationaliseringar

2007-02-09T02:00:00.000+01:00

UNT - Venezuelas landsorganisation.

Igår, torsdag den 8:e februari klockan 9 på morgonen lokal tid marscherade några hundra fackföreningsrepresentanter från runtom i Venezuela till stöd för regeringens beslut att nationalisera en rad storföretag. Dessutom manade man till utvidgade nationaliseringar, samtidigt som man krävde att de anställda skulle få en avgörande roll i driften av de nationaliserade företagen. Bland demonstranterna fanns många arbetare från telekombolaget CANTV, vilket kommer nationaliseras inom kort. CANTV-arbetarna bar en banderoll med texten "CANTV nationaliserar sig. Vi vill delta och bestämma."

Utöver dessa deltog delegater från fackföreningar på elbolag som ska nationaliseras samt arbetare från några av de företag i det oljerika Orinocobältet, som Chávez har föreslagit ska omvandlas till "joint ventures", där de privata oljeutvinnarna överlämnar 51% av ägandet till staten. Orinoco-arbetarna uppmanar Chávez att genomföra 100% nationaliseringar av oljeutvinningen och detta under arbetarnas demokratiska kontroll. Givetvis deltog också anställda på fabriken Sanitarios Maracay som kämpar för att staten ska ta över ägandet av fabriken, men att man ska få fortsätta att styra fabriken demokratiskt.

Sammanfattningsvis blev denna vardagsmorgondemonstration snarare en symbolhandling av ett urval fackföreningsdelegater från en rad strategiska företag än en gigantisk massmanifestation. Samtidigt bevakades demonstrationen av de rikstäckande tv-kanalerna VIVE-TV och VTV, och arbetsminister José Ramón Rivero var på plats framför kamerorna för att uttrycka sitt stöd för demonstranternas krav. Att han själv är både mångårig facklig aktivist och revolutionär socialist gör att stödet inte är alltför överraskande, men samtidigt är det uppenbart att Rivero står till vänster inom regeringen, och bl.a. uttryckt att han ser skapande av arbetarråd (inkl. på ministeriet) som önskvärt. Om nationaliseringsåtgärderna modifieras i riktning mot en större roll för de anställda återstår att se.

För övrigt rapporterar Aporrea att den fackliga centralorganisationen UNT planerar att hålla ett diskussionsmöte med de anställda på den privata tv-kanalen RCTV, vars sändningstillstånd löper ut i år. Vad som ska sändas på det utrymmet i det allmäna tv-nätet diskuteras just nu för fullt i Venezuela, många önskar en stark roll för de anställda och gräsrotsmediaorganisationer i skapandet av denna nya kanal. I fredags demonstrerade de alternativa mediernas rörelse för Chávez beslut att inte ge RCTV förnyad koncession att sända över det nationella tv-nätet.

Se video från dagens arbetardemonstration (på spanska):

Starka män och folkets organiserade styrka

2007-02-07T01:08:00.000+01:00

Chávez, Correa och Morales trivs.

Gregory Wilpert på Venezuelanalysis skrev igår en mycket viktig och läsvärd artikel om "La ley habilitante", som givit Hugo Chávez makt att inom 18 månader stifta lagar inom tio specifika områden. Nationalförsamlingens beslut att delegera så mycket makt till presidenten har uppmärksammats mycket i media, och beskrivits som steg mot diktatur. Därför tänkte jag reda ut några grundläggande saker om lagen och dess innebörd. För en mer djupgående analys av lagens möjliga följder läs Wilperts artikel, sammanfattningsvis kan sägas det som jag tidigare uttryckt här: aktivitet från basen blir mer avgörande för varje steg som tas mot socialismen, och i det skenet är centralisering av viktiga beslut problematiskt. Venezuela är redan ett land med en stark fokus på Hugo Chávez och andra "starka män"s initiativ, och risken är att "La ley habilitante" ytterligare stärker den tendensen.

Samtidigt är inte de enda krafterna i det venezolanska samhället presidenten, regeringen och de parlamentariska institutionerna - utan vilken roll massrörelserna ges/tar under de närmaste 18 månadernas omvälvande förändringar är av mycket stor vikt. Om president Chávez och hans regering drar igång massiva diskussioner och aktiviteter från basen för att folkets vilja ska genomsyra lagförslagen, kan den processen som helhet mycket väl bli mer demokratisk och folkligt förankrad än manglingar mellan regering och nationalförsamling till stor del utanför offentlighetens ljus.

Men låt oss ändå utreda några formella saker gällande "La ley habilitante" en gång för alla:

1. Att presidenten tilldelats makt att stifta lagar genom dekret under en viss tid är inget nytt i Venezuelas historia, utan har tidigare genomförts under bl.a. Jaime Lusinchi presidentskap på 80-talet.

2. Chávez makt är inte obegränsad - den är tidsbunden till 18 månader, begränsad till 11 områden som bestämts av nationalförsamlingen, och måste hålla sig inom den nuvarande konsitutionens ramar. Och när Chávez och nationalförsamlingsledamöternas mandat har löpt halvvägs kan de avsättas genom folkomröstning om 20% av väljarna önskar en sådan. Givetvis måste majoriteten i sådana omröstningar rösta emot de personer omröstningen gäller för att personerna ska avsättas.

3. Lagen är uppenbart i enlighet med Venezuelas konstitution, vilket t.o.m. understrukits av Thomas Shannon, USA:s viceminister för den västra hemisfären.

4. Under den bolivarianska konstitutionen måste dekretlagar ställas under folkomröstning om 5% av väljarkåren kräver det. Med andra ord: om 800.000 venezolaner vill ha en folkomröstning om någon av de lagar Chávez kommer dekretera de närmaste 18 månaderna, måste en beslutande folkomröstning anordnas.

5. Förra gången Chávez gavs makt att stifta lagar genom dekret - år 2001 - togs inga steg mot diktatur. Istället inriktades lagarna bl.a. på att förstärka fattigas tillgång till mikrokrediter, öka småfiskares tillgång till fisk, höja skatterna på oljeutvinningen (som tidigare var löjligt låg) osv.

6. De områden som nu står i fokus för dekretlagarna är bl.a. att förflytta stora mängder makt till lokalsamhällesråden, demokratiska institutioner på nivån 2-400 familjer, nationalisera viktiga naturtillgångar och reformera utbildningssystemet. De elva områden som Chávez har rätt att besluta inom de närmaste 18 månaderna går att läsa om här.

7. Venezolanerna är näst mest nöjda med sin demokrati av alla länder i Latinamerika, det enda folk som gillar sin demokratis sätt att fungera är uruguayerna. Medan genomsnittet i Latinamerika är att 38% är nöjda med sina demokratier, är siffran 57% i Venezuela. Året Hugo Chávez valdes till president (1998) var samma siffra 32%. Läs den fullständiga rapporten om latinamerikanernas syn på demokrati här. Några siffror från 2006: 72% av venezolanerna anser att regeringen strävar efter att skapa välstånd för medborgarna, 79% i Venezuela tror på demokratin som system mot 69% 2003, och enbart 14% av venezolanerna ansåg år 2006 att Venezuela inte var demokratiskt. Med andra ord uppskattar venezolanerna demokratin och anser att de nått långt i skapandet av en sann demokrati, vilket också man kan gissa hör ihop med Venezuelas kombination av fullständig respekt för yttrandefriheten samtidigt som man satsar stort på välfärden.

8. Venezuela är samtidigt ett extremt korrupt land med en lång tradition av politiker som söker makt för maktens skull. Många venezolaner ser Hugo Chávez som en ärlig man som vill förbättra deras levnadsförhållanden, och har därför från dag ett av den bolivarianska revolutionen velat ge honom en relativt stark position gentemot den övriga statsbyråkratin och proffspolitikerna. Med en hög kvardröjande fattigdom och en känsla av att byråkratin överallt försöker förhindra förändringar att komma till stånd har reaktionen hos fattiga venezolaner på "La ley habilitante" varit i stort sett uteslutande positiv. De ser det som ett nödvändigt steg för att effektivt kunna ta avgörande steg mot demokratisering och social rättvisa, om dessa steg inte ska hållas tillbaka av en byråkrati plågad av korruption.

Om venezolanerna får rätt i sina förhoppningar om "La ley habilitante" återstår att se, och den avgörande faktorn i sammanhanget kommer i slutändan att vara de själva. Venezuela behöver massrörelser som i högre grad förmår agera på egen hand, man måste fortsätta stärka, ena och demokratisera den revolutionära centralorganisationen UNT samt förverkliga och fördjupa jordreformen. Enbart folkets organiserade styrka kan hålla byråkratin och korruptionen kort och leda Venezuela mot erövrandet av demokratin: socialismen.

¡Trabajadoras y Trabajadores de Venezuela!

2007-02-05T14:18:00.000+01:00

Arbetare på fabriken Sidor, som kräver nationalisering.

Sedan Hugo Chávez deklarerade att en rad strategiska företag kommer att nationaliseras har olika delar av fackföreningsrörelsen UNT uttryckt sitt stöd för detta, och alla är samtidigt överens om att man behöver ta fler steg framåt. Många venezolanska arbetare kommer nu på torsdag att marschera genom Caracas gator under krav om utvidgade nationaliseringar under arbetarnas demokratiska kontroll, utan ersättning till kapitalisterna.

Längst fram i den kampen går arbetarna på Inveval, Sanitarios Maracay, ALCASA och andra fabriker som just nu styrs av arbetarna själva. Givetvis är tjänstemännen välkomna i styret av fabrikerna, men i fallet Sanitarios Maracay har de stått helt på företagarens sida för att krossa och splittra arbetarna. Samtidigt rapporteras att en liten universitetsfileal har bildats på Inveval, för att arbetarna ska kunna utbilda sig.

Arbetarna på Sanitarios Maracay och liknande fabriker som är ockuperade utan statligt stöd behöver pengar, råvaror och stabila kunder att sälja sina varor till. Efter att fabrikerna har stängts av fabriksägarna blir inte nationalisering under arbetarnas kontroll en abstrakt ideologisk idé: den blir deras egen nödåtgärd att driva igång fabriken plus deras behov av råvaror och kunder (leveranser från samhällsägda företag, försäljning till regeringens projekt).Kvinnorna på textilfabriken Sel-Fex i Caracas har tvingats ge upp sin kamp efter flera månaders kamp - till slut måste man äta, och det sociala och fackliga skydsnätet är mycket svagare i Venezuela än här.

Med anledning av situationen för arbetarna på de ockuperade fabrikerna antogs igår detta uttalande, att skickas till arbetarna på Sanitarios Maracay och inom nätverket för de ockuperade fabrikerna Freteco:

Arbetare i Venezuela!

Vi - unga aktivister i den svenska arbetarrörelsen - vill uttrycka vårt helhjärtade stöd till den venezolanska arbetarklassen i er kamp för högre löner, bättre arbetsvillkor och arbetarkontroll av företagen. Vi har fått höra att många av er den 8:e februari kommer att marschera genom Caracas gator till stöd för president Chávez beslut att nationalisera ett antal storföretag, och att ni samtidigt kommer kräva att dessa åtgärder utvidgas till nationaliseringar av fler företag, under arbetarnas demokratiska kontroll. Detta är krav som vi sympatiserar starkt med, och vi önskar er all lycka i den fortsatta kampen.

Många svenska arbetare har de senaste åren drabbats av samma öde som er: fabriksägare som hotat att lägga ner företagen. Tyvärr har tusentals industrijobb försvunnit och många arbetare hamnat i arbetslöshet. Arbetare på Sanitarios Maracay, Inveval och alla andra företag som just nu styrs av arbetarna själva: er handlingskraft är ett föredöme i vår kamp mot arbetslöshet och privatiseringar, för arbetarklassens sociala rättigheter.

Framåt mot socialismen, leve den internationella solidariteten!

Hands off Venezuela Stockholm
Ung Vänster Storstockholm

Översatt till spanska:

¡Trabajadoras y Trabajadores de Venezuela!

Nosotros, jovenes activistas del movimiento obrero Sueco, quisieramos expresar nuestro apoyo más cordial por la clase obrera Venezolana en su lucha por sueldos más dignos, mejores condiciones laborales y un control laboral de las empresas. Hemos venido a saber que muchos de ustedes van a marchar por las calles de Caracas el 8 de Febrero en apoyo al Señor Presidente Chavez y su decisión de nacionalizar un número de grandes empresas y que ustedes también van a demandar que esas acciones se extiendan a nacionalizaciones de más empresas bajo el control democrático de los obreros. Estas son demandas con las cuales nosotros simpatizamos muy fuerte, y les deseamos todo lo mejor en su lucha continúa.

Muchos de los obreros Suecos han sufrido los últimos años del mismo destino: dueños de fábricas que han amenazado con cerrar empresas. Desgraciadamente miles de puestos de trabajos industriales han desaparecido y muchos obreros han terminado en la cesantía. Estimados Trabajadoras y Trabajadores de Sanitarios Maracay, Inveval y todas las demás empresas que actualmente están siendo controladas por los obreros: ustedes son un ejemplo a seguir en nuestra lucha contra la cesantía y las privatizaciones, por los derechos sociales de la clase obrera.

¡Adelante hacia el socialismo y viva la solidaridad internacional!

Manos fuera de Venezuela Estocolmo
Juventud del Partido de Izquierda, región del Gran Estocolmo

Mediahetsen mot Venezuela fortsätter

2007-02-01T03:35:00.000+01:00

Sedan Venezuelas president Hugo Chávez de senaste åren accelererat den bolivarianska revolutionen, börjat ta steg mot ett socialistiskt samhälle genom uppbyggandet av lokalsamhällesråden och förklarat att privatiserade företag ska åternationaliseras, har borgerlig media världen runt fått skrämselhicka. Några veckor efter att en president i ett land med stora oljetillgångar annonserat att makten ska utgå ifrån basen genom lokalsamhällesråd på nivån 2-400 familjer, har detta inte nämnts en enda gång i media. Istället har man lagt all fokus på det faktum att nationalförsamlingen - som samma media tidigare anklagat som en irelevant och illegitim institution pga det låga valdeltagandet 2005 - delegerat makt till presidenten att besluta genom dekret inom tio avgränsade områden.

Denna kombination av massiv folklig organisering och steg mot decentralisering parallellt med stora befogenheter för presidenten är en kontrast som media inte är villig att beskriva - istället ska en ensidig bild målas upp av en ensam härskare som inte gör något annat än att centralisera makt. Varför en person som påstås eftersträva envåldsmakt uttryckligen ber att få överföra stora mängder makt till lokalsamhällena framgår inte av rapporteringen.

Hur det nya bröt fram ur det gamla

För att förstå Hugo Chávez roll i Venezuela behövs en viss bakgrundskunskap. Chávez trädde fram ur spillrorna efter Caracazomassakern 1989, när den sittande venezolanska regeringen lät slakta hundratals medborgare sedan dessa protesterat mot de kraftiga nedskärningarna. Venezuela var när Chávez och de andra militärerna genomförde sitt uppror i februari 1992 ett djupt sargat land, en utdöende och genomkorrupt kropp i desperat behov av vård. På kort sikt fördjupade bara det misslyckade militärupproret (som Chávez avblåste snabbt för att undvika blodspillan) den gamla fjärde republikens kris. Kvar fanns ett folk i djup fattigdom, plågade till leda av ett korrupt samhällssystem som på många år inte givit de någonting.

De två gamla maktpartierna som delat all makt mellan sig fick abdikera när Hugo Chávez - frisläppt från fängelset efter upproret - ställde upp till presidentvalet 1998. Istället backade hela det gamla samhället upp en "oberoende" kandidat, med enda följd att Chávez position stärktes. Han vann valet med 56% av rösterna, men valdeltagandet var inte speciellt högt - många hatade det gamla, men en hel del vågade inte hoppas på att det nya skulle leda till några verkliga förbättringar. 8 år senare valdes Hugo Chávez om som Venezuelas president med dubbla röstetalet - vad har egentligen förändrats sedan dess?

Ett kämpande folk i ett hav av korruption

Svaret är enkelt: ur den gamla fjärde republikens ruiner har den femte republiken rest sig, med alla sina stora kvardröjande brister. Några sådana är fixeringen vid Hugo Chávez som person, den omfattande korruptionen bland politiker och tjänstemän och kanske mest alarmerande och akut den enormt höga brottsligheten som plågar landet, delvis p.g.a. den genomkorrupta och ibland rent kriminella poliskåren (som f.ö. generellt hatar Chávez). Till de positiva dragen finns ett av världens mest politiskt aktiva folk, som inom sig bär en enorm och nyväckt törst efter kunskap i allmänhet och vitt skilda vänsterperspektiv i synnerhet, och de omfattande sociala missionerna som dramatiskt förbättrat fattiga venezolaners livsvillkor. De fattiga venezolanerna upplever varje dag de gigantiska problemen som lever kvar från det gamla systemet - men de njuter till stora delar av sitt liv i sin nya republik - där deras åsikter efterfrågas och magar mättas.

Var de än vänder blicken ser de politiker och tjänstemän som öppet eller i det fördolda bekämpar deras strävanden och försöker hålla tillbaka revolutionen - men däruppe i toppen av pyramiden i denna oregerliga maktstruktur som är den borgerliga staten sitter han, rätt ensam med några allierade runt sig - Hugo Chávez. Han må vara en smått paranoid man med ett starkt behov av att ha ett ord med i laget om allting, men venezolanerna ser honom som en transparent ärlig man som liksom dom haft det knapert - boendes som han gjorde den där vintern 1992 i en fattig Caracasstadsdel inklämd med sin fru och broderns familj. Även när i stort sett alla rådgivare, politiker och byråkrater runt honom varit emot att ta steg framåt - har Chávez själv manat folket: ta över fabrikerna, studera och diskutera socialismen, organisera era lokalsamhällesråd! Ofta har dessa steg varit riskfyllda och riskerat att direkt underminera hans position inom maktapparaten, men de har tagits till sist, trots alla "goda råd" från byråkraterna.

Hugo Chávez maktposition - en styrka och en risk

Kort och gott fann de fattiga venezolanerna 1998 en man de ansåg ärligt ville förbättra deras situation, och sedan dess har de uppenbarligen inte ansett det finnas skäl att ompröva den uppfattningen. I ett hav av opålitliga politiker har de från dag ett av den bolivarianska revolutionen valt att ge Hugo Chávez en central roll - när Hugo kallar till demonstration kommer 1 miljon, när Hugo manar till folkomröstningskampanj sluter miljoner upp - och när någon annan ledare eller organisation gör samma sak blir gensvaret minst sagt svagare. När Venezuela nu står inför radikala förändringar har valet stått mellan att besluten ska fattas av en nationalförsamling vald med 25% valdeltagande (delvis ett tecken på folks låga förtroende för politikerna som omger Chávez), och att stora delar av ansvaret ska överföras till Hugo Chávez själv, vars ord oavsett vad han själv eller någon annan i den bolivarianska rörelsen än må vilja - just nu väger 100 gånger tyngre för fattiga venezolaner än någon annan politiker i landets. Att gå den senare vägen är inte utan logik, men det innebär samtidigt en uppenbar risk att man ytterligare spär på folks förväntningar att Chávez ska lösa allt, i ett skede av revolutionen där vanligt folk måste ta ett större ansvar och spela en större roll som aktiva subjekt än någonsin tidigare.

Den ständiga fokusen på Chávez är alltså ett problem, men har samtidigt varit en styrka för en rörelse som försökt föra vänsterpolitik i en djupt fientlig miljö - med högerbyråkrater från topp till botten i statsapparaten, med privat media och det enda kvarvarande imperiet mot sig. Man bör komma ihåg vad som har hänt varenda progressiv regering som försökt att i grunden förändra samhället i Latinamerika (med undantag för Kuba) - från Jaboco Arbenz till Salvador Allende och som de försökte göra med Hugo Chávez regering - de har avsatts på löpande band. Den venezolanska regeringen sitter kvar och gör stor nytta för de fattiga - bara det är en bedrift i Latinamerika.

Det kommande vrålet - för intensivt att ignorera

Fixeringen vid och maktcentraliseringen till Hugo Chávez är dock även ett stort problem som växer för varje dag i relation till hur mycket revolutionen intensifieras - för några enskilda reformer kan en president genomföra - men en socialistisk revolution som går på djupet kan bara utföras av folket självt. Det enda sättet att slutligen besegra fattigdomen kan bara vara ett: att överföra makten till de fattiga, till det organiserade folket. Och byråkraterna har rätt i en sak: socialismen kan inte skapas av dagens venezolaner, för att konstruera socialismen krävs en daglig utveckling av varje människas kapacitet och handlingskraft. Hur många dekret Chávez än genomför under de kommande 18 månaderna, är det bara det venezolanska folket som kan bygga det nya samhället. Media har nu filtrerat och förvrängt Hugo Chávez röst i 8 år, men det kommande vrålet från de venezolanska massorna kommer bli för intensivt för att ignorera - må de härskande klasserna darra.

Äras den som äras bör

2007-01-31T21:40:00.000+01:00

Om några timmar kommer jag publicera aktuell inkomststatistik från Venezuela, men innan dess tänkte jag tipsa om den svenska blogg som just nu skriver mest och bäst om Venezuela: Erik Svenssons "Biology and politics". Speciellt de senaste veckorna har där publicerats en rad välformulerade och viktiga inlägg som ifrågasätter mediebilden av Venezuela. Det är en uppgift som fler borde delta i, så sök info hos alternativa mediakällor och sprid infon bland dina vänner och bekanta! Ett bra ställe att börja är på Biology and politics.

"Det nya RCTV kommer skapas av folket"

2007-01-27T02:22:00.001+01:00

Häromveckan deklarerade Hugo Chávez att den privata tv-kanalen RCTV, ägd av mångmiljonären Marcel Granier, inte kommer få uppdaterat sändningstillstånd när detta löper ut i år. Inom den bolivarianska rörelsen som styr Venezuela ses detta som ett första steg mot en demokratisering av media, som under många år dominerats av ett fåtal svinrika familjer och under Chávez tid vid makten börjat utmanas av gräsrotskonkurrenter - från oppositionen såväl som den bolivarianska rörelsen. Sedan Chávez offentliga deklaration har debattens vågor gått höga inom den bolivarianska rörelsen och bland de anställda på RCTV - hur ska ersättningen för RCTV se ut och styras?

Bland förslagen finns t.ex. idéer om att de nuvarande anställda ska driva kanalen själva och att ett kooperativ med specialkunskap på området ska ta över. Det alla är överens om är att RCTV-arbetarna måste ha en avgörande roll i utformningen och driften av den nya kanalen, och att den nya kanalen inte kan skapas av staten ensam. En annan visionär idé uttrycktes av den venezolanske skådespelaren och tv-producenten Henry Galué, som föreslog att den nya kanalen skulle bli "ett öppet och demokratiskt utrymme, där mer än 10.500 självständiga programproducenter kommer delta". Om någon var sugen på lite sovjetisk stats-tv verkar det tyvärr bli ont om den varan, för Venezuela har en stark rörelse av gräsrotsmedier som kräver utrymme.

Fler och fler kämpar för nationalisering

Samtidigt har kampen för nationaliseringar under arbetarnas kontroll växt: kommunistpartiet, en övertygande majoritet av Venezuelas fackliga centralorganisation UNT, och givetvis rörelsen för de arbetarstyrda fabrikerna - FRETECO - kräver att en rad storföretag ska tas över av staten och drivas av de anställda. Dessutom är man eniga om att de venezolanska arbetarna omedelbart bör upprätta arbetarråd för att företräda sina intressen, med sikte mot socialismen. Arbetsministern har också tidigare föreslagit bildande av arbetarråd inklusive på själva ministeriet, men hur det går för denna kamp återstår att se. Med Chávez beslut att åternationalisera en rad privatiserade företag och stegen mot socialism har starka krafter bland massorna och i vänstern väckts till liv, och kommer de närmaste åren lägga ner all sin kraft i att föra Venezuela närmare socialismen.

Men vad för socialism det blir i Venezuela återstår att se. Den bolivarianska ideologen Haiman El Troudi klargjorde i alla fall häromdagen i venezolanska dagstidningen Ultimas Noticias några av de saker "socialismen för 2000-talet" inte bör vara och göra:

"- Statskapitalistisk (Man bör gå mot företag för social produktion)

- Paternalistiskt populistisk (Man bör göra upp med kulturen som bygger på att "Pappa Staten" löser allt)

- Strypa det folkliga deltagandet (Slutmålet är att uppnå människans inre utveckling)

- Ett enpartisystem

- Militaristisk (icke att beblanda med landets nödvändiga försvar av territoriet"

Haiman El Troudi.

Kortfattat kan konstateras att en av de viktigare ideologerna i den bolivarianska rörelsen menar att man är emot ett flertal av de saker som media - som villigt upprepar allt USA och deras allierade i Venezuela påstår om den bolivarianska regeringen (frasen "kritiker menar" har här en avgörande roll i kampanjen mot den venezolanska regeringen) - menar utmärker den bolivarianska revolutionen. El Troudi säger för övrigt också i intervjun att man måste bekämpa personkulten och "göra upp med det exklusiva användandet av Hugo Chávez bild".

Speciellt det senare är en mycket hälsosam insikt. Hugo Chávez är en så intensiv symbol för den bolivarianska revolutionen att han nog knappt skulle tillåtas stiga ner av folket om han föreslog det, men revolutionen skulle må bra av en större flora av auktoriteter och allra mest av allt måste ett levande socialistiskt samhälle byggas av ett medvetet folk som förmår agera på egen hand. När man själv ska styra upp lokalsamhällesrådet, arbetarrådet osv från grunden blir det givetvis en större uppgift än att jubla åt Chávez på en demonstration - men det är bara genom att göra just detta som folket kan konstruera socialismen från grunden och därmed förvandla sig själva till aktiva subjekt i historien, sätta sig själva i den roll som enbart kan tillfalla revolutionära massor i rörelse: den som historiens lokomotiv.

Sanitarios Maracay - ett exempel på arbetarstyre

Sanitarios Maracay är namnet på en porslinsfabrik i Venezuela, som sedan en tid tillbaka styrs av arbetarna själva. Efter en längre tids konflikt med ägaren, som försökt splittra arbetarna och lägga ner fabriken, tog man över fabriken och säljer nu handfaten och toalettstolarna i fabriksingången, "till solidaritetspriser". I slutet av 2006 beslutade de sig att kräva att företaget skulle nationaliseras men fortsätta drivas vidare av de anställda, och den 14:e december hade de fått ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna åka till Caracas där man höll en tusenmannademonstration för sina krav. Se video från demonstrationen samt en som visar klipp från ett av Sanitarios Maracay-arbetarnas rådslag:

http://video.google.com/videoplay?docid=7905077043037741936&amp;amp;amp;amp;amp;hl=en-GB

http://video.google.com/videoplay?docid=-1427625006007341758&hl=en-GB

Sanitarios Maracay-arbetarna är anslutna till organisationen Freteco, som organiserar ockuperade fabriker i Venezuela och kämpar för nationaliseringar under arbetarkontroll. Hands off Venezuela-kampanjen - som jag själv är aktiv i - samlar just nu in pengar till Freteco, som har stora svårigheter att träffas och ha en fungerande organisation. Freteco utgörs av lågavlönade arbetare runtom i ett stort land, och för de är varje krona värdefull för att kunna samlas och utbyta erfarenheter.

Hands off Venezuela-kampanjen i Sverige kommer öka i aktivitet under året - så gå på Hands off Venezuelas temamöten, ev. kommande fester (håll utkik i Stockholm under april månad!) och kolla efter insamlingsbössor på din lokala vänsterdemonstration så kan du få chansen att bidra med pengar till de arbetarstyrda fabrikerna i Venezuela. De behöver varenda öre...

Är Hugo Chávez på väg att bli enväldig?

2007-01-20T06:58:00.000+01:00

TV4:s text-tv publicerar idag en kort notis med den alarmerande rubriken "Hugo Chávez på väg bli enväldig". Man kan ogilla stark presidentmakt - som man har i t.ex. USA och Venezuela - om man vill, men att genom demokratiska val lägga ett stort ansvar på en enskild person är inte lika med envälde. När Hugo Chávez tillträdde som president 1999 med löften om att bilda en ny republik - var det första han gjorde att sammankalla en folkvald konstituerande församling för att utarbeta en ny konstitution genom hundratals öppna möten. Slutprodukten blev en konstitution med en balans av stark presidentmakt och löften om "steg från en representativ till en deltagande demokrati", och man införde bl.a. också rätt att återkalla alla politikers (inklusive Chávez) mandat efter halva mandatperioden.

Modellen bygger på ett starkt förtroende och en central roll för presidenten (Chávez) parallellt med en aktivitet från basen och möjlighet till ansvarsutkrävande av politiker. Konstitutionen röstades fram med 72% av rösterna 1999 och året efter återbekräftades Chávez under den nya konstitutionen. Den nya femte republikens konstitution som Chávez regerar under ger möjlighet till en större presidentmakt än under tidigare konstitutioner - om en kvalificerad majoritet av nationalförsamlingen velat har den sen länge i Venezuela kunnat ge presidenten makt att fatta beslut på egen hand inom vissa bestämda områden under en viss tidsperiod. Tidigare har denna makt kunnat tilldelas presidenten inom områdena finans och ekonomi, men under den nya konstitutionen kan nationalförsamlingen lämna ifrån sig mer av sin beslutandemakt än under föregående konstitution.

"La ley habilitante" och de återkallbara mandaten

Det som hände igår i Venezuelas nationalförsamling var att en kvalificerad majoritet av de folkvalda delegerade makt åt Hugo Chávez att under de kommande 18 månaderna fatta lagar inom tio specifika områden. Dessa lagar måste hålla sig inom den nuvarande konstitutionens ramar, och väntas fokusera på att överföra mer makt åt lokalsamhällesråden, strukturera om försvaret för att ge en starkare roll åt civilbefolkningen, kamp mot korruptionen, för offentlighetsprincipen, ökade nationaliseringar osv. Chávez har dock t.ex. inte fått auktoritet att ta bort begränsningen på antalet gånger en president får väljas om, utan det är en del av den parallella processen av konstitutionsreform. Arbetet med att reformera konstitutionen leds av nationalförsamlingens ordförande Cilia Flores och de övriga politikerna, intellektuella och höga statsjänstemännen i presidentrådet för konstitutionsreform. När man har ett förslag till reformerad konstitution kommer denna ställas under folkomröstning.

Om venezolanerna inte gillar den väg Venezuela går under Chávez ledning kan de dels välja att skrota konstitutionsförslaget, men kommer också inom ett fåtal år (när politikers och presidentens mandat löpt halvvägs) kunna återkalla politikers mandat på alla nivåer, om man så önskar. Visst har Chávez en väldigt stark position i Venezuela, men venezolanerna har också de senaste 9 åren haft drygt 10 möjligheter att i val och folkomröstningar uttrycka sin åsikt, och varje gång har det venezolanska folket sagt att detta är vår modell, ända från att man skrev in den starka presidentmakten i konstitutionen 1999.

Konstitutionsreformerna - socialismen under folkomröstning

Reformer av konstitutionen som en del i stegen mot ett socialistiskt samhälle var ett av Chávez mest centrala vallöften, och det har redan deklarerats att alla sådana reformer kommer underställas folkomröstning. För att leda arbetet med konstitutionsreformen har Hugo Chávez som jag rapporterade tidigare idag tillsatt ett presidentråd för konstitutionsreform bestående av ledande politiker, intellektuella, ministrar och statstjänstemän. Dessa kommer under ledning av nationalförsamlingens ordförande Cilia Flores också att sköta dialogen med de olika folkrörelserna, som omfattar många miljoner venezolaner. Samtidigt kommer förmodligen en rad råd tillsättas, som det av vicepresidenten igår inrättade Presidentrådet för lokalsamhällesmakt vilket består av representanter från t.ex. de urbana jordkommittéerna och vattenkommittéer, och som under de närmaste veckorna kommer undersöka vilka steg som behöver tas för "öppnandet av demokratin i Venezuela genom att överföra makten till basen", för att citera venezolanska televisionen.

För ett kollektivt ledarskap - hela makten åt folket

Man kan definitivt ha invändningar och t.o.m. oro inför Hugo Chávez sätt att ställa sig själv i centrum för de politiska processerna i Venezuela, men det relevanta är ju: vad gör han med denna makt? Som jag ser det gillar han att spendera förtroendekapital på offensiva sociala projekt (från missioner till bistånd vidare till lokalsamhällesråden och socialismen) som alla ger vanligt folk mer makt. I varje steg under den politiska processen har Chávez uppmanat folk att organisera sig och resultatet är ett av Latinamerikas troligtvis absolut mest politiskt och socialt aktiva folk, som t.ex. använt den makten till att återkalla tiotals politikers mandat på olika nivåer (inklusive bolivarianer), i sin kamp för fackliga rättigheter osv.

Om jag inte de senaste åren sett oräkneliga tecken på att Chávez är en driven idépolitiker (i motsättning till en med bara maktfokus) som nu också tydligt deklarerat sin vilja att revolutionera hela den venezolanska staten för att makten ska utgå från lokalsamhällena, hade jag kanske varit en aning orolig över att nationalförsamlingen delegerat så mycket makt till en person. Nu nöjer jag mig med att konstatera att det skulle uppstå rejäla problem om Hugo Chávez skulle dö(das), och att den bolivarianska revolutionen är i behov av fler verkliga ledare som kan gå hem hos folk på samma sätt som "El commandante". Nu behövs mer av kollektivt ledarskap och att folkets kvinnor och män reser sig upp från basen genom lokalsamhällesråden för att erövra makten.

Todo el poder para el pueblo, viva el socialismo!

Konsitutionsreform och klasskamp

2007-01-19T04:27:00.000+01:00

Igår klockan elva lokal tid invgide Hugo Chávez det så kallade presidentrådet för konstitutionsreform. Det är en grupp utsedd av presidenten som kommer att arbeta med reform av konstitutionen de närmaste 18 månaderna. Rådet leds av nationalförsamlingens ordförande Cilia Flores, och övriga medlemmar är fem nationalförsamlingsmedlemmar, professor Luisa Estela Morales, arbetsminister José Ramón Rivero González, författaren Luis Brito García och olika högt uppsatta statliga ämbetsmän. Den avgörande makten att fatta beslut om konstitutionsreformerna har dock nationalförsamlingen tilldelat presidenten, genom en s.k. "Ley habilitante". Hugo Chávez har dock redan från början garanterat att han och presidentrådet först kommer att diskutera igenom reformerna med en stor mängd folkrörelser och lokala representanter, och därefter ställa den modifierade konstitutionen (som väntas vara klar om 1,5 år) inför folkomröstning.

Bland de stora områden som Chávez kommer tillåtas lagstifta inom finns kanske framförallt en grundläggande reform av statsinstitutionerna, som han menar måste byggas om för att få högre folkligt deltagande, effektivitet och bli mer genomskinliga. Dels väntas det handla om en förstärkning och maktförflyttning till lokalsamhällesråden, demokratiska organ på nivån 2-400 familjer, men man siktar också på att genom vad man kallar folkets "sociala översyn" bekämpa korruption och ineffektivitet inom staten. För att uppnå det har det också talats om att genomföra reformer som liknar vår offentlighetsprincip, som går ut på att medborgarna ska ha tillgång till offentliga uppgifter i absolut största möjligaste mån. Chávez och presidentråd väntas också se över den generella sociala och ekonomiska modellen, för att bättre passa "idealen av social rättvisa och ekonomisk självständighet".

Statstjänstemännens löner delas i tio?

Tidigare i veckan har Chávez talat om att sätta ett tak på statstjännemannalöner, som idag kan vara högre än 100.000 kronor i månaden, vilket är en abnorm summa i Venezuela (minimilönen är på cirka 2500 kronor). Förslaget att eventuellt sätta ett tag på cirka 10.000 kronor har dock kritiserats av somliga, för att riskera att leda till ökad snarare än minskad korruption. Tankegången går ut på att somliga behöver en hög lön för att vara okorrumperbara, medan Chávez hävdar att man behöver få in personer med en bättre karaktär i staten, och att 10.000 kronor i Venezuela är fullt tillräckligt för att leva ett bekvämt liv.

Det är svårt att jämföra lönerna med svenska, men tar man minimilönen som utgångspunkt kan man förstå att löner på uppåt 100.000 kronor sticker i ögonen på vanligt folk som ofta tvingas leva på 1/40 av den summan. Om förslaget drivs igenom skulle det definitivt bli en utmaning för revolutionen, men samtidigt kunna befria den ifrån korruptionens börda om man lyckas få in genuina revolutionärer på posterna. För att uppnå det kommer de sociala rörelserna, bolivarianska universiteten och den "sociala översynen" spela en central roll.

FRETECO och C-CURA: "Nationalisera storföretagen!"

FRETECO-representanter.

En annan fråga presidentrådet väntas diskutera är den om nationaliseringar av storföretagen. Hitills har man annonserat nationaliseringar (uppköp enligt marknadspriser i verkligheten, vilket konstitutionen kräver) av flera elbolag och landets största telekombolag - alla tidigare i samhällets ägo. Huruvida man beslutar att bryta ett tabu för revolutionen hitills - att expropriera de privata storföretagen - återstår att se. Klart är i alla fall att organisationen för arbetarstyrda fabriker FRETECO nu har fått med sig den dominerande fraktionen ("C-CURA") inom Venezuelas nya fackföreningsrörelse UNT på en dag av manifestationer för nationaliseringar den 6:e februari.

Det återstår att se vilken kraft som läggs bakom dessa manifestationer, men C-CURA har en central roll i fackföreningsrörelsen och räknar in hundratals fackklubbar runtom i Venezuela. FRETECO, ett nätverk av 15 arbetarstyrda fabriker, startades på initiativ av aktivister från trotskistiska Corriente Marxista Revolucionaria men sträcker sig långt utanför den lilla organisationens ramar, då FRETECO inkluderar tusentals arbetare (och CMR har långt färre medlemmar än så).

C-CURA-ledare demonstrerar, juli 2006.

C-CURA har tidigare inte samarbetat i någon större utsträckning med FRETECO och CMR, och leds framförallt av aktivister från vänsternationalistiska och trotskistiska organisationer. Att de nu lägger sin kraft bakom kraven på nationalisering under arbetarkontroll av storföretag visar på en initiativförmåga som fackföreningsrörelsen i Venezuela tidigare i stort sett saknat, samtidigt som passiviteten hos C-CURA tidigare delvis berott på en skepsis mot den nuvarande venezolanska staten. När man nu sett tendenser till en grundläggande revolutionering av statsapparaten med tillhörande tal om stora reformer av den ekonomiska modellen, verkar C-CURA ha släppt en del av sin skepsis och beslutat att skrida till handling.

Arbetarklassen - basen för socialismen

När allt kommer omkring kan man knappast göra en socialistisk revolution utan en central roll åt arbetarklassen, och de som arbetar måste givetvis ha en avgörande makt över sina arbetsplatser. Låt oss därför hoppas på en massiv mobilisering i Venezuela den 6:e februari, och fortlöpande information om den venezolanska arbetarklassens kamp för nationalisering av storföretagen får du givetvis här framöver...

Några punkter om RCTV

2007-01-14T10:10:00.000+01:00

En sak som troligtvis kommer uppmärksammas mycket är den venezolanska regeringens beslut att inte förnya koncessionen till den privata tv-kanalen Radio Caracas Television. Beslutet har hitills beskrivits - och kommer antagligen fortsätta göra det - som en nedstängning av en "Chávezkritisk" kanal. Innan jag går in på faktapunkterna kan sägas att Venezuela har en rad privata tv-kanaler, tiotals dagstidningar som stödjer oppositionen, och tiotals, kanske hundratals oppositionella radiokanaler runtom i landet. Majoriteten av privat media ägs av ett litet fåtal familjer, bl.a. en av Latinamerikas allra rikaste män.

1. RCTV, Radio Caracas Television, som ägs av mångmiljonären Marcel Granier, deltog aktivt i kuppen mot Hugo Chávez i april 2002 och i oljeblockaden 2003.

2. Venezuela har flera olika tv-nät: ett offentligt, och utöver det finns kabel- och satellitsändningar. Det offentliga nätet i Venezuela är en motsvarighet till vårt marknät, som omfattar SVT och TV4.

3. För att sända på det offentliga tv-nätet krävs en s.k. koncession från staten, dvs staten avgör om man ska upplåta utrymme i det offentliga tv-nätet för en viss tv-kanal.

4. För att få tillgång till en sådan koncession krävs givetvis att man följer grundläggande lagar, men det står regeringen fritt att inte ge en koncession helt enkelt för att den av någon anledning inte är nöjd med de tjänster kanalen ifråga levererar. Bland de lagar som tv-kanaler bör följa för att få tillgång till det offentliga nätet finns bl.a. en "Lag om socialt ansvar för medierna", som reglerar hur mycket våld och nakenhet som får sändas vid olika tider på dygnet. Det kan väl om det behövs tilläggas att man inte bör stödja våldsaktioner och statskupper om man vill förvänta sig att få tillgång till det offentliga tv-nätet...

5. I mars 2007 löper RCTV:s koncession att sända på det offentliga tv-nätet ut. Den venezolanska regeringen har deklarerat att de inte kommer att ge RCTV förnyad koncession, dels för att man stött våldsamheter, men också pga att de upprepat brutit mot lagen om socialt ansvar.

6. RCTV kommer kunna fortsätta sända via kabel- och satellitnätet, men den plats de upptar i det offentliga tv-nätet kommer antingen tillfalla a) någon annan privat tv-kanal, b) de anställda på RCTV organiserade kollektivt (vilket föreslagits av regeringen), eller c) ett privat-statligt samarbetsföretag.

7. Den övergripande mediesituationen i Venezuela är en av närmast obegränsad makt åt nästan helt dominerande oppositionella medier, vanligtvis ägda av mångmiljonärer och ofta understödda av USA:s regering. Dessa kontrollerar en väldigt klar majoritet av mediemarknaden, och är djupt fientligt inställd till den valda regeringen. Samtidigt har under Chávez tid vid makten hundratals radiostationer, internetnyhetssidor, tidningar och liknande initiativ från basen startats. Venezuelas media och politiska debatt är bredare och mer aktiv än någonsin tidigare.

Chávez, folkmakten...och trotskismen

2007-01-11T07:51:00.000+01:00

Folket bygger landet.

Häromdagen invigdes det nya ministerkabinettet i Venezuela, efter att ha svurit en ed att alltid kämpa för socialismen. Ministrarna kommer inte längre heta bara "utrikesminister" eller "arbetsminister", utan "Folkmaktens minister för utrikesfrågor", "Folkmaktens minister för arbete och social trygghet" osv. Efter presidentens och vicepresidentens tal samlades ministrarna till folkmaktens första regeringssammanträde. Under president Chávez tal tackades de avgående ministrarna noggrant av för sina tjänster, men särskild fokus lades på vicepresident José Vicente Rangel, som ställde upp till presidentval redan på 70- och 80-talen (den nya vicepresidenten sa att Rangel var den första han röstat på när han blev 18 år 1983).

Rangel, som av många bedömare anses vara betydligt mer moderat än sin efterträdare, är dock mångårig vän med den nya vicepresidenten. Via vicepresident Jorge Rodríguez far med samma namn, som mördades av polisen år 1976, känner de varandra sedan länge. En märkbart rörd Jorge Rodriguez tackade i sitt tal Rangel för att han alla år sedan 1976 har deltagit i de årliga minnesstunderna för hans far, och hedrade samtidigt minnet av flera andra mördade kamrater.

Folkmaktsministrarna och "trotskisten" Chávez

Utöver att byta namn på ministrarna uppmanade Chávez de att börja arbeta på ett nytt sätt: den större delen av arbetsvecka kommer spenderas ute i landet, för att praktisera de planer man skissat fram på kontoren i Caracas. Och varje söndag kommer ministrarna att gå igenom vad man uppnått under veckan kollektivt, tillsammans med vicepresidenten. I sitt tal efter invigningen av de nya ministrarna, talade Chávez bl.a. om Jesus som en stor socialist, och poängterade att den nya regeringen innehåller den första ministern från kommunistpartiet i Venezuelas historia. Samtidigt berättade Chávez om sitt samtal med Folkmaktens minister för arbete och social trygghet José Ramón Rivero innan han utsågs som minister:

"När jag pratade med honom, sa han till mig: "Presidente, jag vill säga dig något, innan någon annan gör det: jag är trotskist", och jag sa "Och vad är problemet?! Jag är också trotskist, och är mycket i linje med Trotskijs teori: den permanenta revolutionen." (källa: Aporrea och BBC)

Nu ska sägas att Hugo Chávez tidigare även kallat sig maoist, men citatet visar dels på den bolivarianska rörelsens öppenhet för olika åsiktsriktningar, men också på att Chávez knappast är en teorilös populist, utan väl medveten om den venezolanska och internationella vänsterns historiska diskussioner. Och Venezuelas nya arbetsminister har redan fört fram idén inom regeringen om att bilda råd för de anställda på Venezuelas arbetsplatser, med början på hans eget arbetsministerium. Med en sådan arbetsminister - som kommer från åratal av facklig kamp - har inte fackföreningsledarna mycket att skylla på om de inte tar initiativ för att stärka arbetarnas makt.

Startskott för folkmakten - Venezuela går mot socialismen

FRETECO - en organisation för Venezuelas ockuperade fabriker - har föreslagit en nationell "ockupationsdag" att genomföras av hela fackföreningsrörelsen som ett steg mot nationalisering under arbetarkontroll av storföretagen. Må den nya fackliga centralorganisationen UNT visa vägen och en gång för alla etablera arbetarklassen som den drivande kraften i den bolivarianska revolutionen!

Tre av de centrala punkterna i Chávez tal var förslagen att kalla samman folket för att diskutera konstitutionsreformerna, förstatligandet av alla företag som tidigare privatiserats samt uttalandet om att de s.k. lokalsamhällesråden på sikt ska ersätta den nuvarande staten. Bland företagen som ska förstatligas - och eventuellt sättas under arbetarkontroll - finns t.ex. telekomjätten CANTV, stora elbolag och företag som utvinner strategiskt viktig olja i Orinocobältet.

Gällande lokalsamhällesråden - som organiseras demokratiskt underifrån och omfattar 2-400 familjer/råd - sa Chávez att Venezuela ska gå mot en "explosion av kommunal makt", där folkets egna lokalsamhällesråd ska samordnas till en regional och nationell maktstruktur. "Nästan varje stat", sa Chávez, "har bildats för att förhindra revolutioner". Nu väntar istället byggandet av vad Chávez kallar en revolutionär stat, vars maktstruktur kommer fastläggas genom konstitutionsreformen och den följande folkomröstningen.

Se och hör vicepresident Rodríguez och president Chávez tal (otextad spanska):

Chavez tillsätter 15 nya ministrar

2007-01-08T04:55:00.000+01:00

Inför det som kallats "en ny era i Venezuelas historia" efter Chávez seger i presidentvalet verkar det första konkreta steget vara den totala omvandling av ministerkabinettet som genomförts den senaste veckan. I några av fallen handlar det om ministrar som suttit ett bra tag (som PPT:s* Aristibulo Izturiz med sina 5 år), och i andra fall verkar den politiska skillnaden mellan företrädare och efterträdare vara rätt liten. Men: i de fall där en politisk tendens kan ses går den tydligt till vänster: ut med moderate José Vincente Rangel som vicepresident och in med José Rodriguez, vars far grundande den revolutionära organisationen Liga Socialista och dog 1976 i polisens förvar - och in som minister för social utveckling och folkligt deltagande kommer kommunistpartiets (PCV) David Velazquez.

Alan Woods och Adan Chavez.

Utöver dessa har vi Hugo Chávez bror Adan Chávez som knappast är en "svågerutnämning" i betydelsen att hans enda merit skulle vara släktskapet - Adan var vänsteraktivist redan på slutet av 60-talet, medan Hugo blev aktiv på allvar först genom MBR-200:s (MVR:s föregångare) bildande 1983 (läs en intervju på engelska med Adan här). Man skulle faktiskt kunna säga - och det har Hugo Chávez själv gjort nyligen - att Adan haft en avgörande påverkan på Hugos politiska utveckling (Adan Chávez deltog i en utbrytning ur venezolanska kommunistpartiet för drygt 35 år sedan, bl.a. med krav på en "mer venezolansk" vänsterpolitik). Dessutom tillträder Hector Navarro på posten som minister för vetenskap och teknologi, Navarro som anses vara en av ideologerna bakom "socialismen för 2000-talet". För övrigt är den nya arbetsministern en mångårig facklig ledare, vilket väckt förhoppningar om en (än) mer arbetarvänlig politik.

David Velazquez, minister för folkligt deltagande.

Kommunistpartiets David Velazquez kommer som minister bl.a. ha ett avgörande inflytande på reformerna av konstitutionen och Lagen om lokalsamhällesråden, och säger själv att han kommer att fokusera mycket på kampen mot korruption och byråkratisering. Velazquez kommer också axla ansvaret för att bekämpa hemlösheten och organisera statligt stöd till lokalsamhällesprojekt som ursprungsbefolkningen anordnar. Velazquez har tidigare arbetat intimt med sin företrädare, i sin tidigare post som ordförande för nationalförsamlingens permanenta kommitté för medborgardeltagande. David Velazquez blir för övrigt den första uttalade kommunisten i en venezolansk regering genom tiderna.

Det är å andra sidan inte så konstigt, då PCV:s storhetstid främst inföll under halv- och heldiktaturer. Till skillnad från många andra chavistpartier har PCV en mycket lång och "egen" historia - om man kikar in på venezolanska gräsrotsmediasidan aporreas forum, som huserar många ungkommunister, kan man märka att dessa har en stolthet som utstrålar att PCV är ett parti med en lång och hård kamphistoria från innan Chávez ens var född (partiet bildades 1931).

Dessvärre verkar samtliga kapabla kvinnor ha avsatts för att täcka posterna Ordförande och Vice Ordförande i nationalförsamlingen, för inga av de nya ministrarna är kvinnor. Med tanke på att kvinnor ofta utgör majoriteten i venezolanska demonstrationer och dominerar missionerna rejält är detta inget annat än en ren förolämpning mot Venezuelas kvinnor. Kvinnor är ju trots allt ingen minoritetsgrupp, utan ena halvan av mänskligheten. I det ljuset är ministerutnämningarna ett pinsamt underbetyg för den bolivarianska revolutionens framskridande mot kvinnofrigörelsen. Och som någon klok skrivit, är ett motstånd som exkluderar kvinnor per definition halvt.

* Patria Para Todos, med ursprung i La Causa Radical som en gång i tiden stödde upproret i Caracas mot regeringens IMF-politik 1989, ett uppror som slogs ner till priset av hundratals och åter hundratals döda.

Chávez sparkar ministrar

2007-01-04T23:42:00.000+01:00

Samtidigt som Chávez någon vecka innan jul annonserade bildandet av det nya enade socialistiska partiet, deklarerade han att förändringar i regeringssammansättningen var att vänta. Idag offentliggjordes besluten, inför Chávez insvärande som president för mandatperioden den 10:e januari. Vicepresident José Vicente Rangel, en gammal man som under 70-talet var presidentkandidat för partiet MAS, och Jesse Chacón, inrikes- och justitieminister, får båda lämna sina poster.

Istället tillträder på vicepresidentposten José Rodriguez som tidigare varit ordförande för valmyndigheten , men avgick efter valet 2005 som stora delar av oppositionen bojkottade. Samtidigt följdes hans avgång av stödaktioner, och avgången var snarare en symbolisk gest och ett sätt att minska utrymmet för ifrågasättande av presidentvalet 2006. Ny inrikes- och justitieminister blir nationalförsamlingsledamoten Pedro Carreño.

Det enda som kommit ut om vad de nya utnämningarna innebär är att en myndighetsöverskridande institution för kamp mot korruptionen ska inrättas, tillsammans med en ombildning av de lokala poliskårerna till en nationellt sammanhållen polis.

Vad händer i Venezuela efter valet?

2006-12-22T04:29:00.000+01:00

Innan jag går på julledigt utan internettillgång tänkte jag tipsa om det här arrangemanget för alla stockholmare, i början av 2007:

"Vad händer i Venezuela efter valet?
Revolutionen och socialismens framtid

Inleder diskussionen gör: Jorge Martin, internationell samordnare för Hands off Venezuela-kampanjen som gjort otaliga resor till Venezuela, studerat revoltionen på nära håll och byggt upp det internationella solidaritetsarbetet.

Söndagen 7 januari kl 16.00 Wallingatan 31. Om du känner att det är svårt att hitta så samlas vi klockan tjugo i fyra nere under spottkoppen på Centralen och går gemensamt dit. (Adressen ligger vid Norra Bantorget. Om du kommer från Vasagatan så tar du gatan upp till vänster om LO-Borgen sen är det runt hörnet på vänster sida.)

Hands off Venezuela Stockholm och SSU Facken"

Förvänta er nya blogginlägg först när vi har ett gott nytt år.

PS. Salvador, Schafik y Danilo viven en la victoria de la revolución bolivariana!
La lucha sigue - venceremos...

Chávez: "socialismen byggs på daglig basis"

2006-12-17T22:34:00.000+01:00

Såhär nästan två veckor efter Chávez storseger ligger bloggen lite i vila, och kommer med all säkerhet ta en längre paus från 22:a december. Innan dess kommer jag publicera några rapporter om hur diskussionen går i Venezuela efter valet, vart revolutionen kan tänkas gå, och kommer givetvis att framföra mina egna åsikter om saken.

Efter valet - Chávez dödförklarar sitt parti

Eftervalsdiskussionen har rört främst tre saker: konstitutionsreform, ett nytt enat socialistiskt parti och hur den nya socialismen i Venezuela bör se ut. Igår sa Chávez i ett möte med valarbetare att hans nuvarande parti MVR tillhör historien, och kallade alla krafter att tillsammans genom en öppen process bilda det nya partiet, som han föreslog skulle kunna heta "Partido Socialista Unido de Venezuela" - "Venezuelas enade socialistiska parti". Detta nya parti menade han måste ha ledare som väljs från basen - och sa att det är slut på klåfingrighet uppifrån. Samtidigt uppmanade Chávez valarbetarna - organiserade i 32.800 valplutoner och 11.000 valbataljoner runtom i landet - att förvandla sig till det nya partiets bas och samtidigt försöka få med alla kämpar och sympatisörer som stödjer processen.

Om partiets karaktär sa Chávez att det inte skulle vara en "öppen front" utan ett enat socialistiskt parti, och sa att det givetvis står alla fritt att fortsätta organisera sig i separata partier, men att regeringen i framtiden enbart kommer att bestå av representanter från detta parti. Chávez varnade för att en öppen front riskerar att urarta i interna bråk, och kräver enighet: "Vi behöver ett parti, inte en soppa av olika partibeteckningar, då skulle vi förfalla till att ljuga för folket".
Det kommer att bli ett komplicerat företag att förena de nuvarande bolivarianska krafterna - organiserade i ett stort antal partier, men kanske än mer i icke-partibundna folkrörelser - i ett parti och tillsammans skriva ett program för socialismens förverkligande. "Partiet måste överskrida det valmässiga. Bataljonerna måste vi kalla socialistiska bataljoner, socialistiska plutoner, det handlar om att ta striden för idéerna, nu handlar det inte längre om valkamp. Vi måste studera och läsa mycket, diskutera och hålla möten. [...] För denna nya era behöver vi en politisk struktur som inte tjänar parti- eller organisationsfärger, utan ställer sig i tjänst för folket och revolutionen".

"Från all makt åt sovjeterna till all makt åt partiet"

Under Chávez tal (se på spanska här och här) var några saker annorlunda än vanligtvis. Flera gånger bad han publiken lugna ner sig när de började jubla, han satt ner och talade vanligtvis i samtalston, och använde ett antal gånger varianter av uttrycket "det är bara min åsikt". President Chávez berörde också vänsterns organisationshistoria, från hans egen slutna aktivisorganisation MBR-200 (omvandlad 1997 till MVR) till det ryska bolsjevikpartiet. Han pekade också på splittring och intern konkurrens inom vänstern som ett centralt problem för latinamerikansk vänster historisk, och menade att MBR-200 och MVR har spelat en viktig historisk roll i Venezuelas historia, men att det nu krävs ett nytt slags parti. Gällande det ryska bolsjevikpartiet och Sovjetunionen pratade Chávez om hur Sovjetunionens urspårning "från all makt till sovjeterna till all makt åt partiet" hade ett skadligt inflytande på den latinamerikanska vänstern. Han anmärkte också att när Sovjetunionen störtades fanns det få arbetare som var beredda att försvara det som skulle vara deras samhällssystem.

Vidare citerade Chávez bl.a. Jesus, Simon Rodríguez, Mariategui och manade till stående ovationer för delegaterna från Amazonas. Delegaterna tillhör Venezuelas ursprungsbefolkning och i de fattigaste delarna av Amazonas fick Chávez minst 80% av rösterna, och i en liten vallokal fick han faktiskt 100% av rösterna! Chávez framställde ursprungsbefolkningen som en förebild i skapandet av socialismen, med sitt jämlika levnadssätt och historiska motstånd mot kolonialismen. Talet var också en bekräftelse av utbyggnaden av de s.k. lokalsamhällesråden, som väntas få allt större maktbefogenheter, ja kanske rentav ersätta de parlamentariska strukturerna. Lokalsamhällesråden skulle slarvigt kunna jämföras med bostads- och hyresgästföreningar, men har befogenhet att spendera pengarna från staten på ett väldigt fritt sätt. För att kunna konstituera ett lokalsamhällesråd krävs att minst 20% av invånarna i det berörda området deltar i det, och ett råd i staden omfattar 400 familjer medan ett landsbygsråd innefattar 20 familjer.

Privategendomen, borgarna och arbetarklassen

Både Chávez och hans nära medarbetare har i veckan givit signaler om att den privata äganderätten kommer fortsätta existera, men "staten sätter villkoren". Med tanke på att inhemska och utländska privatkapitalister trots samhällsstöd i stort sett vägrar investera, lär vi få se en hel del privata ägare som "lämnar skeppet". Hur den bolivarianska rörelsen, dess regering och Venezuelas arbetare agerar vid sådana företagsnedläggningar kommer bli avgörande för hur stora och snabba steg landet tar mot socialismen. Att erbjuda privatföretagare fortsatt existens under förutsättning att de lever upp till regelverk gällande "rättvisa" priser, sociala avgifter osv kan tyckas som vanlig klassisk socialdemokratisk politik, men kraftfulla ingrepp i privata företags ekonomi skapar en annan dynamik i Latinamerika än säg Sverige.

Latinamerikansk borgarklass har en betydligt mindre ekonomisk bas att stå på än sina motsvarigheter i de rika länderna, och är pga sitt beroende av framförallt USA:s borgarklass djupt ovillig att medverka till att avstå av sina jämförelsevis skrala vinster till folket. Det är med denna form av pedagogik som den bolivarianska revolutionen har gått fram hitills: stöt framåt och mobilisera folket med ena handen, och erbjud samarbete med den andra. Varje gång överklassen vägrat ta emot de utsträckta händerna har folkets avsky mot "oligarkin" växt, och tålamodet med de kapitalistiska produktionsförhållandena börjat tryta. Chávez vet mycket väl att hans utsträckta händer uppfattas som örfilar av den venezolanska borgarklassen, som i blint folkförakt och självgodhet närmast agerar mot sitt eget klassintresse. Om borgarklassen utför motdrag måste svaret vara snabbt och skoningslöst, och det främsta ansvaret för att skydda och utveckla den venezolanska ekonomin har givetvis arbetarklassen.

Utan en stark och enad fackföreningsrörelse med siktet på den ekonomiska makten kommer Venezuela förbli kapitalistiskt för all framtid. Därför är valen i pro-chavistiska fackliga landsorganisationen UNT, som kommer gå av stapeln 2007, avgörande. Vänstern i facket är stark men splittrad, och har det senaste året lagt alltför mycket tid på att strida om att det ska hållas val till den nationella styrelsen snarare än att agera i konkreta frågor som t.ex. fabriksockupationer. När motståndarna vägrade göra detta på kongressen i somras skymde det helt sikten för vikten av att utarbeta ett gemensamt handlingsprogram, och istället upplöstes mötet efter att handgemäng utbrutit. Nu måste konflikterna läggas till handlingarna, ett handlingsprogram utarbetas och en ny nationell styrelse tillsättas efter medlemmarnas vilja.

Efter valet: framåt mot socialismen!

Huruvida den utsträckta handen åt borgarklassen blir en onödig risk som kommer kosta revolutionen onödig möda eller ett pedagogiskt exempel på borgarklassens oförmåga att lösa folkets problem återstår att se. Klart är dock att det enda som kan förhindra ekonomiskt sabotage och våldshandlingar är ett mobiliserat folk, och på lång sikt finns det alltid en gräns för borgarklassens samarbetsvilja. Historien lär oss att deras stubin är oerhört mycket kortare i Latinamerika än här hemma, så förvänta er hårda klasskonflikter i Venezuela de närmaste åren.

Den korrupta statsbyråkratin och det privata kapitalet spelar båda en parasitär roll i det venezolanska samhället, och ju tidigare folket förpassar de till historiens sophög genom att konstituera folkmakten desto bättre. Ya basta, efter statskuppen och oljeblockaden förtjänar den fjärde republikens härskare inga fler chanser. Framåt mot socialismen!

TIME: Chávez är årets person

2006-12-17T21:13:00.000+01:00

Efter en omfattande omröstning på sin webbsida stod det igår klart att vinnaren av TIME Magazines utmärkelse "Person of the year" - som tidigare bl.a. utdelats till John F. Kennedy och Winston Churchill - är Hugo Rafael Chávez Frías. Vinsten var tveklös, då avståndet till tvåan var hela 14%. Trots detta publicerar idag TIME Magazine på sin hemsida inte Hugo Chávez som "Årets person", utan...trumvirvel..."DU!".

Ja, att borgare har svårt för det här med demokrati har ju barnen i Gaza fått uppleva senaste året, men att helt ignorera sina läsare får TIME att framstå som rätt löjliga. Och bättre än så: rädda och skamsna över underbetyget åt den världsordning de tar för given i varenda stavelse som de någonsin tryckt. Chávez låg länge bland de sista i omröstningen, men gjorde en superspurt efter att han överväldigande återvalts av det venezolanska folket. Ingen seriös geopolitisk bedömare kan längre förneka Chávez position som de-facto-ledare för de latinamerikanska nationerna, och det är just denna globala systemkritiska styrka som ger imperialismens språkrör skrämselhicka.

Såhär såg TIME:s omröstning ut igår:

Pinochet är död - begrav hans politik!

2006-12-11T23:58:00.000+01:00

Augusto Pinochet - Chiles diktator under åren 1973-1990 - dog till sist i söndags, vid den orättfärdigt höga åldern 91 år. Han dog utan att ha dömts av rättvisan, sörjd och saknad enbart av några galna fascistiska överklasstanter. Med en dags varsel samlades idag i Stockholm hundratals chilenare på Sergels Torg för att hedra offren för Pinochets diktatur och fira att Chile befriats från tyrannens närvaro.

Pinochet var en av de första företrädarna för den nyliberala ekonomiska politiken, och på sin dödsdag träffades några av Latinamerikas nya ledare (Chávez, Correa, Morales m.fl.) i Cochabamba för att gå vidare i integrationen av de latinamerikanska nationerna. Steg för steg håller nyliberalismen på att begravas i Latinamerika, och ur dess askor växer processer fram som har nationellt-demokratiska målsättningar men vars interna dynamik kan föra de in på socialistiska spår.

Hursomhelst är nyliberalismen - som från början till slut syftat till att angripa arbetarklassen, dess kollektiva sammanhållning, trygghetssystem och kampvilja - på väg att begravas på den latinamerikanska kontinenten. Samma tendens är tydlig i stora delar av Europa, där högern går mer mot social-konservatism för att locka till sig väljare. I Latinamerika används istället gammaldags högerpopulism, klientelism och olika former av billigt röstköp för att slå tillbaka vänstern - sällan med lyckat resultat ska sägas.

Då jag tyvärr inte har några bilder från dagens arrangemang på Sergels Torg (om någon har sådana publicerar jag gärna de här, maila till lakrymosa@hotmail.com) får ni nöja er med en affisch från årets venezolanska högtidlighållande av fascisternas maktövertagande i Chile 11:e september 1973. Med stora bokstäver står: "President Allende lever i den bolivarianska revolutionens seger". Tryck på bilden för att se den i originalstorlek.

Allende vive - la lucha sigue!

(Inom de närmaste dagarna kommer jag skriva om den kommande venezolanska konstitutionsreformen, som främst tar sikte på nya förhållanden inom ekonomin och ersättandet av den nuvarande staten med en basdemokratisk statsstruktur.)

PS. Vi bör också hålla minnet av Danilo Anderson levande. Han avrättades nära sitt hem den 18:e november 2004 i Caracas av anhängare till den venezolanska oppositionen. Hans brott? Han ledde utredningen mot de venezolanska kuppmakarna, som fortfarande inte dömts för sina brott. DS.

Spritfestorganisation ljuger om Venezuela

2006-12-08T08:29:00.000+01:00

Att en viss nyliberal ungdomsorganisation ordnar spritfester för folk i de biologiska och mentala tonåren har varit känt sedan länge, men att de skulle kunna överträffa sina venezolanska likars lögner var svårare att föreställa sig. Även om den stora majoriteten av den venezolanska oppositionen har accepterat valutgången - efter en valprocess som berömts av alla internationella valobservatörer - kvarstår en liten minoritet som sprider feberfantasier över internet. Fantasierna går ut på att Rosales egentligen vann med 61% av rösterna, men att man bytte ut alla siffror efter att Chávez hotat med våld. Hur han skulle ha fått med sig de internationella valobservatörerna på denna konspiration framgick inte i skrivande stund.

Man skulle efter att hört detta kunna tro att det inte går att prestera grövre osanningar än så, men banne mig om inte allas vårat Reinfeldt Jugend lyckades! Rola Brentlin, som uppenbarligen valts av några småländska överklasslynglar till deras ordförande, skrev den 2:a december på MUF:s hemsida en artikel. I stort sett är det enda i hennes artikel som har någon kontakt med verkligheten namnteckningen under den, och med tanke på kvaliteten på artikeln är det en prestation i sig att hon i alla fall lyckats stava sitt namn rätt.

Nåväl, nog med raljeringar, låt oss ta itu med lögnerna i Brentlins artikel. Till att börja med skriver hon att Chávez har "styr all media", vilket motsägs av en snabb titt på bl.a. dessa sidor: www.globovision.com, www.eluniversal.com, www.talcualdigital.com, www.noticierodigital.com eller varför inte http://www.rctv.net. Alla dessa är oppositionella venezolanska medier som deltog aktivt i statskuppen 2002, och som sedan dess med varierande intensitet kritiserat Chávez regering. I en demokrati som Venezuela står det de fullständigt fritt att uttrycka sin åsikt, men i min mening är det helt uppåt med väggarna att en tv-kanal som deltar i en kupp mot en demokratiskt vald regering får behålla sitt sändningstillstånd. Och när vi snackar venezolansk medias kritik handlar det inte om några meserier, utan snarare "gorilla", "diktator", "bögjävel" och spridande av rena lögner.

"Oppositionen har inga förutsättningar att existera" är nästa saftiga påstående som publicerats på MUF:s sida. Detta står i en viss kontrast till sådana fakta som att årets presidentval hade fler kandidater än någonsin, att uppemot 20 organisationer stödde Chávez motståndare och att oppositionen ordnade flera stora demonstrationer under totalt lugn. Om de "inte har några förutsättningar att existera" så gör de ett jävligt bra jobb med att få det att verka som motsatsen. Att samma opposition - som alltså inte har förutsättningar att existera - enligt offentliga uppgifter de senaste åren fått tiotals miljoner kronor från den amerikanska kongressen nämns givetvis inte i artikeln. Oj, så synd det är om oppositionen! De har bara majoriteten av dagstidningarna, de flesta tv-kanalerna och tiotals radiostationer till sitt förfogande...

Vidare sprider Brentlin några klassiska uttjatade osanningar om att oppositionen i Venezuela skulle förföljas. När oppositionen år 2003 anmälde Chávez regering till Haagdomstolen efter en stor kraftsamling med vittnesuppgifter osv. genomfördes en djupgående rättslig undersökning av dessa uppgifter. Haagdomstolen sa i sitt utlåtande bl.a. att anklagelserna "brister i precision, samtidigt som informationen är osammanhängande och motsägelsefull", och nämnde en rad brister i bevisningen, såsom ospecificerade datum och platser för olika brott, man hävdade att samma person mördats två gånger osv osv. Sammanfattningsvis konstaterades att inga bevis fanns för att det pågick omfattande förföljelser i Venezuela. Hela Internationella Brottsmålsdomstolens rapport finns att läsa som pdf här.

För övrigt var antalet fängslade journalister i Venezuela år 2005 enligt organisationen Committee to protect journalists, med säte i USA, NOLL.
Att det finns en rad brister hos Chávez regering råder det ingen tvekan om - från en poliskår som snarare begår fler brott än den löser, ständigt missade mål för bostadsbyggandet och skyhöga nivåer på brottsligheten som varje dag skördar venezolanska liv. Om man lyckats lösa dessa problem hade marginalen till Rosales troligtvis varit ännu större. Men: sanningen är någonting man bör hålla sig till oavsett vilken politisk åsikt man har. Om MUF har någon självrespekt borde de omgående ta bort Brentlins artikel.

Venezuelas framtid - bolivarianernas egna ord

2006-12-07T03:45:00.000+01:00

Chavez iförd dyblöt skjorta talar till folkmassa.

Allt sedan Chávez i söndags gick ut på presidentpalatsets balkong - för dagen omdöpt till "Folksegerns balkong" - och höll sitt dundrande socialistiska och anti-byråkratiska tal, har det spekulerats om vart han kommer att föra Venezuela. Med en mäktig allierad i den nästan helt chavistiska Nationalförsamlingen (sedan oppositionen bojkottat förra årets val) skulle Chávez nu kunna göra väldigt stora förändringar i landet. Om han vill ha diktatur som diverse okunniga och/eller medvetet lögnaktiga "kommentatorer" vill påskina, är det perfekta läget att göra så nu. Att det i Venezuela parallellt med den starka presidentmakten finns väldigt aktiva gräsrotsrörelser och satsningar på lokaldemokrati, det tystas gärna ner. Det skulle nämligen alltför tydligt bryta av mot beskrivningen av venezolanerna som en samling jublande idioter utan förmåga att tänka och agera själva. Att denna beskrivning som typer som Wolfgang Hansson slänger sig med är dränkt i unken rasism är rätt uppenbart.

På BBC:s hemsida finns en rätt hyfsad artikel som försöker förutspå vart Venezuela kommer gå under de närmaste åren. Det kanske mest intressanta i artikeln är ett citat av en medlem i den nytillsatta presidentkommissionen för konstitutionsreform, Carlos Escarra:
"One of the proposals is to change the name of our country from Bolivarian Republic of Venezuela to Socialist and Bolivarian Republic. This would better reflect the changes that are happening here. But there are also more basic changes to our constitution that are being planned. For example, we want to eliminate the old, bureaucratic structures of the state and replace them with grass roots institutions."

Denna presidentkommission förväntas föreslå en genomgående diskussion av de konkreta förslagen i det venezolanska samhället, och enligt BBC kan en folkomröstning förväntas i december 2007. Tills dess kommer diskussionen pågå och grunden läggas för omfattande förändringar av konstitutionen. För att förändra konstitutionen krävs 2/3 av nationalförsamlingen bakom förslaget samt ett ja i folkomröstningen. Eventuella förändringar i den venezolanska konstitutionen kan alltså inte göras av presidenten själv, så frågan om han ska kunna återväljas tills år 2021 kommer underställas folkets vilja (och om de vill ha bort Chávez från makten kan de när som helst ifrågasätta hans mandat med namninsamlingar, om man får ihop 20% av valmanskåren måste folkomröstning utlysas).

Gräsrotsdemokrati=diktatur?

Några dagar innan valet deltog Hugo Chávez i ett längre samtal med två journalister från de mer regeringsvänliga tv-kanalerna VTV och Telesur, men deltog gjorde också representanter från de stora snarare oppositionella kanalerna Venevisión och Televen. Mot bakgrund av beskrivningen av Chávez som en halvdiktator är det intressant att den statliga tv-kanalen VTV:s första fråga var "Hur ska vi kunna varje dag överföra mer och mer makt till folket?", varpå Chávez svarade med att prata om behovet av en aktiv befolkning som skapar demokratin, om lokalsamhällesrådens utbyggnad, och sa vidare att det enda sättet att övervinna fattigdomen är att ge de fattiga makt. Var och en får bedöma om detta låter som ord från en halvdiktator.

För mig verkar linjen tydlig - konsolidera revolutionen genom en förening av de chavistiska krafterna i en demokratisk process, bekämpa byråkratisering och korruption genom utbyggnaden av lokalsamhällesråden, och behåll Chávez som samlande kraft för den bolivarianska rörelsen. Det viktigaste är inte om Chávez sitter kvar till 2021, utan om man tills dess har genomfört en massiv mobilisering och folkbildning för att med folkets kraft utrota fattigdomen och ojämlikheten i Venezuela. På kort sikt är det av stor vikt att det nya chavistiska partiet bildas på ett pluralistiskt sätt - på ett sätt som inbjuder alla goda krafter till utformande av detta nya parti och dess program. Lokalsamhällesråden måste också ges kraftiga resurser och aktiviteten i de sättas i centrum, för de har en stor anti-byråkratisk potential. Men som Ulf Lundell konstaterat, är det bara folket som kan göra det, det är folkets aktiva agerande i den processen som kommer avgöra om de blir organ för verkligt folkstyre eller om byråkraterna tar över hela skiten. Vi får se.

Oppositionen efter valet

Klart är i alla fall att Venezuela är mycket splittrat - mellan den tidigare kupphetsande oppositionen som till slut har accepterat demokratins spelregler, och en klar majoritet som stöder president Chávez socialistiska politik. Skillnaden i deras reaktioner kan ses på bilderna nedan:

Är det fest så är det...

Säga vad man vill om Sovjet, Venezuela har fetare fester...

Revolutionära kvinnor skriker ut sin glädje.

Rosales blir utskälld av demokratihatare.

"Det är så dyrt att flyga till Miami...buhu"

Förkrossad supporter på Rosales valvaka.

Bilderna av de gråtande oppositionssupportrarna publicerades häromdagen på chavistiska gräsrotsmediasidan aporrea. Texten slog mig som intressant, och även om jag kanske inte håller med om hela innehållet så är den på sitt sätt talande för den bolivarianska rörelse som tystas ner eller i "bästa fall" beskrivs som en enkel stödtrupp åt en halvdiktator:

"Gråtande oppositionsanhängare påverkade av manipulerande medier Vi publicerar inte de här fotona här för att angripa dessa personer. De är människor precis som oss, och utan tvekan skulle inte vi vilja ha varit i deras situation. Faktum är att massmedia visste för flera månader sen att Rosales inte kunde vinna över Chávez, men trots det fick de sina anhängare att tro, lurade och övertygade de att tro att Rosales var vinnaren, till den grad att man på Rosales valvaka kunde se människor slåss med nämnde ex-president-kandidat, vilket man kan se på det första fotot. Hur länge kommer medierna tillåtas leka med människor psyken och fria vilja?"

I aporreas forum diskuteras hur man bör hantera oppositionen efter valet. Medan några har svårt att förlåta statskuppen och oljeblockaden och säger "inte ens vatten till förrädarna", hänvisar andra till Jesus läror om att förlåta sin fiende, vända andra kinden till osv. När denna påstått halv-diktatoriska rörelse just har vunnit ett val med förkrossande siffror mot en opposition som gjort deras liv surt med statskupp och flera månaders oljeblockad, publicerar man en artikel om förlåtelse och förståelse. Vad oppositionen skulle gjort mot chavisterna om man vunnit valen eller lyckats genomföra kuppen i april 2002 får var och en fråga sig. Jag betvivlar att de kunnat prestera samma humanitet som chavisterna.

Chávez har själv välkomnat oppositionens nypåfunna demokratiska beteende, men säger samtidigt att han inte tänker "knyta några pakter med eliten". Han har tidigare gällande sin idé om ett enat bolivarianskt parti förtydligat att detta inte förändrar oppositionen - de får som Chávez uttryckte det, ha hur många organisationer de vill. I presskonferens igår sa han bl.a. att "Venezuela kommer fortsätta att åtnjuta de bredast tänkbara personliga friheterna när det gäller politiskt deltagande, opinions-, tänkande- och yttrandefrihet".

Som sagt, var och en får bedöma om Chávez är en diktatorstyp, en början kan vara att lyssna på vad han faktiskt säger och hur han agerar. Privat media och oppositionen har under de senaste åren efter att ha organiserat en kupp fått fortsätta agera helt fritt. Om man ska anklaga chavisterna för någonting så är det för släpphänthet mot organisationer och medier som så uppenbart visat sitt förakt för demokratin. Att chavisterna får skiten och oppositionen närmast beskrivs som frihetskämpar är bara ett dåligt skämt.

Seger för revolutionen!

2006-12-04T05:51:00.000+01:00

Chavistas skriker ut sin glädje efter segern.

Chávez har segrat - det står klart sedan valmyndigheten räknat 78% av rösterna och Chávez av dessa röster fått 61% mot Manuel Rosales 38%. Valdeltagandet var rekordhögt för Venezuela - 75% - Under början av kvällen, när vallokalsundersökning på vallokalsundersökning rapporterade om storseger för revolutionen, försökte delar av oppositionen göra försök att sprida falska siffror via internet och intala sig själva att folket inte kunde gilla Chávez såhär mycket. Efter mycket om och men framträdde så oppositionens kandidat Manuel Rosales framför tv-kamerorna och erkände sig besegrad - men bestred samtidigt att segern skulle vara så stor som valmyndigheten säger (givetvis utan att anföra vad som var fel eller säga de "riktiga siffrorna").

Detta är ett mycket gott tecken och även om man inte ännu kan pusta ut verkar det som att de destabiliserande aktioner som kan uppstå de närmaste dagarna med stor säkerhet kommer att isoleras till den mer extrema oppositionen. Det handlar inte om moral, utan om olika strategier för att bekämpa den bolivarianska revolutionen. En stor sektion av oppositionen har insett att denna revolution går inte att besegras genom att rikta några hårda slag mot den, en revolution med så djupa rötter som den venezolanska måste övervinnas med "pragmatism", dvs sakta undermineras med populistisk kritik.

Folk samlade för att höra Chávez tala.

Direkt efter att beskedet om valsegern kommit mötte Chávez folket på presidentpalatsets balkong, iförd sin traditionella röda tröja inför de tusentals åskådarna i regnet. Efter att nationalsången sjungits tillägnades segern till Simon Bolívar, Venezuelas frihetshjälte. "Länge leve den socialistiska revolutionen!" utropade Chávez inför folket på plats, "den nya eran har börjat" sa han med knuten näve i luften: "Vi har visat att Venezuela är rött! Ingen borde frukta socialismen, för socialismen är human, socialismen är kärleksfull. Ner med imperialismen! Vi behöver en ny värld!". Samtidigt utsåg han inför människomassan vid Miraflores byråkratiseringen och korruptionen till två av revolutionens värsta fiender. För att gå framåt måste dessa besegras, var slutsatsen som drogs under den regniga kvällshimlen.

Fördjupa revolutionen - och folket är de enda som kan det

Valsegern är ett viktigt steg i revolutionen, ett slags sista spik i kistan för den gamla fjärde republikens värsta sidor. Nu gäller att fördjupa revolutionen, att organisera alla chavistiska krafter i det enade revolutionära partiet genom en demokratisk process där alla får säga sin mening och byråkrater hålls kort, att kämpa för arbetarkontroll i industrin och kräva att jorden tas ur godsägarnas händer och överförs till deras rätta ägare - det venezolanska folket och de fattiga bönderna som lever under förjävliga förhållanden.

Bolivarianska revolutionärer vid Miraflores.

"Revolutionen är folkets heroiska skapelse" har någon sagt, och det stämmer mer än någonsin än dag som denna. Som Chávez själv konstaterade efter valsegern är detta inte hans personliga seger, utan en seger för revolutionen som fenomen, förmågan hos folket-i-rörelse att besegra dollarbeströdda oppositionsföreträdare med miljoner på bankkontot. Detta är en viktig lärdom att dra, för kapitalismen överlever inte bara genom tvång och våld, utan kanske mer än vi tror på all det skitsnack som omringar oss från snart sagt alla politiska krafter som alla försöker övertyga oss om att vanligt folk inte duger till att styra samhället. Bara de som har lärt sig att besegra förtryckarnas företrädare - om det så är i en liten arbetsrättstvist på fabriks- eller sjukhusgolvet eller en valkampanj med världens enda imperie som motståndare - kan ta världen bort från kapitalismen.

Om de sista resterna av den extrema oppositionen vill ut på gatorna och skapa bråk så må deras dödskramp för alla venezolaners skull bli kort. Det är hög tid att de skärper till sig eller sätter sig på flyget till Miami, för i Venezuela har de inget att hämta. Det venezolanska folket har talat, men den bolivarianska revolutionens historia är långtifrån färdig att skrivas. På gatorna i Caracas, det här är bara början...

Kolla vidare:

Valmyndighetens valresultat
Oilwars
Chavez tal efter segern (på spanska, men stämning är ett universellt språk...)

Små störningar i Venezuela

2006-12-03T21:11:00.000+01:00

Hitills har valdagen pågått under relativt lugn, men några kända chavister sägs ha blivit angripna främst muntligt av oppositionsföreträdare, och chavistiska webbsidan aporrea.org har till och från inte fungerat alls under dagen. Det rapporteras också om smärre ordningsstörningar från högerstudenter i Merida, men inget stort har hänt ännu.

Som även de extrema delarna av oppositionen sagt innan kräver skrik om valfusk att man först skaffar åtminstone hyfsat många riktiga röster, dvs att man går och röstar i lugn och ro. När valmyndigheten släpper första valresultaten inatt väntas det bli startskottet för något slags protester mot det venezolanska folkets val, hur de utvecklar sig får vi se.

Stämningen timmarna innan

2006-12-03T14:38:00.000+01:00

På aporrea hittade jag videon nedan, som visar stämningen i barrion "23 de enero" klockan tre inatt lokal tid, några timmar innan vallokalerna skulle öppna. Eftersom jag under eftermiddagen ska hålla litet föredrag på Hands off Venezuela-möte får ni vänta till senare ikväll på rapporter från valet. De första valresultaten väntas 3 timmar efter att sista vallokalen stängt, så information om det kommer tidigast sent inatt. Tills dess kan ni njuta av feststämningen i chavistaland:

iEl commandante se queda!

2006-12-03T04:46:00.000+01:00

"El Commandante se queda" av venezolanska musikerkollektivet Lloviznando Cantos. "Commandanten stannar kvar" heter låten i videon, och det säger allt som behöver sägas om valet i Venezuela idag. Mitt stalltips är 65% röster för Chávez mot 35% för Rosales och 75% valdeltagande. Isåfall skulle Chávez uppnå 7,8 miljoner röster, att jämföra med antalet röstberättigade som uppgår till ungefär 16 miljoner. Se venezolanernas glädje i videon och sjung med!

Manifestation för Venezuela!

2006-12-01T18:40:00.000+01:00

Mottog idag en kallelse från föreningen Hands off Venezuela, en internationell solidaritetskampanj till stöd för den bolivarianska revolutionen. På måndag - dagen efter valet - i Stockholm samlas vi Venezuela- och Latinamerikavänner utanför Venezuelas ambassad för att visa vårt stöd för det venezolanska folkets rätt att välja sitt eget öde. Manifestationen samlas 18:00 utanför Venezuelas ambassad på Engelbrektsgatan 35B (t-bana Tekniska Högskolan).

Det finns en stor oro i Venezuela inför valdagen, med risk för att åtsminstone mer extrema delar av oppositionen kommer vägra acceptera den seger för Chávez som verkar helt säkrad. De extrema delarna av oppositionen har tidigare i år talat om att organisera protester mot "valfusket" och kalla på militären att ingripa för att Rosales, oppositionens kandidat, ska kunna ta över makten.

Människorättsadvokaten Eva Golinger, som tidigare skrivit en bok om USA:s roll i undermineringen av Venezuelas regering 2002-2003 utifrån amerikanska offentliga dokument, släppte nyligen en ny bok med titeln "Chavez vs USA". I boken ingår bl.a. en intervju med en colombiansk paramilitär boende i Caracas, som hävdar att han är en av 3000 såna bara i Caracasregionen. Golinger hävdar också att USA:s specialstyrkor tränar colombianska paramilitärer vid venezolanska gränsen för eventuellt ingripande för att påtvinga Venezuela en Quisling-regim.

Detta är ett hot som varje sann demokrat och anti-imperialist måste reagera mot, och därför föreslår jag att om du bor i närheten av Stockholm beger dig till Venezuelas ambassad nu på måndag. Vi behöver vara många som sätter ner foten och står upp för det venezolanska folket, så vi ses där!

Miljoner fyllde Caracas gator

2006-11-28T00:41:00.000+01:00

I helgen har det demonstrerats för och emot Hugo Chávez på huvudstaden Caracas gator. Innan jag ger mig in på mer exakta uppskattningar vill jag påpeka att sådant aldrig går att veta exakt, och att såna skillnader inte är avgörande. Deltagandet i båda demonstrationerna har rapporterats som "hundratusentals" i olika internationella medier, och det stämmer säkert (även om det är lite fegt att inte kunna specificera sig mer än så). Båda sidorna har visat en förmåga att mobilisera stort, vilket är ett exempel på den polarisering som är en nödvändig följd av att en revolution pågår. Tidigare har de välbeställda i Latinamerika tagit striden med dödsskvadroner och tortyrceller, nu går de ut på gatorna ibland och sprider dessemellan lögner i sina medier.

Medan oppositionen hoppades på 700.000 deltagare och enligt egen utsago hamnade på 900.000, trodde chavisterna på åtminstone 2 miljoner deltagare i huvudstaden efter en massiv mobilisering, och säger sig ha uppfyllt förväntningarna med råge. Att döma av bilder och filmer är det ingen tvekan om att oppositionens demonstration var mycket kraftfull, men man kan med stor säkerhet påstå att chavisternas var en bra bit större. SVT:s korrespondent sa igår på TV att den chavistiska demonstrationen kunde räkna in "säkert åtminstone 1 miljon" deltagare, och berättade att det spekulerades i att den kunde vara landets största någonsin. Ni kan bedöma själva utifrån videor och bilder nedan.

Det viktiga är ju dock vad venezolanerna kommer göra nu på söndag den 3:e december: hur rösterna läggs. En av mycket få venezolanska oppositionsbloggare som håller sig till sanningen när det gäller opinionen sammanställde igår alla de senaste opinionsmätningarna. Resultatet visar på en i genomsnitt knappt 20%-ig ledning för Chávez, medan Rosales säger sig ha ledningen. Associated Press, Miami University, det spanska universitetet Complutense och 95% av alla andra opinionsundersökningar säger dock att Chávez leder med mellan 20 och 30% av rösterna. Ett personlig tips är att Chávez får 65% av rösterna och mellan 7 och 8,5 miljoner i reella tal. I jämförelse med den drömliknande målsättningen på 10 miljoner röster (Venezuela har ungefär 17 miljoner röstregistrerade) är det ett bakslag, men det har från början stått klart att det målet varit väldigt högt satt, och att ett resultat kring 7-9 miljoner är fullt godkänt. Får Chávez färre än 7 miljoner röster får man räkna det som svagt, även om det skulle innebära en jordskredsseger i procent mätt.

Det råder en spänd stämning inför valet i Venezuela, då chavisterna fruktar protester, attentat och kanske rentav ett nytt kuppförsök. På ett av den bolivarianska rörelsens forum uppmanas folk att upprätta mailkontakt med åtminstone två andra chavistas för att snabbt kunna sprida info om "onormala aktiviteter" såsom kravaller, attentat eller liknande. Andra talar om att rösta tidigt på dagen för att vara förberedda på vad som än kan hända under dagen. Samtidigt råder amerikanska ambassaden i Caracas sina medborgare i Venezuela att hamstra mat och mediciner för några dagars förbrukning innan valdagen. Då den bolivarianska revolutionen är starkare och mer mobiliserad än någonsin, skulle följderna av ett nytt kuppförsök eller nya gatukravaller riskera att bli mer blodiga än under 2002 och 2003. Låt oss hoppas att det tydliga demokratiska mandat som venezolanerna med all säkerhet kommer ge Hugo Chávez på söndag kommer att respekteras av USA och de grupper i Venezuela som mottar deras pengar. Tyvärr har jag få illusioner i ljuset av USA och deras allierades historiska beteende i regionen, men vi får se.

Här uttrycker venezolanerna sina åsikter i lugn och demokratisk ordning:

Chavez talar till bilder från de fyra avenyerna chavisterna korkade igen.

Vy över Avenida Bolívar. Tryck för större bild.

En stor del av chavisterna sedda uppifrån.

Chavez avslutade med karavan genom folkmassan.

Oppositionen spände musklerna dagen innan.

Del av oppositionsdemonstrationen 25:e november.

Längre video av oppositionsdemonstrationen.

Källor:

Opinionsmätningarna

Chavez holds final election rally

Opposition rallies in Venezuela

Chávez i ointaglig ledning en vecka innan valet

2006-11-25T02:13:00.000+01:00

Nästa söndag, den 3:e december, går Venezuela till presidentval, och de senaste dagarna har ett antal opinionsmätningar publicerats i landet. Huvudkandidaterna i valet är den nuvarande presidenten Hugo Chávez och utmanaren Manuel Rosales.
Med en dryg vecka kvar till valet är opinionsläget som följer:

- Enligt en opinionsmätning släppt den 24:e november, utförd av bolaget Zogby International i samarbete med Universitetet i Miami, kommer 60% av venezolanerna rösta på Chávez, mot 31% för Rosales.1

- En annan mätning från venezolanska opinionsinstitutet IVAD publicerad samma dag (kort kallat "Datos") visade på 54,6% stöd för Chávez, mot 27,5% som stödjer hans främste konkurrent Manuel Rosales i valet.2

- Dagen innan båda dessa ovannämnda mätningar publicerades, kom företaget Ipsos i samarbete med nyhetsbyrån Associated Press ut med siffror som visar på en ledning för Chávez på 32 procentenheter: 59% för Chávez mot 27% för Rosales.3

En mycket klar ledning med andra ord, som kommer bli väldigt svår för Rosales att förändra. I genomsnitt leder Chávez över Rosales med 29%. På lördag kommer Rosales kampanj att avslutas, och dagen efter förväntas många Caracasbor sluta upp i Hugo Chávez kampanjavslutning. Arrangörerna av Chávez manifestation hoppas på 2 miljoner deltagare, och Rosales avslutande marsch - som kommer gå utan partifanor, men med venezolanska flaggor - förväntas dra tiotusentals människor.

Källor:

1. La Cadena Global. Encuestadora Zogby: Chávez sería reelecto por amplio margen
2. Terra. Las encuestas otorgan a Chávez más del 54% de los votos de cara a las presidenciales
3. Ap-ipsos. Venezuela Pre-Election Results (pdf)

Chavezkoden och valkampanjen

2006-11-23T23:57:00.000+01:00

Bolivariansk manifestation i Caracas.

Många är vi som försöker få grepp om denna man, Hugo Chávez. Somliga med negativa utgångspunkter, andra med en mer positiv grundinställning till den bolivarianska revolutionen. När vi i väst väl får höra om Chávez via de reguljära mediekanalerna är det vanligtvis antingen i demoniserande eller förlöjligande ordalag som han beskrivs. På det sättet förflyttas all uppmärksamhet till Chávez - som förvisso har en mycket framträdande position i den bolivarianska rörelsen.

De faktiskt miljontals människorna som utgör denna folkrörelse och det de skapat tillsammans med sin regering hamnar då i skymundan. När den bolivarianska revolutionens framgångar tystas ner, blir också det entusiastiska stödet från majoriteten av venezolanerna lättare att förneka eller göra till mystiskt. Det tål att sägas: mediernas koncentration på Chavez personlighet och andra luddiga saker som att han "givit folk hopp" när man ska förklara det folkliga stödet för revolutionen bär inom sig ett djupt förakt mot vanligt folk, mot fattiga människor. Man målar upp en bild av en blandning av halvdiktatur och pöbelvälde, där den starka ledaren kan få folket att göra vad han vill utan att egentligen någonsin uppnå någonting. Att påstå att fattiga latinamerikaner skulle så massivt stödja en politiker så länge bara p.g.a. abstrakta "känslor" bygger på en blandning av rasism och klassförakt från vita, välbeställda journalister.

Chavez - ingenting utan missionerna

Nej, Chávez personlighet är definitivt en styrka för den bolivarianska revolutionen, men det är de stora framgångarna i kampen mot fattigdomen som lagt grunden för stödet. Snart sagt alla anti-koloniala och/eller socialistiska revolutioner har haft en tydlig personlighet vid rodret - Nyerere, Castro, Mandela osv - men djupet, kontinuiteten och passionen i stödet har sin grund i att ha startat en process av befrielse. Det är per definition omöjligt att helt förutsäga revolutioners förlopp, då den första stavelsen i en revolutionär process är lössläppandet av stora mängder folklig kamp- och skaparvilja. Klart är dock att den bolivarianska revolutionen började konsolideras efter oppositionens två kuppförsök 2002 och 2003, då tusentals och åter tusentals människor började sjösätta de sociala missionerna. Sedan dess har mycket hänt: Venezuela har befriats från analfabetism, de fattigas inkomster har ökat kraftigt, mat och mediciner är kraftigt subventionerade och gratis hälsovård har för första gången börjat nå de fattiga venezolanerna. Därav entusiasmen, som alltså baserar sig på mycket praktiska förändringar i människors vardag.

Demonstration i Caracas.

Intensiteten i stödet från de venezolaner som gillar mannen i den röda baskern har också formats under hårda konflikter i det venezolanska samhället, med sina yttersta uttryck i kuppförsöken 2002 och 2003. Denna konflikt går i mycket hög grad längs klasslinjer, med överklassen på den ena sidan och de fattiga på den andra - och den s.k. medelklassen är i princip jämnt delad för och emot Chavez. I en opinionsmätning utförd av Associated Press publicerad idag uppger 59% att de ska rösta på Chavez, medan 27% av de tillfrågade skulle lägga sin röst på hans motståndare Rosales om det var val idag. Medan Rosales har en betryggande majoritet bland de rika, stödjer hela 70% av de fattiga Chavez, mot bara 16% för Rosales.

Denna rika minoritet, som även har stöd för sin kritik mot Chavez hos åtminstone kanske 40% av venezolanerna, är tämligen ovan vid att inte kunna utöva oinskränkt makt, för att inte tala om att behöva stå ut med en buffel som avskyr de vid rodret. Detta är en situation som de rika från att Chavez tillträdde har upplevt som helt oacceptabel och därför gjort allt de kunnat för att förändra genom att undergräva regeringen.

Yttrandrihet under hot i Venezuela?

Det är svårt att föreställa sig Venezuelas mediesituation. För oss som varit i Venezuela är påståendena om att yttrandefriheten är hotad där ett dåligt skämt, varje dag flödar mycket stark kritik hela tiden på gränsen till förtal fram från de privata mediekanalerna - på TV, via radio, tidningar och över internet. Efter att regeringen tagit kontrollen över militären är privatmedia numera oppositionens främsta vapen, och denna media står för en överväldigande majoritet av tittarantalet. Samtidigt är den stora statliga tv-kanalen VTV en direkt motvikt gentemot privatmedia, och är utan tvekan den bolivarianska rörelsens röst. En minoritet av chavistiska media står mot denna majoritet, och på båda håll målas denna oförsonliga konflikt upp: för eller emot revolutionen, för eller emot Chavez.

Denna spänning är bara en reflektion av de verkliga förhållandena under en revolution som den bolivarianska: nationellt-demokratiska revolutioner mobiliserar mer och tidigare än någonsin överklassen mot de folkliga lager som stödjer denna utveckling. Det finns inga vackra tal eller utsträckta händer (sådana har det funnits några försök till) som kan få den venezolanska överklassen att ge upp sitt motstånd, de har ett enda villkor för att respektera demokratin fullt ut: att massorna demobiliseras och kontrollen över de demokratiska institutionerna återförs till eliten.

Rosales och Chavez valkampanjer

Trots denna tryckta stämning av ständig konflikt - såväl mellan oppositionen och chavisterna som mellan chavisterna och USA - har Chavez kampanjmöten präglats av glädje och feststämning. När man ser bilderna från chavisternas karavaner går tankarna snarare till Riokarnevalen än våra stela demonstrationståg, men när Chavez väl tar ordet (vilket han inte alltid gör, ibland nöjer han sig med att visa upp sig) är det en mix av uppräkning av uppnådda sociala framsteg och hätska angrepp på oppositionen. Redan i början av kampanjen sa Chavez att "det finns bara två kandidater i denna valkampanj: Hugo Chavez och George W. Bush". Oppositionskandidaterna har han konsekvent benämnt som "imperiets kandidater" - vilket förvisso inte ligger långtifrån sanningen, men de har namn - och när en av huvudparollerna är att "Venezuela inte åter ska bli en nordamerikansk koloni" förstår man att temperaturen är hög i den venezolanska valkampanjen. Givetvis har Chavez ett mycket konkret program, som fortsätter och utvidgar de hitillsvarande sociala satsningarna, men dessa uttalanden sätter till stor del tonen för kampanjen. Det är valstrategiskt viktigt för Chavez att gå i konflikt, lite som för den svenska socialdemokratin, fast att sossarna gillar att bli angripna medan Chavez föredrar att ta initiativet.

Valreklam för Rosales, mot billig oljeexport.

Rosales kampanj har haft som två huvudparoller "För de 26 miljonerna" och "Våga med Manuel Rosales". Den första parollen syftar på Chavez valslogan "För de 10 miljonerna" (rösterna), som Rosales har förvridit för att säga att han ska regera för alla venezolaner (26 miljoner är Venezuelas befolkningsantal). Den andra parollen syftar på den rädsla som oppositionen menar finns för att höja rösten och vara oppositionell i dagens Venezuela, och är en paroll som uppmanar alla kritiska krafter att ta chansen att bli av med Chavez. Rosales har haft mer lågmälda kampanjmöten, men med en riktigt stor marsch genom Caracas som samlade tiotusentals människor.

Allmänt anses Rosales personlighet snarare vara en börda än en tillgång för oppositionen, det folk främst röstar om är för eller emot Chavez och den bolivarianska revolutionen som projekt. Rosales tjänar då, med sina politiska steg vänsterut från oppositionens traditionella hårda högerpolitik, som en förenande kraft för de som av vitt skilda skäl vill ha en förändring till stånd i Venezuela (från att ens maktposition inskränks till hög kriminalitet eller långsamt bostadsbyggande, det finns många olika orsaker för folk att ogilla Chavez).

Men för att citera amerikanska reklamer: "Don´t take my word for it", se själva hur kampanjmötena sett ut:

Chavez i Tachira, en stad av Malmös storlek.

Kampanj för Rosales i Sucre.

Kampanjmöte med Chávez i La Vega.

Video från Rosales kampanjteam.

Bilder från valmöten:

Chavez valkampanjar i La Vega.

Rosales stora marsch i Caracas.

Läget inför valet

2006-11-20T05:40:00.000+01:00

15:e november publicerade den amerikanska opinionsfirman Penn, Schoen & Berland (PSA) en opinionsundersökning som påstod att Chavez nu hade stöd av 48% av venezolanerna mot 42% för Rosales, och menade att detta visar på ett "tekniskt oavgjort" läge. Jag ska inte här skriva något om tillvägagångsättet i mätningen eller PSA:s halvdana rykte. Däremot tänkte jag väga denna mätning mot fem andra opinionsinstituts siffror för mätningar i november.

Dessa övriga institut är: Datanalisis, Centro de Estudios Políticos y Sociales, Consultores XXI, Hinterlaces och Evans McDonough Company. Mäter man snittet för dessa mätningar får man fram ett snitt på 53,56% för Chavez och 33,4% för Rosales, dvs skillnaden mellan gapet hos de fem andra mätningarna och PSA:s mätning är på ungefär 14%. Störst gap av de fem andra visar Centro de Estudios Políticos y Sociales mätning samma dag som PSA:s publicerades(knappt 30%), och minst skillnad visar Consultores XXI mätning som också släpptes den 15:e november.

Opinionsläget i Venezuela hitills under november kan sammanfattas i dessa genomsnitt från de sex nämnda opinionsinstituten:

Hugo Chavez: 53,25%

Manuel Rosales: 34,85%

(Datanalisis, Penn, Schoen & Berland Associates, Centro de Estudios Políticos y Sociales, Consultores XXI, Hinterlaces och Evans McDonough Company.)

Källa:

http://en.wikipedia.org/wiki/Venezuelan_presidential_election%2C_2006 (det går att följa utvecklingen av opinionsmätningarna med bifogade källor där)

Chavez i stor ledning - då lovar oppositionen oroligheter

2006-11-17T05:55:00.000+01:00

Inför årets presidentval i Venezuela, som går av stapeln den 3:e december, väcker större intresse än något tidigare val i landet: valdeltagandet vänats bli högt, det finns fler kandidater än på länge, och antalet opinionsinstitut som gett sig in i att tolka stämningarna bland venezolanerna är många. Som bl.a. BBC och Time Magazine tidigare i år har konstaterat förväntas Chavez vinna en betryggande seger: tillväxten ligger runt 10%, arbetslösheten sjunker och de sociala missionerna har gradvis byggts ut de senaste åren. Samtidigt finns enorma problem i Venezuela främst när det gäller kriminalitet och korruption, som siffror nedan kommer att visa anser få venezolaner att den venezolanska regeringen har lyckats i dessa frågor. Trots dessa allvarliga misslyckanden ligger Chavez i alla seriösa opinionsmätningar den senaste månaden ungefär 15-25% före sin främste motståndare Manuel Rosales. Sedan komikern Bernard Rausseo dragit sig ur valkampanjen utan att ge stöd åt någon av kandidaterna förväntas valet bli än mer av ett race mellan två hästar.

Det finns en rad opinionsinstitut, varav några jobbar på upprdrag från oppositionen respektive chavisterna, så jag tänkte fokusera mig på resultat från två mer neutrala källor: venezolanska Datanálisis samt en studie från spanska universitetet Complutense. Datanálisis VD Luis Vicente León säger till oppositionsdagstidningen El Universal att deras senaste opinionsmätning, utförd mellan 23:e oktober och 6:e november, visar att medan 52% av venezolanerna tänker rösta på Chavez uppger endast 25,5% att de stödjer Rosales. I slutändan tror Léon att Chavez kommer segra med liknande siffror som i folkomröstningen 2004 (58-42), men säger att marginalen kan bli större beroende på hur stor andel av oppositionsanhängarna som går och röstar.

Complutenses opinionsmätning.

Den spanska universitetsstudien visade att om det var val imorgon, skulle 57% av venezolanerna gå och rösta på Chavez, medan 27% skulle lägga sin röst på Manuel Rosales. Studien utfördes i två vågor, en mellan 9:e och 21:a oktober och en andra mellan 26:e oktober och 1:a november. När det gäller hur Chavez regering lyckats i sakfrågor ansåg 67% att utbildningssystemet har förbättrats de senaste 2-3 åren, medan 22% ansåg att det hade blivit sämre. Liknande siffror rapporteras när det gäller hälsovården. 72,5% ansåg dock att korruptionen ökat de senaste 2-3 åren, och 79% att de känner sig mer osäkra nu än för 2-3 år sedan. Enligt mätningen har 78-79% av venezolanerna bestämt sig för att rösta. Sammanfattningsvis menar Carolina Bescansa, som är högsta ansvarig för studien på universitetet, att "skillnaden är mycket stor och alla direkta och indirekta tecken visar i samma riktning. Om scenariot förblir som det är nu, verkar återvalet av Chavez säkrat".

Följ utvecklingen av opinionsmätningarna här.

Oppositionsföreträdare lovar oroligheter vid Chavezvinst

Sedan förra veckan har oppositionsledare börjat tala öppet om en plan för dagarna kring valet. Oppositionsjournalisten Rafael Poleo, som deltog i kuppen 2002, presenterade häromdagen denna plan på en av Latinamerikas största kanaler, Globovision. Planen går ut på att under valdagen, den 3:e december, komma ut och rösta massivt för att uppvisa en viss styrka i rösträkningen, och dagen efter kalla till demonstrationer omedelbart efter att valkommisionen deklarerat valresultatet.

Poleo menar att en central del av planen måste vara att Rosales den 4:e december måste ansluta sig till protesterna och anklaga Chavez för valfusk. När allt detta har hänt föreslår Poleo att man ska vända sig till militärens högsta ledning, för att "besluta om den tänker fortsätta att tvinga den venezolanska oppositionen att stå ut med en pinsam regering". Dagen innan Poleos uttalande sa Manuel Rosales i samband med ett valmöte att man planerar för ett möte med den högsta militärledningen "eftersom vi måste förbereda övergången och bytet av regering som kommer att ske i Venezuela i den nära framtiden".

Poleos utspel är en uppenbar uppmaning att störta den demokratiskt valda regeringen, och skulle i de flesta länder innebära omedelbart gripande. Att Venezuela kallas en diktatur utan yttrandefrihet av somliga extrema högertyper i västvärlden när såna saker får göras ostraffat gång på gång i landet är närmast skrattretande, om det inte vore för att lögnerna kan få så dystra följder. Att bygga upp den bilden av Venezuela bör ses för just vad det är: en ursäkt för att störta den av det venezolanska folket valda regeringen.

Se Poleos uttalande här:

William Lara, organisatör för Chavez parti, sa efter dessa uttalanden till VTV:s program En Confianza ("I förtroende") att den 3:e december kommer att avgöra oppositionens framtid. "Om han fortsätter att stödja destabiliseringskampanjen även efter valresultat som inte gynnar honom, kommer det att bli hans politiska självmord. Rosales har möjligheten att konsolidera oppositionen, han kan dra nytta av det och avsluta förenandet (av oppositionen, min anm.). Om han kan acceptera valresultatet med värdighet och politisk ansvarsfullhet, komemr han kunna förvandla sig till en verklig kraft av seriös opposition" menade Lara.

Allt detta tillsammans visar visserligen på hur fritt Venezuela är - om man kan kalla det fritt för ett folk att behöva stå ut med ständiga lögner från de rikas media - men det avslöjar också revolutionens relativa isolering och brist på självförtroende. Enligt konstitutionen skulle oppositionen sedan länge varit upplöst pga ständiga brott mot lagen, men medan somliga anklagar Chavez för maktmissbruk skulle jag vilja påstå att regeringen tvärtom har behandlat oppositionen för vänligt. Med människor som utför kupper och dagligen försöker destabilisera landets demokratiskt valda ledare med lögner och hatpropaganda kan ingen demokratisk regering dalta, den har ett ansvar inför befolkningsmajoriteten att göra sig rättmätigt gällande.

Oppositionens politiska självmord - socialismens födelse

Men - och detta är något som Chavez flera gånger har citerat - som Trotskij en gång skrev behöver revolutionen ibland kontra-revolutionens piska för att avancera. Och ett oppositionsuppror den 4:e december skulle vara den sista droppen i den bolivarianska tålamodsbägaren: folket skulle efter det aldrig igen låta dessa människor trakassera sina valda företrädare. Det skulle utgöra en utmärkt argumentation för att gå vidare mot en slutlig uppgörelse med den inhemska överklassen: den socialistiska revolution som Chavez talat om de senaste två åren.

Mot den bakgrunden skulle det nya enade bolivarianska partiets kongress, som Chavez talat om att hålla nästa år, utarbeta den bolivarianska revolutionens socialistiska program. Om denna socialistiska revolution blir verklighet och går mot seger är beroende av ett samspel mellan levande samhällskrafter och kan därför inte avgöras på förhand, men det venezolanska folket har de senaste åren uppvisat en enorm entusiasm och offervilja i alla avgörande lägen. Allt som saknas är ett djärvt initiativ och ett revolutionärt ledarskap från folkdjupet. Tills dess får vi vänta och se om oppositionsupproret verkligen blir av, och vilken reaktionen blir från den bolivarianska rörelsen före och efter valet.

Källor:

http://english.eluniversal.com/2006/11/16/en_pol_art_16A804419.shtml
http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=2136
http://www.nasdaq.com/aspxcontent/NewsStory.aspx?cpath=20061115%5cACQDJON200611152356DOWJONESDJONLINE001094.htm&
http://www.aporrea.org/oposicion/n86607.html

Fackledare varnar om fabriks- och jordockupationer

2006-11-09T02:25:00.000+01:00

Nedan följer en översättning från spanska av en intervju med den venezolanske fackföreningsledaren Orlando Chirino, som publicerades på webbsidan Aporrea i tisdags. I intervjun reser Chirino ett varningens finger för eventuella kommande försök från oppositionens sida att skapa oro i landet, och manar till beredskap och beslutsamma åtgärder från folkrörelserna vid första tecken på försök att föra landet till en liknande situation som inför kuppen 2002.

"UNT kommer att kalla till ockupationer av fabrikerna och jordegendomarna i händelse av destabiliserande åtgärder eller valsabotage, försäkrar Orlando Chirino.
Orlando Chirino, en av UNT:s nationella koordinatörer och samordnare för Revolutionära och självständiga klassenhetstendensen (C-CURA), uttalade sig om oppositionens planer på att sabotera eller underkänna valresultatet. Aporrea fick möjlighet att prata med fackledaren för att få reda på hans åsikter om hur svaret från arbetarna bör bli till de möjliga sabotagen.

Orlando, vad är din åsikt om uttalandena från oppositionsledarna när det gäller anklagelserna om förmodat valfusk den 3:e december?

Vi i UNT tror att oppositionen håller på att upprepa den plan de följde under krisen i april 2002. Stödda på medierna vill de skapa tron att imperialismens kandidat Manuel Rosales kampanj växer. Och det är inte säkert. Om du är uppmärksam förstår du att alla aktioner som de gör såväl i Caracas som i andra delar av landet, är enorma pengainvesteringar för att mobilisera folk från alla landsdelar för att skapa intrycket av att hans kandidatur går framåt. Med den illusionen genomför oppositionen en aggressiv kampanj, försäkrandes att de kommer att vinna valen och om det inte blir så, är det för att det kommer att genomföras fusk. Poleo (Patricia Poleo, anklagad för att ha planerat mordet på domaren Danilo Anderson som skulle döma kuppmakarna från 2002, min anm.), som vi redan alla vet vem det är, utmärkte sig genom användningen av denna kriminella politik. För oss, som arbetare, som fackledare, förstår vi denna politik som en provokation och anstiftan till våldsamheter. Det är ett budskap som syftar till att skapa förvirring och kaos före valet, under valet eller efter att man fått reda på resultaten.

Fackledare - Chirino näst längst till vänster.

Om planen är densamma, innebär det att vi går mot ett nytt statskuppsförsök med kontrarevolutionära målsättningar?

Jag ska säga dig med fullständig ärlighet, att från imperialismen och kuppmakaroppositionen kan man förvänta sig vad som helst. För imperiet är det en akut nödvändighet att stoppa den revolutionära processen. Men det är också garanterat så att de under de senaste tre åren har kunnat se folkets förmåga att ge svar tillbaka och de vet mycket väl att arbetarna, de fattiga och bönderna kommer att svara med kraft på varje tecken på politisk och ekonomisk destabilisering eller utländsk militär agression. Arbetarna och revolutionärerna bör vara förberedda för alla scenarier. Detta är bakgrundsförklaringen till varför de hitills inte har genomfört ett nytt statskuppsförsök. Om de kommer som den 11:e (april 2002, när statskuppen mot Chavez inleddes, min anm.), är vi säkra på att arbetarna och folket kommer att svara med ännu en 13:e (när folk samlades vid presidentpalatset och förde Chavez åter till makten, min anm.).

Vilka skulle då vara lösningarna som ni såsom fackliga och politiska ledare för arbetarna skulle föreslå för landet?

Vi tror att den största makten som folket har är sin förmåga till mobilisering för att försvara denna revolutionära process. Vi tror att Commando Miranda (Chavez kampanjteam, min anm.) bör göra en vändning i valkampanjen. Som vi ser det skulle det vara nödvändigt att samla till en stor nationell mobilisering till stöd för president Chávez kandidatur. För att uppnå detta, bör Commando Miranda öppna sig för mer deltagande, samla alla som är för att president Chavez återväljs, för att genomföra den största folkliga mobiliseringen i nationens minne. Vi måste bli miljoner som samlas i Caracas. Jag tror att sloganen bör vara att "ockupera caracas" under två eller tre dagar, för att oppositionen ska känna styrkan av det mobiliserade folket. Mobiliseringen måste fortsätta att vara vårt främsta politiska vapen.

Denna förändring måste också återspeglas i de politiska talen. Vi vill inte ha våld, vi vill ha verkliga och hållbara lösningar på problemen med hunger, arbetslöshet, utbildning, boende, nationell självständighet, vi vill göra slut på den kapitalistiska exploateringen som leder oss till barbari. Vi vill uppnå jämlikhet och social rättvisa. Imperialismen och oppositionen motsätter sig och kommer alltid att med all kraft bekämpa denna process, därför bör man inte tro att detta val vinns av den som presenterar den bästa marknadsföringen. Att betona "kärleken" eller fokusera på den himmelsblå färgen som symbol för lugn och fred i tider av ursinnighet skapad av oppositionen, går emot hur verkligheten ser ut. Det är nästan som att tro att kuppmakaroppositionen har förändrat sig och är beredda att acceptera revolutionen, dess segrar och dess perspektiv i lugn och ro.

Orlando Chirino talar på arbetarmöte.

Och för det tredje, måste regeringen lösa befolkningens mest akuta problem. Föreställ dig hur annorlunda det skulle vara om de offentligt anställda som visade ett projekt för en arbetsrättsuppgörelse för nästan två år sedan redan hade förhandlat sitt kontrakt och om de nu hade åtnjutit 50%-iga lönehöjningar, som de förtjänar efter så mycket uppoffringar. Vi behöver inte utöva påtryckningar eller hot mot oljearbetarna för att de ska rösta på president Chávez, men det hade definitivt hjälpt väldigt många om kontraktsförhandlingen på PDVSA inte skulle skjutits upp i tre månader, vilket påverkar arbetarnas plånböcker och deras familjer. Vad bra det hade varit om vi istället för att hålla tillbaka eller dra oss ur medbestämmandeprocesserna hade gått framåt med 800 medbestämmandeprocesser i hela landet som regeringen föreslog förra året!

Tänk om nationalgardet, istället för att motverka arbetarnas aktioner när de protesterar för sina rättigheter och krav, eller utövar repression mot de som i fallet med gruvarbetarna i Bolívar eller fiskarna i Güiria, snarare hade ställt sig i tjänst för att tvinga företagarna att respektera de kontraktmässiga och konstitutionella överenskommelserna med arbetarna! Regeringen måste övergå till handling, inte servera fler uttalanden. Det är nödvändigt att avsluta betalningen av utlandsskulden för att att använda de resurserna för lösandet av befolkningens behov och under en tremånadersperiod ställa in oljeleveranserna till USA. Detta är mycket nödvändiga preventiva åtgärder. Det är budskapet vi måste sända till imperialismen, och begära internationell solidaritet från världens folk och från våra klassbröder.

Och UNT, vad är dess ansvar och vad tror du UNT kommer att göra?

Vi har ett enormt ansvar. Hela folket vet att vi fackligt organiserade arbetare spelade en aktiv roll för att förhindra företagarnas lockout-sabotage i slutet av år 2002. Nu måste vi på ett medvetet sätt förbereda oss för ett liknande scenario. Med kamrat Stalin Pérez, Marco Tulio Díaz i byggsektorn, Christian Pereira i fordonsindustrin, med Richardo Gallardo från Aragua, Marcus Garcia i den offentliga sektorn, med José Bodas på Fedepetrol och Fransisco García på PDVSA i Falcón, med Vilma Vivas del Táchira, José Barreto och Ismael Hernándes i Carabobo och med de övriga regionala och nationella ledarna för UNT, kallar vi till ett nationellt krismöte onsdag den 15:e november. Till detta möte bjuder vi också in de andra delarna som utgör UNT såsom Franklyn Rondón, kamraterna i FBT, gruppen "Arbetare i revolution" och ledarna för CUTV. Där kommer vi att föreslå ett unikt förslag: "Från den 16:e november, arbetarna i beredskap framför sina arbetsplatser."

Hugo Chávez och en massa folk.

Företag som försöker stoppa produktionen blir ockuperade och produktionen återupptas av arbetarna. Vi föreslår denna plan för kamraterna i Ezequiel Zamoras Nationella Bondefront så att de ska ockupera jordegendomarna. Planen förs vidare till de hemlösa och de urbana jordkommittéerna för att ockupera företagsbyggnader som försöker att destablisera landet genom samordnade åtgärder för att skapa kaos. Till lokalsamhällena i de oljerika staterna föreslår vi att de samlar sig utanför PDVSA:s byggnader. Detta är vår konkreta inriktning, förutom att delta i den stora nationella mobiliseringen för att ockupera Caracas som vi föreslår ska genomföras som en del av den valkampanj som vi manar Commando Miranda till."

Kontrovers i Venezuelas oljebolag

2006-11-07T02:26:00.000+01:00

Rafael Ramirez.

De senaste dagarna har en kontrovers brutit ut med anledning av ett uttalande från Energi- och Oljeminister Rafael Ramirez. I ett möte med anställda på det venezolanska statliga oljebolaget PDVSA sa Ramirez bl.a. att företaget skulle veta att det är del av en revolution, och om folk tvekar om Chavez ledarskap "borde man fundera på att säga upp sig". Jag har full respekt för den kritik som t.ex. oilwarsbloggen har framfört mot Ramirez för vad han sa om PDVSA, men tror personligen att det behov som finns i Venezuela snarare handlar om ökad kontroll över staten än mindre kontroll från demokratiska institutioner. Även om jag skulle föredra att kontrollen utfördes mer underifrån, är min huvudpoäng att revolutionen (varesig det är genom lokalsamhällesråd, den nationella regeringen eller båda) måste kontrollera staten.

Varför?

En revolution i Latinamerika - USA:s "bakgård" - med liknande demokratiska och sociala målsättningar som de reforminriktade arbetarpartierna i Västeuropa, väcker vid omedelbart en massiv opposition från de välbeställda: USA, kapitlaisterna och den övre medelklassen (av vilka många jobbar för den revolution de motsätter sig). Den "nationella oppositionen" består av grupper som inte har samma ekonomiska bas för sitt herravälde som sina motsvarigheter i USA, men vill ändå leva som de. Den latinamerikanska överklassen har samma förakt mot fattiga som kapitalisterna i Västeuropa visade mer öppet i början av 1900-talet. Detta närmast "feodala" förakt närs också av de nära banden till godsägarna. P.g.a. dessa omständighet tillsammans med USA:s ursinniga intervention, tar sig inte oppositionen "normala" former och kan därför inte behandlas på ett naivt sätt.

Detta kan inte ses som - och är inte - en abstrakt fråga. Kontrollen över staten är den mest konkreta av alla. Ja, det är faktiskt i staten som den huvudsakliga kampen mellan revolution och kontra-revolution sker. Det var genom delar av staten som fascisterna genomförde kuppen i Chile 1973, och det var genom det strategiskt viktiga statliga oljebolaget PDVSA som kuppmakarna organiserade sina två kuppförsök 2002 och 2003. Varje regering behöver en stat som arbetar för dess målsättningar - en stat som inte gör det blir till en anti-demokratisk mekanism.

Salvador Allende.

Staten för folket - inte för byråkratin

Varje revolution i Latinamerika som vill vara ärlig måste klart och utan omsvep säga att hela staten måste kontrolleras underifrån och arbetande människor måste, som Marx uttryckte det "erövra demokratin" för att kunna avgöra sitt eget öde. Konkret innebär detta allra minst att kasta ut kuppmakare och illojala från statliga institutioner och att ersätta de med riktiga boliviaranska revolutionärer med sin lojalitet hos de fattiga delarna av det venezolanska folket. Staten måste revolutioneras helt och hållet: för mig innebär det att överföra all makt till lokalsamhällesråden och råden på arbetsplatserna, organiserade nerifrån och upp i en demokratisk struktur.

Detta borde stå i fokus: inte behovet av en stat som tjänar Chavez eller ens den nationella regeringen, utan behovet av folkets kontroll över staten. Jag tror att en sådan ny nationell demokratisk sturktur borde ha någon typ av inspektioner för att motverka korruption, och som jag ser det borde de bolivarianska universiteten multipliceras tillsammans med kurser för att utbilda ingenjörer från arbetarnas led, så att den tekniska kunskapen inte isoleras till folk som är illojala eller allra minst har andra utgångspunkter än arbetarna (dvs. en person som i de flesta fall aldrig har varit arbetare själv).

Diego Riveras "Världen".

En sådan stat bör samtidigt uppmana till mer av kamratlig diskussion revolutionärer emellan, och tona ner "El commandante"s till förmån för lokala ledare direkt från gräsrötterna. Beroendet av Chavez har varit en styrka som stärkt enigheten i hårda tider, men för att fördjupa revolutionen måste ledarskapet bli mer kollektivt och överallt bland folket måste ledare växa fram för att förhindra att byråkrater blockerar revolutionen. För att till fullo ersätta de gamla maktpolitikerna och byråkraterna, måste de nya ledarna ges förtroende och respekt.

Det kommer att bli mycket enklare att skapa ett sådant förtroende från folket om dessa ledare verkligen väljs av folket och kan avsättas av detsamma. Därför är folkets makt underifrån - genom lokalsamhällesråden och uppbackad av en massiv ideologisk kampanj genomförd av rörelsen som helhet - det dödligaste vapnet mot korruptionens plåga. Detta är ett måste inte på p.g.a. högtravande socialistiska principer, utan för att den bolivarianska revolutionen ska kunna genomföra sina målsättningar och löften.

Venezuela och Guatemala överens i FN

2006-11-02T13:10:00.000+01:00

Till sist har de två konkurrenterna om den vakanta latinamerikanska platsen i FN:s säkerhetsråd enats om en kompromisskandidat. Tidigare har det talats om länder som Chile och Dominikanska Republiken, men svaret blev istället: Panama. För mig är Panama ett oprövat kort, som jag inte hört talas om alls tidigare när det gäller projektet om latinamerikansk integration. Det finns ju några typiska lydstater i Latinamerika såsom Colombia och Puerto Rico, men Panamas position är jag osäker på.

Konflikten verkar officiellt ha lösts på ett vänskapligt sätt, mellan de två utrikesministrarna från Guatemala och Venezuela. Venezuelas utrikesminister Nicholas Maduro sa igår till pressen att "I president Hugo Chavez namn vill vi deklarera vårt broderliga och respektfulla budskap till våra bröder Guatemala, dess regering och utrikesminister." Omröstningen är inte formellt genomförd än, men något annat än att Panama skulle få platsen vore en sensation.

Ny kupp i Venezuela?

2006-10-29T14:44:00.000+01:00

"Röd soluppgång" i Venezuela?

Nej, "röd soluppgång" syftar dessvärre inte på Venezuelas väg mot socialismen. "Röd soluppgång" är enligt vänsterchavistiske ledaren Lina Ron namnet på den operation som delar av oppositionen planerar att sätta i verket på valdagen. Ron sa i presskonferens i måndags att operationen inkluderar försök till manipulering av valurnorna kombinerat med planerade gatudemonstrationer i protest mot chavisternas "valfusk" och slag mot framförallt infrastruktur från paramilitärers sida. Denna operation, menar Ron, är utarbetad i Washington av utrikesdepartementet och CIA. Dessa uppgifter kommer att analyseras av nationalförsamlingens utrikespolitiska utskott.

Samma tema togs dagen innan upp av Chavez själv när han höll kampanjtal i Venezuelas näst största stad Valencia. Han sa då att oppositionen inte kommer kunna mörda honom, och att det "skulle ytterligare fördjupa den socialistiska revolutionen i Venezuela". Rapporter kommer ifrån landet om liknande planer på att destabilisera landet, bl.a. genom fejkade meddelanden över internet som påstås vara undertecknade av bolivarianska ledare, och i förra veckan blev en assistent till valkommissionens ordförande misshandlad i sitt hem. Att inget av värde togs med anses stärka misstankarna om att det hela var politiskt motiverat.

Kontrarevolutionens piska och revolutionens alternativ

I ett tal igår, i samband med invigningen av "Socialistiska Kakaoproduktionsenheten Cacao Oderí", manade Chavez till enhet inom de väpnade styrkorna och mellan de och folket, "för att förebygga och neutralisera alla försök från imperialismens lakejer som från alla håll försöker föra oss in på våldets väg. Bara vår järnvilja kommer att förhindra imperiet och dess lakejer från att återigen destabilisera landet: de kommer inte att uppnå sitt mål".

Chavez har upprepade gånger tidigare citerat Leo Trotskijs uttalande om att "revolutionen behöver kontra-revolutionens piska för att avancera", och i den bolivarianska revolutionens fall har citatet visat sig stämma bra. Hitills har revolutionens offensiva drag i hög grad framkallats av offensiver från kontrarevolutionens sida. Fortfarande har kontrarevolutionen rejäla fördelar genom sin kontroll över ekonomin, media, USA-understöd osv.

Inför eventuella ytterliga slag från kontrarevolutionens sida bör den bolivarianska revolutionen stå beredd, och omedelbart slå tillbaka mot grunderna för överklassens makt: dess kontroll över företagen och jorden.

En revolutionär regering kan aldrig låta sig trakasseras och hotas med våldsmakt av en bortskämd överklass som inget hellre vill än att Venezuela ska bli en USA-koloni igen. Avgörande steg mot socialismen eller fortsatta barbariska angrepp från överklassens sida, detta är den bolivarianska revolutionens alternativ.

Källor:

Aporrea
Chavez tal
RNV

Antalet fängslade venezolanska journalister: noll

2006-10-27T01:00:00.000+02:00

Jag har tidigare skrivit om situationen för yttrandefriheten i Venezuela. Påståenden om att den venezolanska pressen är nedtystad och att journalister förföljs i Venezuela är populära inom högern. Alla boende i Venezuela vet vilken osanning som ligger i de påståendena, det är bara att köpa en venezolansk dagstidning - vilken som helst! - eller slå på TV:n så ser man hur kritiken mot Chavez flödar fram överallt. Venezolansk privatmedias minst sagt oblyga opinionsjournalistisk skulle få Fox News att rodna - här snackar vi inga meserier utan hela kittet: kalla Chavez sinnessjuk, bög, mördare, diktator och gud vet vad. Bara humöret sätter gränsen, så att säga. Detta är en alltför påtaglig verklighet för att några "rapporter" egentligen skulle vara av intresse för dom (oss) som så att säga gjort fältstudien. Att kritiken mot Chavez är ständigt närvarande i Venezuela är ett alltför uppenbart faktum för att förnekas.

Men hur ser då mediasituationen ut i Venezuela? Bloggaren Flanker på Democratic Underground har gjort en bra sammanställning av venezolansk media, från tidningar till TV, radio och internetsidor. Bland de oppositionella dagstidningar finns t.ex. El Universal, som jag regelbundet länkar till på den här bloggen. 22:a september publicerade man t.ex. en artikel som beskrev Venezuela på väg mot ren diktatur, och särskilt opinionsdelen av tidningen är djupt Chavezkritisk. Utöver denna finns bl.a. tidningarna El Nacional och Tal Cual bland oppositionstidningarna. Det finns ingen rent chavistisk dagstidning, även om Ultimas Noticias brukar beskriva som så av oppositionen. Å andra sidan kallas den oppositionell av chavisterna, medan kloka människor beskriver den som Venezuelas mest (enda) relativt opartiska tidning.

TV och radio - där striden står

TV-utbudet är dominerat av de privata kanalerna Globovision (kontinenttäckande 24-timmarsnyhetskanal), Venevision, Televen och RCTV. Utöver dessa finns de relativt stora statliga kanalerna Venezolana de Television, Nationalförsamlingens tv-kanal ANTV och VIVE. Medan Globovision är mer stenhård anti-chavistisk, har Venevision de senaste åren tonat ner sig något, men är fortfarande definitivt negativt inställd till Chavez. Venezolana de Television, den stora statliga tv-kanalen, är propagandistisk och det är definitivt ingen tvekan för tittarna att den står på regeringens sida. Dess roll har stärkts sedan kuppen, och är nu en väloljad motkandidat till de privata mediernas Chavezbashing. Man kan sammanfatta med att det är svårt att få helt neutrala medierapporter i Venezuela, och det pågår ett ställningskrig där chavisterna (med rätta) ser sig i medialt underläge och argumenterar för att VTV måste vara en motvikt till privat media.

Radionätet består av hundratals kanaler, styrda av privata bolag, det offentliga eller lokala eldsjälar (tänk lokalradio). Den stora statliga radiokanalen heter RNV och har en hemsida med regelbundet uppdaterade nyheter. Liksom hos VTV syns det polariserade medieklimatet tydligt bara man läser en del på RNV:s hemsida. Ett exempel på det är när man under valet till nationalförsamlingen i december 2005, som oppositionen bojkottade för att undergräva de demokratiska institutionerna, på hemsidan hade en rullande text där det stod "Folket drar sig aldrig tillbaka! Aldrig!". Union Radio är en stor privatägd radiokanal som är tydligt höger och hatiskt inställd till regeringen. Det går att lyssna på dess sändningar här (på spanska).

Slagfältet som kallas "internet"

Slutligen har vi kommit till internetmedia, där Noticiero Digital respektive Aporrea står för kraftfulla höger- och vänsterståndpunkter. Noticiero Digital måste benämnas som extremhöger, och utmärks mer än något av ett obegränsat hat mot Chavez parat med en mycket liten kontakt med verkligheten. Aporrea tar lika tydligt ställning, men med ett klart lägre och mer verklighetsförankrat tonläge. Aporrea har en vänsterchavistisk slagsida och startades dagen innan kuppen 2002, med syftet att bygga upp en gräsrotsmotkraft till de privata mediernas dominans. Dess första uppgift blev att sprida tiotusentals flygblad med uppmaningen att bege sig till presidentpalatset Miraflores för att återföra Chavez till makten, och har sedan dess varit en dagligt uppdaterad röst för den boliviarianska rörelsens gräsrötter. Aporrea har samtidigt stöd av regeringen, och fick t.ex. för någon vecka sen en längre intervju med Venezuelas utrikesminister Nicholas Maduro.

Alla dessa vitt skilda medier befinner sig i ett ständigt och öppet ordkrig mot varandra, i ett tonläge som skulle upplevas som väldigt extremt i Sverige. Å andra sidan kan man fråga sig: finns det någon annan väg? En regering - en rörelse - som på USA:s bakgård öppat utmanar dess allierade i överklassen kommer omedelbart att mötas av ett massivt angrepp från privat massmedia. Dessa medier kommer inte hålla tillbaka på något - varesig gällande lögner, hot eller intensitet - och de har vid utgångspunkten nästan alltid ett stort övertag när det gäller spridning gentemot en sådan demokratiskt vald regering. De venezolanska privata medierna har spelat en mycket aktiv och central roll i att försöka underminera Venezuelas regering.

Opartiskhet - en naiv dumhet

En dialog med dessa medier skulle vara den mest naiva handling man kan tänka sig - de tänker inte anpassa sig till några etiska journalistiska regler så länge som en revolution pågår. För som Brecht sade: "först kommer maten, sedan moralen"...ja, man skulle kunna byta "maten" mot "makten", men ni förstår vad jag menar. Därför stödjer jag fullt ut att den venezolanska regeringens mediekanaler är partiska, men borde bli mer av det organiserade folkets än Chavez röst. Där spelar Aporrea en viktig roll, som en gräsrotskraft med en levande inom-chavistisk diskussion. El Universal är djupt tendentiös, men sysslar oftast inte med den typ av ogenerade lögner som t.ex. Noticiera Digital sprider på daglig basis. Bedöm själv på deras engelskspråkiga sida.

Till sist kommer vi till påståenden om att journalister förföljs i Venezuela. Jag hänvisar till mina tidigare artiklar i ämnet när det gäller en del specifika och uppmärksammade fall av rättegångar mot journalister, och nöjer mig här med att konstatera att antalet venezolanska journalister som sitter i fängelse år 2005 var: NOLL. Detta enligt organisationen Committee to Protect Journalists, med sitt säte i USA. Dess uppgift är att bevaka förföljelser av journalister runtom i världen. Se själva listan över de länder som har gripna journalister här.

Valet uppskjutet - Coca-Colafabriker övertagna!

2006-10-26T02:03:00.000+02:00

Valet av ny latinamerikansk tillfällig medlem av säkerhetsrådet har skjutits upp till den 31:a oktober. Troligtvis kommer Venezuela och Guatemala att dra sig tillbaka gemensamt, men frågan är på vilka villkor och huruvida man i regionen kan komma överens om en koncensuskandidat.

Samtidigt som röstandet pågick i New York är Coca-Colas fabriker i Venezuela satta under blockad av tidigare och nuvarande anställda, i protest mot uteblivna betalningar till tidigare arbetare. Iris Varela, ledamot av nationalförsamlingen, säger att Coca-Colas fabriker kommer att exproprieras av staten för att drivas av arbetarna om de inte går med på arbetarnas krav. Tillsvidare förblir fabrikerna under blockad "på obestämd tid".

Se och hör de protesterande arbetarna:

Bolivia övertar Venezuelas kandidatur?

2006-10-25T01:44:00.000+02:00

(Uppdatering längst ner)

Aporrea rapporterar att Venezuela nu dragit sig tillbaka från kampen om en plats i säkerhetsrådet. Man hänvisar till Evo Morales, som säger att "Kamrat Hugo Chávez säger att för att söka koncensus stödjer han Bolivias kandidatur och påpekar att man varit beredda att stödja Venezuelas kandidatur "intill döden" om nödvändigt.

Morales berättar att han först varit i kontakt med Venezuelas ambassadör i Bolivia, Julio Montes, och därefter talat med Chávez "som sa mig att om Venezuela inte lyckas säkra två tredjedelar för att nå säkerhetsrådet kommer de föreslå oss som kandidat". Morales försäkrar att delegaterna på plats nu kommer att mobiliseras för full kraft i kampen om en plats i säkerhetsrådet.

Röstningen i FN:s generalförsamling fortsätter denna onsdagseftermiddag lokal tid.

Uppdatering:

Det är inte helt klart att Venezuela drar sig tillbaka från kampen om en plats i säkerhetsrådet, men det handlar troligtvis bara om när och hur detta tillbakadragande sker. Venezuela har tidigare krävt en ursäkt från USA för deras aggressiva diplomatiska kampanj och ett fördömande av denna kampanj från Guatemalas sida.

Venezuelas utrikesminister säger idag att man har stöd för sin kandidatur av 70-80% av länderna i Latinamerika och Karibien, och kräver att Grulac kommer fram till en gemensam kandidat samt att Guatemala drar tillbaka sin kandidatur och USA "upphör med sin groteska utpressning gentemot världens regeringar".

Chavez-Rosales 2:1 - men kriminalitet och korruption plågar Venezuela

2006-10-22T13:16:00.000+02:00

I veckan har ett antal opinionsmätningar publicerats i Venezuela. Alla dessa visar på en mycket klar ledning för Chavez med omkring 30%. Rosales har gått fram 5-10% sedan förra månaden, vilket är att förvänta då han gått in i en intensiv valkampanj och icke-chavister i Venezuela enligt olika opinionsmätningar utgör åtminstone 40% av befolkningen. Chavez ligger dock i stort sett kvar på de gamla nivåerna, kring 55-60%. Detta då en del av Rosales uppsving har kommit från den andre oppositionskandidaten Benjamin Rausseo, och antalet osäkra har minskat. Noteras bör att venezolanska opinionsmätningar till skillnad från svenska inkluderar "vet ej/vill inte svara" i 100%. Vi kan ta en av de opinionsmätningar som ser sämre ut för Chavez för att illustrera skillnaden mellan sätten att mäta:

Enligt opinionsinstitutet Consultores 21 tänker 55% av venezolanerna gå och rösta på Chavez, medan 28% säger att de kommer lägga sin röst på Rosales. Drygt 2% stödjer Rausseo, och 14% svarar "vet ej/vill inte svara". I en svensk opinionsmätning skulle man räknat bort de fjorton procenten, för att mer likna ett riktigt val, där ju röstandelen redovisas som % av röstande, inte av befolkningen. Om opinionsmätningen hade varit svensk skulle resultaten sett ut ungefär såhär:

Chavez 64%
Rosales 32,5%
Rausseo 2,3%

Consultores 21 mätning visar andra intressanta saker. T.ex. att 68% säger att de definitivt kommer att rösta, 16,5% att de kanske kommer gå till valurnorna, och enbart 7,1% är helt säkra på att de inte kommer att delta i valprocessen. När det gäller Chavez prestation som president ser 18,1% den som strålande, 19,2% som bra, 25,8% som mellan medel och bra, 9,6% som mellan medel och dålig, 8,0% som rent dålig och 7,7% som fruktansvärd.

Stödet finns där, men entusiasmen är inte så allomfattande som man kanske kan få för sig som revolutionsromantiker. Chavez regering har misslyckats gravt på flera punkter, främst när det gäller brottsligheten - tusentals mord varje år och en genomkorrupt poliskår utanför regeringens kontroll - och bostadsbyggandet, som varje år hitills varit mycket långt ifrån regeringens målsättningar. Venezuela är ett land som plågas av omfattande korruption, blodutgjutande kriminalitet och en stor bostadsbrist. Trots detta har regeringen ett starkt stöd för sitt projekt, som lett till omfattande förbättringar av de fattigas situation.

Rosales kallar venezolaner parasiter - Chavez sjuk?

2006-10-22T12:33:00.000+02:00

Chavez främste motståndare, Manuel Rosales, har ett valprogram som lovar högre bidragsersättningar än Chavez. Utan några krav på motprestationer har Rosales lovat ge upp till dubbla minimilönen rakt i handen på de fattiga. Det är givetvis inget annat än gammal latinamerikansk högerpopulism, för att knyta till sig de fattiga och hålla nere deras ilska. Detta är efter år då den samlade oppositionen mot Chavez har kritiserat de sociala satsningarna för att vara mutor, göra folk till beroende av regeringen osv.

Men: nu har Rosales som den samlade oppositionens kandidat visat sitt rätta ansikte i en intervju med en Miamikanal för exilkubaner. Se klippet själv här och läs citatet:

"Landet är uppdelat på följande sätt enligt statistiken, enligt studierna av folkopinionen och de vetenskapligt utförda undersökningarna. Det finns 30% mer eller mindre, eller 33%, av befolkningen som är vad som kallas "chavezismo" eller "officialista" som i själva verket är parasiter som lever på regeringen och får understöd av regeringen. Sedan har vi 25% som utgör oppositionen, och resten är folk som går från en sida till en annan och det är definitivt dessa människor som kommer att avgöra valet."

Detta har redan börjat användas av Chavez kampanj, men hur och med vilken effekt det kommer att brukas i valkampanjen är svårt att veta. Oppositionens bas håller sedan länge med om att de fattiga är parasiter, men de många tveksamma bland de fattiga - som upplever stora problem hos regeringen såsom långsamt bostadsbyggande och enormt hög brottslighet - kommer knappast bli mer sugna på att rösta på Rosales. Huruvida de istället röstar på Chavez eller stannar hemma är svårt att veta, men klart är att denna händelse är ett allvarligt bakslag för Rosales valkampanj.

(Chavez har inte setts till offentligt sedan i tisdags, och inga offentliga framträdanden har rapporterats de närmaste dagarna från officiellt håll. Rykten går om att han antingen har svimmat och i samband med det fått något slags attack, eller att han är på Kuba då Fidel Castros liv kan vara på väg att lida mot sitt slut. Allt detta är dock enbart rykten, och inget att ta som fakta.)

Röstningen i FN uppskjuten

2006-10-20T13:25:00.000+02:00

Efter 35 röstningar har FN:s generalförsamling beslutat att ajournera omröstningarna till onsdag 25:e oktober, rapporterar El Universal. Röstetalen varierar numera mycket lite och är tillbaka vid utgångspunkten. Cirka 75-80 av FN:s knappt 200 medlemsländer vägrar ge med sig och står fast vid Venezuelas sida i konflikten med USA, medan drygt 100 backar upp Guatemala, som understöds av USA-diplomater på plats och av regeringen i Washington D.C.

Oförändrat läge i FN:s generalförsamling

2006-10-19T22:54:00.000+02:00

Idag återupptogs omröstningen i FN:s generalförsamling för att tillsätta en icke-permanent medlem av säkerhetsrådet, som ska ersätta Argentina. De två nuvarande kandidaterna är Venezuela och Guatemala, men en tredje kompromisskandidat kan komma att bli aktuell. För att säkra platsen krävs nämligen 2/3 majoritet, vilket ingen av kandidaterna uppnått ännu. Guatemala har varierat mellan 93 och 116 röster, medan Venezuela har haft som minst 70 röster och som mest 93. Guatemala, som har kraftigt understöd av USA, har med andra ord en övertygande ledning, och lite tyder på att Venezuela skulle kunna vända ställningen.

Venezuelas ambassadör i FN, Fransisco Arias Cardenas, sa i eftermiddags lokal tid under en presskonferens i FN-huset att Venezuela inte kommer att dra sig tillbaka. Arias Cardenas menar att Venezuela har ett ansvar för att som ett land som i hans egna ord vill ha en demokratisering av FN inte kan "acceptera Herr Boltons veto" gentemot Venezuelas kandidatur till säkerhetsrådet (John Bolton är USA:s permanenta representant i FN). Venezuelas vicepresident Rangel har tidigare beskrivit USA:s kampanj mot Venezuelas kandidatur som "grotesk" och Arias Cardenas beskrev igår målande hur den amerikanska FN-delegationen enligt honom samordnar hotelser och löften mot regeringar i hela världen, också via telefon i Washington D.C.

Venezuelas regering talar inte längre om vikten av att erövra själva posten, utan om saker som moral och principer. Ett syfte skulle kunna vara att genom Chavez "djävulstal" locka ut USA på spelbanan med full kraft, för att sedan angripa stormakten ingripande i valprocessen. Man tar också tillfället i akt att kräva reform av FN, bl.a. genom avskaffande av vetot, och Arias Cardenas pekade idag som exempel på FN:s oförmåga att snabbt och tydliga fördöma och agera mot mördandet i Libanon, just p.g.a. USA:s vetorätt i säkerhetsrådet.

Det diskuteras om man ska skjuta upp valprocessen åtminstone några dagar, samtidigt som länder som Chile och Uruguay har nämnts som kompromisskandidater. Just nu har röstsiffrorna skiljt mycket lite åt under de senaste drygt 20 valomgångarna. I dagens sista och 29:e valomgången var man nästan helt bokstavligt tillbaka på ruta ett: nu vann Guatemala med 109-77, mot 109-76 i den första valomgången.

Innan USA:s stoppar sin kampanj för Guatemala har Venezuela lovat att fortsätta kämpa för att erövra platsen. Noteras kan att Guatemala inte går till öppet angrepp mot Venezuela, medan Arias Cardenas under dagens presskonferens vid ett flertal tillfällen benämnde Guatemala som "brodersland". En kompromiss kanske skulle kunna bestå i en "vapenvila" mellan Venezuela och USA via Guatemala, och ett gemensamt beslut från Grulac (Organisationen för de latinamerikanska och karibiska länderna i FN) om en enhetskandidat för regionen.

Fotnot:

I tisdags vann Venezuela en viktig utrikespolitisk seger i skymundan, under Grulacs möte i Geneve. Ordförandeskapet för organisationen erövrades med 17 röster av 28.

Ockuperade fabriker om den fortsatta kampen

2006-10-19T18:46:00.000+02:00

Delegaterna samlade i möteslokalen i Caracas.

I helgen träffades 60 representanter för ockuperade fabriker runtom Venezuela samt 40 gäster i huvudstaden för att diskutera den fortsatta kampen. Initiativet togs av arbetarna på INVEVAL, som kämpade länge innan de fick ta över driften av sin fabrik tillsammans med staten.

INVEVAL:s valda ordförande Jorge Paredes inledde mötets första punkt - arbetarkontroll och socialismen för 2000-talet. Paredes argumentation utgick ifrån att det finns reformistiska och byråkratiska krafter i den bolivarianska rörelsen som vill ha en urvattnad socialism, med en fortsatt kapitalistisk marknad.

I Paredes mening är det omöjligt att sluta en kompromiss med kapitalisterna, då de redan har försökt kuppa och underminera presidenten och ekonomin ett flertal gånger. Han pekade på hur utländska och inhemska kapitalister för att sabotera den revolutionära processen håller tillbaka industrins utveckling, och föreslog nationalisering av de viktigaste industrierna under arbetarnas och lokalsamhällenas kontroll.

Presidiet representerandes fyra fabriker.

Närvarande var också bl.a. Serge Goulart som leder en front för ockuperade fabriker i Brasilien samt representanter för arbetsministeriet och ministeriet för handel och lätt industri. Utöver dessa närvarade representanter för Ezequiel Zamoras Nationella Bondefront (EZNB) och de boende som krävt exproprieringar av bostäder i Caracas.

Mötet beslutade att motsätta sig ett förslag från det ministerium som har ansvar för de företag som styrs och ägs gemensamt av staten och de anställda, ett förslag som inskränker arbetarnas rätt till garanterad majoritet i det exproprierade företagets styrelse.

"Arbetarkontroll - all makt till arbetarna"

Arbetarmajoritet i de samstyrda företagen är en princip som tidigare framförts av Chavez i samband med nationaliseringarna av INVEPAL och INVEVAL, de två första övertagna fabrikerna i Venezuela. Man beslutade också att inte föreslå självägande av de övertagna företagen, utan 100% statligt ägande men med den huvudsakliga makten att styra företaget i de anställdas händer.

Mötet beslutade att delta i den marsch som EZNB kommer hålla den 20 november - till stöd för 10 miljoner röster för Chavez, socialism och mot godsägarna. De ockuperade fabrikerna i Venezuela kommer också att skicka 25 delegater till den all-amerikanska kongressen för ockuperade fabriker som kommer hållas i Brasilien 8:e-10:e december, som beräknas få åtminstone 550 deltagare. Mötet avslutades med att delegaterna och gästerna gemensamt sjöng den venezolanska nationalsången med stor entusiasm.

Venezuela förbjuder oppositionen?

2006-10-18T14:33:00.000+02:00

Venezuelas regering förbjöd igår oppositionen eftersom den tidigare i historien visat sitt förakt för demokratin.

Om detta hade inträffat på riktigt - vilket det alltså inte gjort - vad skulle då reaktionen från omvärlden ha blivit? Omvärlden skulle med rätta ha anklagat regeringen för diktatoriska metoder, och USA kanske skulle slängt in några dollars till kuppmakarna. Denna form av diktatursfasoner finns dock betydligt närmare oss än i Venezuela - närmare bestämt i Tjeckien.

Igår upplöste den tjeckiska staten det kommunistiska ungdomsförbundet, eftersom man i sitt program kräver gemensamt ägande av företagen. Ett sånt ingrepp är givetvis oacceptabelt, oavsett vad man tycker om det tjeckiska kommunistpartiet. Under tiden som omvärlden står tyst inför denna kränkning av demokratin, fortsätter den venezolanska oppositionen i form av företagare, godsägare, mediamoguler och politiker att propagera ostört trots sin aktiva inblandning i statskuppen 2002. Borgerlighetens hyckleri om demokratin har sällan varit tydligare än i dessa dagar.

PS. Omröstningen i FN:s generalförsamling fortsätter imorgon torsdag. DS.

Venezuela mot nederlag i FN? (uppdaterad)

2006-10-16T21:48:00.000+02:00

Idag har det varit omröstning i FN:s generalförsamling om vem som ska ersätta Argentina som icke-permanent medlem av säkerhetsrådet. Guatemala och Venezuela har tävlat om att ta Argentinas plats, och omröstningen beskrevs idag av BBC som den mest kontroversiella sedan Kuba stod mot Colombia 1979. Den gången krävdes det mer än 150 omröstningar innan båda länderna drog tillbaka kandidaturerna till förmån för kompromisskandidaten Mexiko. Situationen är liknande idag, då Venezuela är det mest högljudda landet mot USA:s världsdominans, medan Guatemala liksom Colombia har en regering som är nära allierad med USA-imperialismen.

I morse sa Venezuelas vicepresident José Vicente Rangel till Prensa Latina att "vi har redan vunnit en första strid: konfrontationen med giganten är en första seger". Han sa också att man förde traditionen vidare från Kuba, som särskilt under 70-talet väckte uppståndelse i FN med sin kraftfulla kritik av USA. Guatemala å sin sida menade att man skulle bli en konstruktiv och självständig medlem av säkerhetsrådet.

USA har fört en intensiv kampanj mot Venezuelas kandidatur, som enligt Rangel "saknar motstycke i dessa sammanhang". I Latinamerika har detta till stor del fungerat kontraproduktivt, då en stor majoritet av de latinamerikanska nationerna uttryckt stöd åt Venezuelas kandidatur. Representanter för karibiska nationer har tidigare sagt sig vara kränkta av att inte ha hört av Guatemala, utan bara mötts av påtryckningar från den amerikanska regeringen. Venezuela å sin sida försäkrar via sin ambassadör till FN att "vi tävlar inte mot vårt broderland Guatemala, utan mot planetens starkaste nation".

Kampanjen verkar ha givit önskat resultat, då Guatemala i de fyra första röstomgångarna har en klar ledning över Venezuela. För att vinna krävs en 2/3 majoritet av rösterna, vilket med dagens antal röstande motsvarar 124 röster. I första valomgången fick Guatemala 109 röster mot Venezuelas 76. I tredje valomgången hade gapet ökat till 116-70, men i den senaste omröstningen hade trenden vänts och i skrivande stund är "ställningen" i princip tillbaka vid utgångspunkten: 110-75 till förmån för Guatemala. En femte valomgång väntar och FN:s generalförsamling har ajournerats.

Om inte sakerna förändras finns en möjlighet att en kompromisskandidat presenteras för att bryta dödläget. Bland möjliga kandidater skulle kunna nämnas Chile, Brasilien eller något karibiskt land som inte är strikt allierade varesig med USA eller Venezuela. Detta är dock en senare fråga, som vi kanske kommer få anledning att återkomma till.

Uppdatering:

Genom Aporrea och El Universal kommer information om att Venezuela i den sjätte valomgången fick lika många röster som Guatemala (93-93), men i den senaste tionde omgången fick Guatemala 110 röster mot Venezuelas 77, alltså ett återvändande till utgångsläget. Måhända föregicks den sista omröstningen av ett tryck från de USA-vänliga krafternas sida att avsluta omröstningen, efter nedgången för Guatemala under mitten av dagens omröstningar.

Hör via FN:s webbsändningar nu att det ryktas om framförande av en kompromisskandidat och att man nu har en längre paus "för reflektion". Chile, som nämns som en möjlig sådan kompromisskandidat, säger att man för tillfället inte ställer upp och menar att de två kandidatländerna har rätt att fortsätta ställa upp så länge som de önskar. Guatemalas representant säger i en presskonferens just nu att om flera dagar till går utan att någon uppnår 2/3 majoritet kommer en kompromisskandidatur bli aktuell.

Röstningen förväntas upptas imorgon bitti.

Fotnot:

Noam Chomksy på besök i Chile säger att envar som röstar för Guatemala "stödjer det folkmord, den tortyr och de dödsfall som inträffat i det landet". Chomsky kontrasterade med Venezuela, som han menar "lever i ett klimat av total demokrati". Noam väntas till Caracas i november.

Venezuela går mot socialismen - men vilken?

2006-10-11T05:29:00.000+02:00

Chavez lirandes volleyboll med kids.

Att Venezuela bör förvandlas till ett socialistiskt samhälle är en fråga som det råder bred enighet om i den bolivarianska rörelsen, däremot finns markanta skillnader mellan olika riktningars synsätt på hur detta nya samhälle borde se ut och hur man kan nå dit. Medan en stor del av rörelsen anser att denna socialism kan skapas till stor del inom ramen för de nuvarande samhällsinstitutionerna, driver en del av de bolivarianska aktivisterna på för en rejäl omfördelning av makt från den gamla statens institutioner till nya institutioner, valda underifrån och baserade på folkets aktivitet.

Bland dessa nya institutioner kan räknas bl.a. kooperativen, de arbetarkontrollerade fabrikerna och lokalsamhällesråden. Men den icke-partipolitiska delen av den bolivarianska rörelsen är mer än så: den består också bl.a. av missionerna, fackföreningarna, folkmedier och bondeorganisationer. Tidigare i år har en diskussion kommit fram inom rörelsen om att denna brokiga skara borde samlas för att etablera ett gemensamt handlingsprogram för gemensamma intressen. Denna linje har främst framförts av C-CURA-fraktionen inom fackföreningsrörelsen, en fraktion som enklast kan sammanfattas som vänsterchavistisk.

Jag har tidigare försökt reda ut begreppen kring motsättningarna i den venezolanska fackföreningsrörelsen, vilket inte varit helt lätt. Enligt flera källor har C-CURA en stark position inom facket och har i sina led bl.a. tupamarosmedlemmar och trotskister. För en fingervisning, se detta uttalande i C-CURAs namn, som undertecknades av bl.a. 15 regionala fackföreningar och 550 (!) fackklubbar. C-CURA har inför valet i sin kampanj för återval av Chavez inlett ett samarbete med partiet UPV (Union Popular de Venezuela) som kan definieras som vänsternationalister och anses ha en relativt självständig position gentemot Chavez. Dessa har en utpräglad inriktning på folkets eget självförsvar, självstyre och självinitiativ utanför statens ramar.

UNT:s Marcela Maspero talar.

Ett slags mellanlinje gällande hur socialismen kan uppnås står landsorganisationen (som C-CURA också tillhör) UNT:s generalsekreterare Marcela Maspero, som också är ledamot i Nationalförsamlingen, för. I ett uttalande till Agencia Bolivariana de Noticias den 7 oktober säger Maspero att "vi bör tillkännage att arbetarna stödjer den revolutionära processen och vi föreslår nödvändigheten av att initiera - efter presidentvalet, som Hugo Chavez Frias otvivelaktigen kommer att vinna - en konstituerande församling som deklarerar denna revolutions socialistiska karaktär."

Utan att direkt rikta sig mot detta uttalande skriver informationsminister William Lara i tidskriften "Socialismo constitucional" att den bolivarianska revolutionens socialistiska karaktär "är etablerad i konstitutionen". Detta då konstitutionen kräver införande av social demokrati, rättvisa och slut på ojämlikheten. Lara menar dock att det antagligen kommer att krävas tillägg till konstitutionen, "men inte för att definiera det venezolanska projektets socialistiska karaktär, som redan är etablerad i konstitutionen."

William Lara, informationsminister.

Än så länge inte mycket konkret från ledningen, med andra ord. Noteras bör dock att lokalsamhällesråden i dagarna fått rejält ökade resurser tilldelade sig, och att skapandet av ett nytt, enat bolivarianskt socialistiskt parti nästa år (föreslaget av Chavez själv) kommer bli avgörande för Venezuelas framtid. Huruvida partiet bildas genom centrala uppgörelser politiker emellan eller genom en process där den icke-partipolitiska delen av rörelsen får en central roll återstår att se, och tillvägagångsättet kommer att få en avgörande betydelse.

Bara en ständig mobilisering av folket, från gräsrotsnivå, kan skapa socialism i Venezuela.
Nuvarande eller ny konstitution är inte den avgörande frågan - konstitutioner är pappersbitar och huruvida Venezuelas bolivarianska konstitution kan definieras som socialistisk är en definitionsfråga. Konstitutionen försvarar privategendomen - men var går gränserna för denna? Det finns många andra former av egendom än produktionsmedlen - bilar, hus, kläder osv.
Konstitutionen föreskriver bl.a. att företag kan beslagtas "för nationens intressen" och dess skrivningar om rättvisa och deltagande demokrati går utan tvekan att hävda som ogenomförbara under kapitalismen.

Oavsett skrivningar i konstitutionen är den centrala uppgiften för det venezolanska folket att genom en massiv studieinsats utifrån konkreta kamperfarenheter och lärdomar från historien arbeta fram en gemensam ståndpunkt om vilken slags socialism man önskar. Den socialistiska revolutionen är helt och hållet venezolanernas uppgift, och som en baskerprydd man en gång sa: "revolutioner kan inte kopieras - revolutionen är folkets heroiska skapelse."

Bild från bolivariansk marsch i februari.

Venezuela fördömer Nordkoreas kärnvapentest

2006-10-10T02:43:00.000+02:00

Venezuela, som tidigare uppmärksammats för sitt stöd till Irans rätt att utveckla kärnenergi för fredliga syften under internationell övervakning, fördömer Nordkorea för deras kärnvapentest. Venezuelas utrikesminister Nicolas Maduro säger att man "principiellt motsätter sig utveckling av kärnvapen, och fördömer dessa typer av test, p.g.a. den enorma skada de orsakar denna planet, som redan är illa däran som ett resultat av en utvecklingsmodell baserad på materialism, vilken har lett till global uppvärmning och förstörelse av livet."

Maduro föreslår också att hela den amerikanska kontinenten ska bli ett kärnvapenfritt område, men säger samtidigt att man försvarar användandet av kärnenergi för fredliga syften, för att "förse viktiga delar av det globala syd - som nu saknar offentlig service - elektiricitet, för att behandla cancer och andra aspekter relaterade till mänskligt liv, aldrig för att förgöra mänskligheten."

Källa:

http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=2100

Korruption är högförräderi

2006-10-10T02:08:00.000+02:00

Venezolanska dagstidningen El Universal rapporterar om ett lagförslag i Venezuela från en kommitté i parlamentet. I det föreslås att korruptionsbrott inom staten ska behandlas som högförräderi, och straffen ska inte kunna förändras eller ersättas. De tillgångar som har stulits från statskassan ska beslagtas, och straffnivåerna föreslås ligga mellan 4 och 6 års fängelse plus återbetalning i nivå med de skador som orsakats.

Detta lagförslag på 112 punkter har lagts av José Ernesto Rodríguez från Chavez parti MVR.
Rodriguez är ordförande för det venezolanska parlamentets Kommitté för kontroll av offentliga utgifter och investeringar. Venezuela rankas som ett av världens mest korrupta länder, och införandet av vad han kallar "en socialistisk etik för att bekämpa korruptionen" är en av 7 centrala punkter i Chavez program för nästa mandatperiod (2007-2013).

Oppositionen utan mobiliseringspotential...

2006-10-09T18:00:00.000+02:00

och chavisterna hade en hyfsad dag på jobbet, som synes här:

I fredags utlovades "matchresultat" på denna blogg efter att Venezuelas opposition och chavisterna hållit marscher dagarna efter varandra. Detta försenades dock en del i.o.m. att det är svårt att få reda på exakta siffror. Istället publicerar jag en bild respektive en video ifrån respektive arrangemang, så får man bedöma själva. Klart är i alla fall att oppositionen - även om den höll sin största marsch på ett drygt år - ligger väldigt långt ifrån den mobiliseringspotential den hade kring kuppen och oljeblockaden 2002/2003. Medan Caracaspolisen bedömde deltagandet till 7.000 personer, sa Associated Press "mer än 10.000" och BBC menade att "tiotusentals" deltagit. Utifrån bilder och uppgifter skulle jag sätta deltagarantalet någonstans mellan 20 och 50.000, alltså en missräkning gentemot min gissning i fredags.

Dagen efter hade chavisterna beslutat sig att svara med en snabbinkallad marsch genom de fattiga bostadsområdena El Valle och Coche, men det var uppenbart att detta inte var menat som den stora satsningen i valrörelsen. Chavez kom för sent till marschstarten (han stod på ett bilflak hela vägen) och höll inte ens tal vid slutpunkten. Istället blev det hela till en spontan folkfest i de områden man passerade förbi, med musik, dans och slagord. Om man skulle sätta en siffra på deltagandet skulle det antingen bli överdrivet (alla som gick ut på gatan och deltog i en del av marschen i sitt område inkluderade) eller underskattat, om man bara skulle räkna de som följde med alla fyra timmarna till slutdestinationen.

Videon jag bifogar visar marschen på väg mot slutmålet samt vid det, och bilden från oppositionens marsch är den enda riktigt bra helikopterbild som tagits. Bilden är dock tagen ett tag innan man var som flest, så för att vara schysst kan man räkna till ytterligare kanske 25%. Bedöm själva:

Bolivarianska tornadon:

Oppositionens marsch:

Storstrid i Caracas!

2006-10-07T00:55:00.001+02:00

Såväl El Universal som Aporrea rapporterar idag om de demonstrationer som väntas i Venezuelas huvudstad de i helgen. Efter att Chávez döpt sitt valmaskineri till "den bolivarianska tornadon" har oppositionens främste kandidat Rosales kontrat med "Caracaslavinen", en marsch som ska gå av stapeln imorgon lördag 10:00 lokal tid. Som hjälp kring arrangemanget har man 2.500 funktionärer och givetvis den reguljära polisen. Man kan nog vänta sig ett deltagande någonstans mellan 50 och 100.000 personer, vilket isåfall vore ett rejält framsteg mot de senaste årens oppositionsarrangemang.

Dagen efter "Caracaslavinen" förväntas en röd massa dra fram genom Caracas till stöd för presidentkandidat Hugo Chávez. Allt under åtminstone några hundra tusen vore en missräkning för chavisterna om detta är menat som en av valrörelsens viktigaste händelser. Tidigare under valrörelsen har Chávez mötts av tiotusentals människor i alla de medelstora städer han besökt.

Till sin hjälp har han tiotusentals små valkampanjsenheter på något tiotal personer styck som mobiliserar folk till såväl arrangemangen som valurnorna. Rosales å sin sida har en massiv andel av media på sin sida, men har inte en chans när det gäller organisatoriskt understöd. Medan Rosales beter sig som om det gällde ett amerikanskt presidentval med riktade reklamkampanjer och förlitande till medierna, har Chávez en valrörelse med ett folkligt deltagande som är massivt.

I Venezuela finns hundratusentals intensivt anti-chavistiska medborgare (om än utan vana vid gatuprotester), men framförallt en stor andel med en misstro mot politiken i allmänhet. Samtidigt har Chávez från sin första dag som president år 1999 förlitat sig på ett mycket entusiastiskt stöd av en "kärntrupp" på några miljoner människor. Det är dessa som utgör grunden för de valkampanjsenheter som med all säkerhet kommer medföra en deltagandemässig knockout från chavisternas sida på helgens arrangemang. Allt annat vore en stor skräll, men senast söndag natt kommer du med all säkerhet kunna läsa matchresultatet på denna blogg. Må bästa rörelse vinna!

"Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika"

2006-10-05T08:24:00.000+02:00

Foto: Murbruk förlag

Glada nyheter: äntligen har en grundlig introduktion till den bolivarianska revolutionen publicerats på svenska!
Kalle Holmqvist, som jag själv bäst känner från Flamman, har genom det nystartade Murbruk förlag släppt boken "Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika". Boken följer Venezuelas historia från tiden som spansk koloni via frihetskampen på 1800-talet vidare in i 1900-talets tvåpartisystem och det under 90-talet framväxande folkliga motstånd mot detta.

När man läser innehållsförteckningen slås man av den breda beskrivningen av den bolivarianska rörelsens olika delar - fackföreningarna, de fria medierna, regeringen osv - och dessas ursprung i Venezuelas kamphistoria. Boken går att beställa från Murbruk förlag, Bokus eller AdLibris. Förhoppningsvis kan den öka intresset och stödet för den venezolanska revolutionen här i Sverige. Den blir dessutom din för futtiga 75 riksdaler, ett inköp som jag varmt rekommenderar.

Something for the international bolivarian friends...

2006-10-02T15:20:00.000+02:00

A while ago I was requested by some of the bolivarians over at the oilwarsblog to start writing in english now and then about what´s said in the swedish media about Venezuela. So today I found a little article about our friend Hugo in Sweden´s biggest newspaper Aftonbladet, with the headline "Hate, hate, hate USA! - Hugo Chávez´s world tour makes Bush mad". The article is written by a journalist called Wolfgang Hansson, who has written similar short stories about Latin America before.

The tone in the articles are hard to define, he describes Morales and Chávez as sympathetical in several ways - "fighting for the poor" and so on - but on the other hand Hansson makes them seem a bit crazy. After all, Aftonbladet is a quite sleazy magazine, although containing Sweden´s most left-leaning daily culture pages.

Hansson admits that Chávez is highly popular amongst the poor, but at them same time describes him as a man who constantly makes trips around the world at the tax-payers expence for the sole purpose of irritating the U.S - "he wants to become the world´s next icon for people hating the U.S".

Both Morales and Chávez are given a clear "rebel" characterization in Hansson´s articles, but particularly Chávez is desribed as a "populist who cuddles with communist dictatorships". Regarding Morales, I read a swedish newspaper defining his electoral success as "in something that in some ways resembles the end of apartheid". Both are widely recognized in swedish media as being democratically elected.

Chávez scores some "rebel-points" by Hansson making this list:

"4 times that Chávez has annoyed Bush

1. When he offered the poor in Boston to buy cheap oil.
2. When he offered help to the U.S to take care of the Katrina catastrophe
3. When he called Bush "The Devil" in front of the U.N General Assembly
4. When Chávez said "I hereby announce the north-american empire to be the worst plague of our planet"

Well, that was a slice of swedish media for you bolivarians out there. We could be worse off...

Hvad hvilja venezolanerna?

2006-10-01T01:37:00.000+02:00

Datos senaste opinionsmätning (klicka för stor bild)

På venezolanska oppositionsdagstidningen El Universals hemsida publicerades igår fredag en intervju med opinionsinstitutet Datanálisis VD, Vicente Léon. Även om det är lite underligt att ett opinionsinstitut agerar rådgivare åt oppositionens presidentkandidat och har en tydligt negativ ton när han talar om Chávez är intervjun relevant och klargörande.

Léon menar att den huvudsakliga oppositionskandidaten Manuel Rosales hitills har misslyckats rejält med att mobilisera stöd från den stora delen av befolkningen som inte ser sig som chavister. Inte ens uttalat anti-chavistiska väljare sluter upp massivt bakom Rosales, delvis p.g.a. att delar av oppositionen motsätter sig deltagande i valet, och menar att det legitimerar Chávez styre som de ser som korrupt och diktatoriskt.

På en direkt fråga om det stämmer som Rosales team sagt att “segern över Chávez är säkrad” svarar Léon tydligt nej, och säger att deras senaste mätningar visar en ledning för Chávez på 56-17 mot Rosales. Det kan tyckas att det är rätt häpnadsväckande att påstå att “segern är säkrad” samtidigt som alla opinionsinstituten visar på raka motsatsen, men El Universal väljer trots det att inte ställa någon följdfråga gällande Rosales trovärdighet med anledning av detta.

Léon menar att Rosales måste övertyga oppositionsstödjare om att han är “valbar”, och få med sig de fattiga genom att argumentera för att de inte riskerar att förlora de sociala insatser som finns idag. Léon tar också upp argumentation mot “risken att Venezuela blir kommunistiskt”, kritik mot korruptionen och försvar av den privata äganderätten som centrala punkter för att Rosales ska kunna nå framgång hos väljarkåren.

Hur Rosales lyckas med detta återstår att se. Han har visserligen en överväldigande majoritet av media på sin sida, men organisatoriskt står han sig slätt mot den bolivarianska rörelsens tiotusentals valplutoner och valbataljoner. Hur väl dessa lyckas mobilisera folk att gå och rösta för Chávez kommer bli avgörande för om målsättningen på 10 miljoner för Chávez kommer att uppnås. Om så många går och röstar på Chávez som Datanálisis senaste mätning visar, kommer röstantalet för Chávez att stanna på mellan 7 och 9 miljoner - att jämföra med folkomröstningen 2004, då Chávez erhöll 5,8 miljoner röster.

Folket, militären, samhällsmakten...och några ord om djävulen

2006-09-27T03:15:00.000+02:00

Hugo Chávez talar i FN.

Som nog är bekant för många, stod Venezuelas president Hugo Chávez förra veckan i FN:s generalförsamling och kallade George W. Bush för "djävulen". Förutom det enligt min mening mycket smarta PR-tricket (vilket lands befolkning har inte nåtts av Chavez tal?), innehöll talet en genomgående anti-imperialistisk linje.

Chávez talade om FN:s bakbundna händer inför Israels brott i Palestina och Libanon som en effekt av USA:s vetorätt i säkerhetsrådet, om USA:s försök att ekonomiskt och militärt dominera fattiga länder. Som dellösningar presenterade han fyra reformer av FN:

1. En utökning av säkerhetsrådet, med främsta mål att få in fler nyligen industrialiserade och fattiga länder som permanenta medlemmar.

2. "Effektiva metoder för att lösa världskonflikter genom transparenta beslut."

3. Avskaffande av veto-rätten (dvs. rätten för ett fåtal länder i FN:s säkerhetsråd att med en enda röst stoppa beslut.)

4. Stärkande av generalsekreterarens roll i FN och världen.

I väst har de mer djupgående delarna av Chavez tal kommit nästan helt i skymundan av det faktum att han jämställde USA:s president med satan. Vi kan dock vara tämligen säkra på att detta inte i samma utsträckning är fallet i stora delar av tredje världen, där USA:s brott mot mänskligheten ses som betydligt värre handlingar än att någon uttrycker sig på ett ohövligt sätt mot George W. Bush.

Det stora delar av tredje världens befolkning har blivit varse om är detta: i Venezuelas finns en president som inte backar för att ryta åt på allvar mot USA-imperialismen, som presenterar konkreta förslag för att stärka tredje världens makt och inte skräder med orden om den nuvarande världsordningen och de följder den får för fattiga människor. Utan tvekan har talet mottagits med till största delen ökat stöd för Venezuela i världen, inte mindre. Medan många av "oss" i väst ägnar all tid åt Chavez brott mot "debattetiketten", anser somliga andra att det mest relevanta med Chavez tal var att någon äntligen reser sig upp i sin fulla längd och skäller ut vår kära världspolis.

Militärapparat, revolution och kontrarevolution: tre exempel

Men: detta är inte menat som huvudämne i dagens bloggpost. Istället vill jag föra fram en analys av den dynamiska kopplingen mellan "vanligt folk", militären och de politiska krafterna i kampen om samhällsmakten i fattiga länder genom åren.

Thailand 2006

Senast i förra veckan kom militärkuppen i Thailand som en påminnelse om vilken roll militären kan spela för att till- och avsätta politiska ledarskap. Fram till kuppen styrdes Thailand av Thaksin Shinawatra, landets rikaste man. Han var populär på stora delar av landsbygden trots grova fall av korruption, samtidigt som stora demonstrationer hållits framförallt i huvudstaden för att få bort honom från makten. Trots protesterna vägrade Thaksin lämna sin post definitivt, och till sist trädde militären in med kungens stöd för att "återställa ordningen" och inom ett år kalla till nyval.

Just nu är politiska möten förbjudna i Thailand, media censureras - kort och gott är Thailand just nu en militärdiktatur. Trots det uppenbara brottet mot den parlamentariska demokratins spelregler och Thaksins relativt starka stöd i landet, har den enda opinionsyttringen varit 60 studenter som höll en lugn manifestation mot diktaturen. Stödet uppges vara stort för kuppen, som tagit slut på de politiska striderna.

Kuppsoldat framför bild av Thaksin Shinawatra.

Kuppen i Thailand är ett exempel som på ett mycket tydligt sätt visar på vikten av att ha en verklig folkrörelse bakom sig, om man vill kunna stå emot och slå tillbaka militärkupper.
Thaksins förmåga att mobilisera stöd - från landsbygden, företagen, militären, studenterna osv - har varit så nära noll man kan komma. Uppenbarligen har det stöd han haft varit mycket oentusiastiskt, och i vanlig borgerlig politikerordning har han inte heller försökt bygga upp någon folkrörelse. Istället är den parlamentariska demokratins vanliga melodi att köra på image och retorik, men en image står sig slätt mot en militärapparat. En borgerlig metod att lura åt sig den politiska makten har alltså besegrats av en annan: det retoriska lurendrejeriet har slagits ner av våldsmakten, och nu väntar en snarlik borgerlig regering nästa år. Inte mycket nytt under solen, med andra ord.

Venezuela 1992

Medan kuppen i Thailand i stor utsträckning beskrivs i relativt positiva ordalag i media, är Chávez roll i ett kuppförsök i februari 1992 något som till och från används som slagträ mot hans trovärdighet som demokrat. För att förstå kuppen 1992 och dess långtgående följder behöver man förstå bakgrunden. Under många år - fram till 80-talet - var Venezuela ett av Latinamerikas rikaste och mest stabila länder. Denna stabilitet byggde bl.a. på en omfattande korruption inom ramen för ett tvåpartisystem, men också på Venezuelas omfattande oljeproduktion, som i alla fall delvis förbättrade människors levnadssituation.

Med sjunkande oljepriser kom ekonomisk kris och med den ekonomiska krisen följde omfattande nedskärningar i den venezolanska välfärden: särskilt fattiga människor sjönk ofta under gränsen för existensminimum av arbetslöshet, kraftiga prishöjningar osv. Detta ledde till de massiva gatukravallerna 1989, i folkmun kallade "El Caracazo". Åtminstone hundratals, möjligen tusentals (uppgifterna är osäkra) människor dödades av militär och polis under ett fåtal dagar.

Män bär bort en skjuten demonstrant, 1989.

Det var mot denna bakgrund som Hugo Chávez och Fransisco Arias Cardenas 1992 bildade militärnätverket MBR-200, med målsättningen att genom resoluta militära aktioner från en minoritet avsätta den sittande regeringen med stöd av ett folkligt uppror. Men mycket gick fel: man lyckades bl.a. inte nå ut med sitt förinspelade videoband med maning till uppror, och upprorsmakarna fick se sig isolerade i Historiska Muséet i Caracas. Ute i landet gick det bättre: med spontant stöd av befolkningen tog upprorsmakarna kontroll över bl.a. de stora städerna Valencia, Maracaibo och Maracay.

Chavez talar till media vid kapitulationen 1992.

Inom kort överlämnade Chavez sig själv till militären, enligt egen utsago för att undvika ytterligare blodspillan. Det tal till nationen han höll i samband med kapitulationen har gått till historien framförallt pga detta passage:

"Kamrater: olyckligtvis kan de målsättningar vi satt upp för oss själva för tillfället inte uppnås i huvudstaden. Det innebär att vi här i Caracas inte har lyckats gripa makten. Var ni än är, ni har uppträtt väl, men nu är tiden inne för en omprövning; nya möjligheter kommer uppstå igen, och landet kommer kunna gå definitivt mot en bättre framtid."

Förutom att leda till att Chavez sattes i fängelse (som han släpptes ur 1994), var en effekt av upproret i förlängningen att den dåvarande presidenten Carlos Andrés Pérez ställdes under riksrätt och dömdes. Enligt opinionsmätningar från den tiden stödde så många som 50% militära åtgärder för att förändra samhället, och i mångas ögon blev Chavez en hjälte som försökt göra slut på det gamla, korrupta Venezuela. Detta visade sig om inte annat tydligt när Chavez valdes till president med 59% av rösterna 1998.

Upproret misslyckades delvis pga organisatoriska orsaker, men hade en annan stor brist: den hade ingen massrörelse i ryggen. Miljontals venezolaner sympatiserade instinktivt med upproret, men Chávez och Cardenas var relativt okända, oprövade figurer utan politiska organisationer bakom sig. Upproret 1992 blev dock Chávez katapult till en central position i Venezuelas politiska liv, och lade grunden för bildandet av Chávez parti MVR år 1997.

Venezuela 2002

11:e april 2002 genomförde den venezolanska högern en statskupp, efter flera månader av stora demonstrationer med främst medel- och överklassdeltagare. En oppositionsdemonstration på drygt 100.000 deltagare beslutade plötsligt den 11:e april att byta rutt och bege sig mot presidentpalatset, där en tiotusentals människor hade samlats till stöd för Chávez. På vägen dit passerade de under bron Puente de Llaguno, där eldstrider mellan den oppositionskontrollerade Caracaspolisen, Chavezlojala Nationalgardet och de två demonstrerande parterna utbröt, med 20 dödsfall som följd.

CNN-reportern Otto Neustadt har senare vittnat om hur han deltog i inspelningen av en video som oppositionsmilitärer sände under kuppen, där man fördömer dödandet och ger Chavezsidan det fulla ansvaret för blodspillan. Saken är bara den att inspelningen enligt Neustadt genomfördes innan incideten hade skett, men ändå talas det i videon om "omfattande blodspillan". Detta ser många venezolaner som ett starkt tecken på att skottlossningen var planerad och startades av oppositionen i form av krypskyttar och poliser.
Händelsen var hursomhelst en viktig del i propagandakriget innan och under kuppen.

På kvällen den 11:e april stormade kuppmakarna presidentpalatset Miraflores, och Chavez kapitulerade under hot om bombning av byggnaden. Han fördes till en fängelsecell där han ställdes inför två val: ställas inför rättegång för skottlossningen den 11:e april, eller skickas i exil. Det är fortfarande omdiskuterat huruvida han avgick, men klart är att han inte avgick på de villkor som kuppmakarna krävde. Det finns dock källor som säger att han var beredd att avgå om det skedde enligt konstitutionen: genom att nationalförsamlingen beslutade att avsätta honom, för att därefter ersättas av sin vice-president.

Stor demonstration i Caracas.

Den 13:e april skickade Chávez ut ett meddelande till sina supporters via en vakt som berättat för honom att kuppregimen var instabil: "Jag har inte avgått". Mellan 12:e och 14:e april var hundratusentals människor samlade utanför presidentpalatset för att protestera mot kuppen och kräva att Chávez skulle återfå presidentskapet. Slutligen återtogs presidentpalatset under trycket av massiva spontana protester landet runt, och den 14:e april återinträdde Hugo Chávez som Venezuelas president. De flesta av kuppmakarna flydde till Colombia eller USA, och väldigt få har dömts för sina brott.

"Folket segrade och Chávez återvände"

Varför segrade inte kuppförsöket 2002, trots att det backades upp av betydligt större demonstrationer än upproret 1992, trots att det hade hela den privata massmedias stöd, hela den ekonomiska elitens styrka bakom sig? Att säga att det enbart berodde på de fattiga venezolanernas massiva protester är att göra det väl lätt för sig, även om det visar hur oerhört mycket mer organiserat politiserat Venezuela var 2002 jämfört med år 1992. Oppositionen kunde få ihop nåt hundratusental förbannade, välbeställda människor, men Chávez hade miljoner venezolaners intensiva stöd. Den folkmassa som trotsade militärdiktaturen och samlades utanför Miraflores i april 2002 var mer massiv än någon oppositionsdemonstration, men den skulle inte ensamt ha kunnat störta regimen.

Slutsatser

USA-stödda militärregimer har inte direkt gjort sig kända för att bry sig om människoliv, och då inga folkliga miliser fanns blev stödpunkterna inom armén avgörande för att återföra Chávez till makten. Under intryck av de stora folkliga protesterna vågade många befäl och inte minst tusentals vanliga meniga agera för att stoppa kuppen. Att stora delar av militären i det kapitalistiska Venezuela i en avgörande situation ställde sig på revolutionens sida kan tyckas underligt, men har sina skäl. Venezuela har sedan länge haft en militärapparat som arbetat närmare folket än i många latinamerikanska länder, och Chávez är själv del i en tradition av vänsteropposition bland militära befäl sedan 70-talets radikala dagar.

Venezuelas revolution hade år 2002 en förmåga till självförsvar som baserade sig på två centrala punkter som är avgörande för progressiva regeringar som vill förbli vid makten: a) en stor och aktiv folkrörelse med entusiasm inför det politiska projektet, och b) en militärapparat med band till folket. Idag är den venezolanska revolutionen utan tvekan starkare - med en än större, mer välorganiserad folkrörelse som drivande faktor - och dessutom med en utökad militär reserv kombinerad med jordbrukarnas självförsvarskommittéer. Samtidigt har man genom allt mer offensiva och internationalistiska initiativ ytterligare väckt det amerikanska imperiets och den inhemska oppositionens vrede. En eventuell ny kupp kommer inte att segra, men insatserna är högre idag och därför skulle den medföra än större lidanden för det venezolanska folket. Må det venezolanska folkets styrka avskräcka USA och dess lakejer från att gå den vägen en gång till.

Venezuelanyheter - direkt från revolutionen

2006-09-20T23:00:00.000+02:00

Detta är titeln på det lilla häfte jag sammanställt, bestående av ett urval av artiklar från denna blogg. För de som inte följt Venezuelanyheter från första dagen, och tagit sig till den pga. intresse för utvecklingen i Venezuela, fungerar bloggen egentligen rätt opraktiskt. Det första man behöver för att kunna sätta sig in i ämnet är nämligen inte en liten notis om en specifik händelse, utan en introduktionsartikel.

I häftet finns såväl introduktionsartiklar om den bolivarianska revolutionen som mer djupgående texter och fortlöpande nyhetsnotiser. Tanken är att detta häfte ska kunna fungera både som introduktion, fördjupning och uppdatering om händelsernas gång de senaste åren. Dess utgångspunkt är att ge en motbild gentemot de onyanserade artiklarna om Venezuela i våra etablerade media, samtidigt som den inte väjer för att ge kritik för de stora brister som ännu lever kvar i det venezolanska samhället.

Läs, diskutera, agera, och hör gärna av dig med kommentarer...

Venezuelanyheter - direkt från revolutionen (pdf)

Chavez vs Rosales

2006-09-02T23:05:00.000+02:00

Den 3:e december i år är det presidentval i Venezuela. Den diskrediterade oppositionen ställer upp med delstatsguvernören Manuel Rosales, som deltog i kuppen mot Chavez i april 2002. I de av oppositionen beställda opinionsundersökningarna ligger Rosales den senaste tiden på 10-15% medan Chavez rör sig kring 55% (dessutom tillkommer drygt 20% som svarar "vet ej", och som inte vill eller kan ange någon favoritkandidat). Utöver dessa två kandidater finns en känd komiker som samlar stöd av cirka 5% av väljarkåren. Med andra ord är det inte konstigt att Chavez redan börjat tala om sina planer för mandatperioden 2007-2013.

Efter en diplomatisk resa till bl.a. Malaysia, Kina, Syrien och Angola mottogs Chavez igår av tusentals supporters som marscherade med honom från västra Caracas till huvudstadens centrum. I sitt tal deklarerade Chavez att han, om han blir vald till president för mandatperioden 2007-2013, kommer att hålla folkomröstning om folkets förtroende för honom i början av 2010. Samtidigt kommer folket besluta om presidenten ska kunna återväljas ett obegränsat antal gånger (som i Sverige).

Chavez sammanfattade i sitt tal sin politik för kommande mandatperiod i sju punkter, som bl.a. inkluderar en ny socialistisk etik för att komma till rätta med korruptionen samt en utökning av den socialistiska ekonomin och den deltagande demokratin - "makten åt folket som högsta härskare". Dessutom vill Chavez stärka infrastrukturen i landet och samtidigt decentralisera makten. Vidare vill han utveckla en ny internationell geopolitik, i riktning mot en värld med fler starka block än den USA-ledda, och göra Venezuela till en energivärldsmakt.

I sitt tal varnade Chavez för att man hade uppgifter om en ny planerad kupp, men sa att "med detta folk vet vi redan vad det kommer att göra - besvara kuppen som den 13:e april" (när folket störtade kuppmakarna år 2002, min anm.). "Kontra-revolutionen kommer att besegras", deklarerade Chavez, "Bushs kandidater kommer att pulveriseras den 3:e december".

Källor:

Aporrea
Venezuelanalysis

För rörliga bilder från marschen, se:

http://www.youtube.com/watch?v=DhZXzbVQFrk&eurl=
http://www.youtube.com/watch?v=t3Ia7NNZJCA&eurl=

Venezolanska fackföreningsrörelsen och vägen framåt

2006-07-11T00:36:00.000+02:00

Venezuelanyheter har tidigare rapporterat om venezolanska landsorganisationen UNT:s kongress i slutet av maj. Kongressen var tänkt att lösa upp politiska och personliga konflikter som funnits i UNT sedan dess bildande år 2003, men istället slutade kongressen med bråk och upplöstes i förtid. När vad som behövdes var val för att ge ledningen legitimitet, motsatte sig många ledare detta, när det krävdes enighet lades grunden för bråk genom att många deltagare gavs boende många mil ifrån möteslokalerna, och som om det inte vore nog avslutades kongressen med handgemäng innan fyra av fem fraktioner lämnade den.

Det är svårt att få en fullständig bild av UNT - olika källor sätter medlemskapet någonstans mellan 600.000 och 1 miljon - och vad gäller de politiska konflikterna är de minst lika svåra att bena ut från utsidan. UNT har fem dominerande fraktioner - förbundsstyrelseledamoten Orlando Chirinos C-CURA - "Revolutionära tendensen för klassenighet och autonomi", generalsekreterare Marcela Másperos "Kollektivet", "Bolivianska Arbetarstyrkan", "Autonoma Unionen" och så den tidigare kuppmakaren Franklind Rondóns högerdragande fraktion.

Av dessa var det enbart C-CURA som ansåg att val till förbundsstyrelse skulle hållas i år, medan de fyra andra fraktionerna menade att detta skulle störa kampanjen för Chavez som president. Sedan UNT:s bildande för tre år sedan, då en förbundsstyrelse tillsattes genom en uppgörelse mellan främst fackliga veteraner, har ledningen aldrig legitimerats genom val av medlemmarna.

Venezuelanalysis Steve Mather gör i en artikel idag uppskattningen att C-CURA är den som har klart främst stöd bland gräsrötterna (han skriver ordagrant "it is actually bigger than the four others combined", med sin linje om självständighet gentemot regeringen och byråkratin samt ett påskyndande av fabriksockupationerna. Dess ledare Orlando Chirino, med många års facklig aktivism på nacken, är trotskist och har tagit initiativ för att bilda "ett revolutionärt arbetarparti" vid sidan om de etablerade chavistiska partierna.

Máspero står enligt Mather nära arbetsministeriet, medan ledaren för "Boliviarianska Arbetarstyrkan" är ledamot i nationalförsamlingen för Chavez parti och "Autonoma Unionen" är kopplat till Patria Para Todos, ett vänstersocialistiskt parti inom den chavistiska alliansen. Máspero sägs på maillistan Leftist Trainspotters ha varit medlem i en trotskistisk grupp tills för något år sedan, då hon smälte in i den bolivarianska rörelsen mittfåra.

Det finns med andra ord en stark koppling mellan regeringen/byråkratin och ledarna för alla UNT:s fraktioner förutom C-CURA och Rondóns högersossar. Med tanke på C-CURA:s styrka menar somliga. däribland Mather, att oviljan att hålla val kan bero på att UNT då riskerat att hamna utanför de etablerade chavistiska politikerkretsarnas kontroll. Samtidigt har de andra fraktionerna anklagat C-CURA för att ha tagit bristerna i administrationen kring kongressen när det gäller boendet och vilka som hade rätt att rösta som ursäkt för att sabotera kongressen.

Ännu har inte kongressen återupptagits efter 2 månader, och med tanke på de dominerande fraktionernas (bl.a. generalsekreterarens) inställning till val i år är risken stor att ingen ny kongress hålls innan Chavez väljs till president. Om det ändå händer vet ni var ni får höra det först...

Källa:

Steve Mather - The real facture in Venezuela´s labour movement is ideological

Karibiska nationerna stödjer Venezuela

2006-07-08T18:40:00.000+02:00

Venezuelanalysis rapporterar idag att Caricom, de karibiska nationernas organisation, kommer att rösta för Venezuela som tillfällig medlem i FN:s säkerhetsråd. Detta besked är ett rejält bakslag för USA, som sedan en tid tillbaka fört öppen kampanj för att Guatemala med sin USA-lojala högerregering ska få platsen istället för Venezuela.

Sedan tidigare sägs Venezuela ha ett starkt stöd i framförallt Afrika och Latinamerika, med bl.a. Argentina, Uruguay och Brasilien bakom sig. För att säkra platsen krävs dock 127 röster i generalförsamlingen, och Miami Herald rapporterar att Guatemalas kandidatur med USA:s hjälp hitills fått stöd från 90 nationer. Bland de finns bl.a. en rad USA-lojala och/eller post-fascistiska regeringar: Mexiko, Colombia, El Salvador och Nicaragua för att nämna några exempel från den amerikanska kontinenten.

Orsaken till att länderna i Guatemalas egen närhet inte stödjer deras kandidatur sägs bl.a. vara främst Guatemalas svaga position rörande de karibiska nationernas påtryckningar gentemot WTO om att få bättre betalning för sin bananexport. En annan orsak är att somliga av de karibiska länderna blivit upprörda över USA:s öppna kampanj för Guatemala.

Medan Guatemalas trumfkort är stödet från USA, kör Venezuela en egen kampanj inriktad gentemot framförallt världens fattiga länder - samtidigt som man har stöd av USA:s hatobjekt Kuba, Syrien och Iran. I nuläget verkar de asiatiska och europeiska nationerna vara de mest osäkra korten, som mycket väl kan komma att avgöra valet. Röstningen kommer att äga rum i oktober, när Argentinas plats i säkerhetsrådet blir ledig efter en två års mandatperiod.

Källor:

Venezuelanalysis
Miami Herald

Festa för Venezuela!

2006-06-29T00:26:00.000+02:00

I Venezuela organiserar sig miljoner för att förändra samhället – de lär folk att läsa och skriva, övertar jord och fabriker, samlas i studiecirklar, lagar mat åt de hemlösa osv. För 4 år sedan försökte högern i Venezuela genomföra en USA-stödd statskupp med mot landets demokratiskt valda president Hugo Chávez, men miljontals venezolaner begav sig ut på gatorna och stoppade kuppen.

Nu försöker USA isolera Venezuela och sprida lögner om landet för att motivera angrepp mot Venezuela, därför är det viktigt att vi visar vår solidaritet med en av få regeringar som faktiskt gör något åt fattigdomen och nyliberalismen.

Nu på Lördag 1:A JULI arrangerar Resolver en stödfest för den venezuelanska revolutionen på Husby Träff i Husby, klockan 19.00. Det kostar 100 kr och det kommer att vara fett bra musik med bl.a. Hatuey och massor med trevliga människor, så det är helt klart värt att komma!

Venezuela: tv-kanaler kan få licenser indragna

2006-06-22T15:36:00.000+02:00

I Venezuela liksom i Sverige behöver tv-kanaler sändningslicens ifrån staten för att få sända tv. Sedan slutet av 2004 finns en lag - Lagen om socialt ansvar i media - i Venezuela, som har skärpt kraven för att dela ut sändningslicenser - t.ex. finns regler för vilka tider och i vilken mängd sexuellt och våldsamt material får visas, regleringar av reklamen, andelen nationellt producerade program etc. Med andra ord liknande villkor som i olika varianter finns i t.ex. Sverige (där t.ex. TV3 inte skulle kunna sända hårdporr på förmiddagen), eller Frankrike (där radion måste spela en viss andel inhemsk musik). Skillnaden är dock att i Venezuela ger de privata tv-kanalerna blanka fan i lagarna.

En viadukt rasar ihop i Venezuela. Media: "Tack, herr viadukt" (för Chavez prestigeförlust).

Föreställ dig att TV3, TV4 och Kanal 5 skulle förena sig inför valet i att ägna timtal åt att sprida osanningar om regeringen, påstå att den skjuter folk, är diktatorisk etc - och när en statskupp mot regeringen kommer sitter och myser med kuppmakarna i tv-sofforna. Om den demokratiskt valda regeringen skulle överleva kuppen hade de kanalerna aldrig sänt en sekund igen! Otänkbart? Det hände år 2002 i Venezuela, återigen med en viktig skillnad mellan länderna: i Venezuela har de privata tv-kanaler som deltog i kuppen mot regeringen fortsatt att sända som ingenting har hänt. Varje dag har de malt på i sin kritik av Chavez, och bokstavligt talat aldrig sagt ett positivt ord om regeringen.

Samtidigt försöker oppositionen, med miljoner på banken (plus lite USA-dollars) och tiotals mediakanaler att sprida sina "argument" genom, få Venezuela att framstå som en diktatorisk enpartistat utan yttrandefrihet. De måste vara väldigt modiga, med tanke på att det är vardagsmat för de att beskriva Chavez och hans sympatisörer som apor. En diktatur med en majoritet oppositionella TV-kanaler och dagstidningar som ständigt kritiserar regeringen, det låter inte speciellt rimligt. Å andra sidan har inte den venezolanska överklassen gjort sig kända för sin logik, tvärtom.

Vardagsmat: venezolansk media kallar Chavez "apa".

I veckan fick alltså den venezolanska regeringen slutligen nog, och informations- och kommunikationsministern William Lara varnar för att somliga tv-kanaler kan förlora sändningslicensen när dessa prövas nästa år. Regeringen hävdar att privat media regelmässigt bryter mot reglerna i Lagen om socialt ansvar, och menar att man bara gör sin plikt att följa lagen: "Att tillämpla lagen innebär inte på något sätt förföljelse. [...] Det somliga ägare av radio- och tv-stationer måste förstå är att staffrihet inte längre existerar i det här landet."
Inter-amerikanska pressassocationen och lokala oppositionspolitiker har dock protesterat kraftigt mot varningen, som de menar är ett angrepp mot yttrandefriheten.

Studentkravaller eller paramilitära attacker?

2006-06-17T17:17:00.000+02:00

Sedan slutet av maj har oroligheter pågått i den venezolanska bergsstaden Merida. Upploppen började med att grupper av tiotals mycket välbeväpnade män rörde sig runt i staden och startade strider med polisen. De beväpnade och maskerade männen angrep också ledningen för stadens högskola, Universidad de los Andes. Upploppsmakarna, som anklagas för att helt eller delvis vara colombianska paramilitärer, sa sig protestera mot att universitetsvalen som skulle hållits 31:a maj skjutits upp av högsta domstolen.

Orsaken till uppskjutandet av valen är att högsta domstolen anser att universitetsledningen inte efterlever sina egna valregler, som exempelvis säger att representanterna måste ta ett visst antal poäng per termin. Flera av de studentrepresentanter som ställde upp, däribland en man vid namn Nixon Moreno, hävdas ha brutit mot flera av dessa regler.

Den främsta anklagelsen har varit att Moreno inte varit aktivt studerande på ett antal år (han har varit på högskolan i mer än 10 år), och att han snarare är en professionell bråkmakare som använt universitetet som en politisk plattform för att destabilisera landet.

Studenter, paramilitärer - eller både och?

Mordhot, paramilitärer och politisk avrättning

Tiotals poliser och studenter har skadats under kravallerna och attackerna mot polisen, universitetsledningen och chavister. Chavistiska studentrepresentanter på Universidad de los Andes hävdar i ett uttalande som publicerats på Hands Off Venezuelas hemsida att upprorsmännen bl.a. ska ha hotat en kvinnlig ungkommunist till livet för att få ut adresser till andra kommunister, och därefter grovt misshandlat åtminstone en av dom i dennes hem. Upploppen sägs i uttalandet vara ett samarbete mellan oppositionella kring Nixon Moreno, paramilitärer, "vanliga kriminella" och rötägg inom universitetsadministrationen.

"Vi i de revolutionära studentrörelserna och alla män och kvinnor som påverkats av denna våg av våld och guerillaattacker av okända gärningsmän med destabiliserande intentioner, kräver ett försvar av den sanna universitetsautonomin, i vilken det inte finns något utrymme för paramilitärer, terrorister, kuppmakare, lakejer, legoknektar, och sammanfattningsvis: alla de som agerar mot det venezolanska folkets fred"

Nixon Moreno själv hävdar dock att regeringen försöker "politiskt avrätta" honom, och har stöd av de många oppositionella på Venezuelas universitet, som än idag domineras kraftigt av de rikas barn. Den högsta representanten för studenterna på Universidad Central de Venezuela, Caracas gigantiska högskola, gav exempelvis sitt stöd till upprorsmakarna. Medan oppositionen hävdar att det hela är ett grovt ingrepp i universitets autonomi gentemot staten hävdar högsta domstolen sig ha en skyldighet att se till att reglerna följs, vilket man menar är nödvändigt för att upprätthålla studentdemokratin på universitetet.

Källor:

http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=1976
http://www.handsoffvenezuela.org/letter_merida_venezuela_violence.htm

Storbråk på venezolansk fackkongress

2006-06-05T17:12:00.000+02:00

Delegater på UNT-kongressen.

Venezuelas största landsorganisation UNT höll 25:e-27:e maj sin andra kongress i Caracas, och på plats var till en början 3000 delegater. Efter flera år av interna stridigheter sen UNT:s bildande 2003, sågs denna kongress som en kulmination av konflikterna. De som hoppades att man genom denna kongress skulle fatta majoritetsbeslut och gå vidare, enade, fick dock fel. Den 27:e maj lämnade uppemot 1000 av delegaterna kongressen. En av huvudkonflikterna på kongressen gällde huruvida man skulle välja ledning nu eller i början av 2007.

När en av de nationella koordinatorerna för UNT, Marcela Maspero, beträdde scenen möttes hon av burop och folk skrek "Val, val!". Maspero leder den största minoritetsgruppen i UNT, och var en av de drivande bakom att skjuta upp valen. Efter Maspero talade Orlando Chirino, som enligt den australiensiska vänstertidningen Green Left Weekly fick ett mottagande som tydde på stöd från majoriteten av delegaterna. Chirino, nationell koordinator för UNT tillika trotskist, manade förgäves till lugn.

Marcela Maspero talar.

Enligt rapporter höll UNT-ledare förhandlingar till fem på morgonen för att försöka komma fram till en kompromisslösning, men utan framgång. Morgonen efter lämnade en stor minoritet kongressen och höll separata möten utanför, medan majoriteten som stödde Chirino och hans allierade Stalin Perez och Ruben Linares (båda nationella koordinatörer för UNT) stannade kvar. Den 27:e maj upplöstes så kongressen på obestämd tid.

28:e maj publicerade Chirino ett uttalande, där han anklagar Maspero för att ha genomfört diverse manövrar för att påverka och störa den demokratiska processen som en kongress utgör - t.ex. genom att ackreditera personer utan rätt att delta på kongressen, boka fina hotell åt sina allierade medan andra fick boplatser långt utanför Caracas, uteblivna transporter från boplatserna till kongressen osv. Sammanlagt mycket allvarliga anklagelser. Chirino hävdade också att det var uppenbart att majoriteten av delegaterna ville ha omedelbara val för att legitimera ledarskapet, och att man ville lägga konflikterna bakom sig för att gå framåt.

Marcela Maspero hävdar dock att majoriteten av delegaterna stödde förslagen att skjuta upp valen. Förutom sin egen fraktion stöddes Maspero på kongressen av tre andra fraktioner, varav en leds av Franklin Rondon, som buades ut på kongressen då han stödde kuppen mot Chavez i april 2002. Enligt Green Left Weekly var det dock uppenbart att Chirino med anhang hade majoritetens stöd. UNT har efter 3 års existens konkurrerat ut CTV som den största landsorganisationen och arbetarklassens legitima representanter, men ännu saknar den fullt legitim ledning och enighet.

Kanske stämmer det som marxist.com skriver i sin artikel om kongressen, att enhet bara kan byggas genom gemensam kamp. Intressant är också att Corriente Marxista Revolucionaria, som står Chirino nära ideologiskt, anklagar små klickar av "reformister och ultravänsterister" för att försöka splittra facket - och uppmanar Chirinos och Masperos anhängare att ta ledningen och föra kampen framåt.

Venezuela bygger raffinaderi i Ecuador

2006-06-01T17:20:00.000+02:00

Precis innan det nu pågående OPEC-toppmötet i Caracas besökte Hugo Chavez Ecuadors huvudstad Quito för att skriva en rad energiavtal med den ecuadorianska regeringen. Venezuela och Ecuador har tidigare varit i konflikt, då den ecuadorianska regeringen nyligen under de stora massprotesterna från ecuadorianska bönder, arbetare och indianers sida anklagade Chavez för att understödja protesterna. Detta hindrade dock inte Chavez att skriva på avtal om att hjälpa Ecuador (som var medlem i OPEC tills medlemsavgifterna blev för hårda att ta på 90-talet) att bygga ett raffinaderi, och utvidga ett redan existerande. Detta beräknas ge öka Ecuadors inkomster med 360 miljoner dollar per år.

Dessutom kommer Venezuela att bistå den ecuadorianska regeringen med gas, som den sedan kommer föra ut till medborgarna, på så sätt kan man spara upp till 20% genom att skära bort mellanhänderna. Ecuadors president Palacio sa på mötet att "tack vare det venezolanska folket och president Chavez, kommer Ecuadors naturgas- och oljehistoria att förändras". Chavez berömde president Palacio för den ecuadorianska regeringens beslut att säga upp kontraktet med det amerikanska företaget Occidental Petroleum, som exploaterat den ecuadorianska naturgasen. Detta fick USA att avsluta sina förhandlingar om ett frihandelsavtal med Ecuador, men Chavez ser positivt på beslutet: "Tillåt mig att gratulera dig, president, för besluten som du har tagit för att återerövra den strategiska kontrollen över Ecuadors naturresurser."

Venezuela köper militärflyg från Ryssland

2006-05-30T02:28:00.000+02:00

För två veckor sedan gick USA:s regering ut med att man inte kommer tillåta att någon militärmateriel med amerikanska delar säljs till Venezuela, ett land som man stämplar som ett hot mot "stabiliteteten" i regionen. I förra veckan svarade Chavez att man nu kommer att köpa ryska Antonov-transportplan och jaktplan av modellen Su-30. Rysslands försvarsminister meddelade omedelbart att man var beredda att göra affärer med Venezuela, som han menade "har rätten att köpa vilka konventionella vapen som helst från vilket land man vill".

USA blockerade för ett tag sedan den planerade och nästan slutförda försäljningen av 12 obeväpnade militärflygplan och 4 patrulleringsbåtar från Spanien, liksom 4 båtar som Brasilien planerade att sälja till Venezuelas regering. I förra veckan avslutade dock Venezuela och Spanien slutligen avtalet om båtarna, genom att byta ut de amerikanska delarna i de med europeiska motsvarigheter. Det är mer osäkert om de spanska planen någonsin kommer köpas, och avtalet med Brasilien har runnit ut i sanden. Skillnaden mellan avtalet med Ryssland och det tidigare med Spanien är att det i det tidigare fallet handlar om stridsvapen snarare än för transport- eller övervakningssyften.

Under tiden fortsätter Colombias och USA:s militärbudgetar utklassa Venezuelas, och nyligen höll amerikanska flottan övning i karibien. Frågan är om, när och hur Venezuela kommer att angripas med våldsmedel - klart är i alla fall att Venezuela gör sig redo, steg för steg.

Källa:

Venezuelanalysis

Chavez i Europa: "Valet står mellan socialism och barbari"

2006-05-18T15:46:00.000+02:00

Chavez och leende Tomaselli.

Under slutet av förra veckan anlände Venezuelas president Hugo Chávez till Europa. Första stoppet blev Österrike i Fredags, där han efter diverse möten framträdde inför cirka 5000 människor på ett utomhusmöte i Wien. Med honom på scen var också under kvällen den drivande kraften bakom den internationella Hands off venezuela-kampanjen, Alan Woods, och Ches dotter Aleida Guevara. Hands off venezuela-kampanjens koordinator i Österrike, Emanuel Tomaselli, presenterade Chavez med orden: "Livet är en kamp och idag har vi vunnit ett slag. Å ena sidan var det väldigt svårt att försäkra sig om president Chavez närvaro på det här mötet. Å andra sidan var det enkelt, eftersom vi hela tiden visste att han skulle föredra att vara här med den revolutionära ungdomen framför att äta middag med presidenterna som lurar sina folk".

Chavez inledde sitt som vanligt långa tal med att tala om valmöjligheter: "Valet som mänskligheten står inför är mellan socialism eller barbari. När Rosa Luxemburg gjorde detta uttalande, talade hon om en relativt avlägsen framtid. Men nu är situationen i världen så dålig att hotet mot mänskligheten inte ligger i framtiden, utan i nutiden". Chavez fortsatte med att tala om när han var 15 år gammal och året var 1968, och sa att man då trodde att år 2000 skulle världen var en bättre plats, men "imperialismen och kapitalismen har stulit min framtid". Denna framtid, fri från fattigdom, ojämlikhet och orättvisor, "kallas socialism".

Chavez m.fl. vid utomhusmöte i Wien.

Efter en dag av nästintill solostrid mot en kompakt samling nyliberala regeringsrepresentanter från Europa och Latinamerika, fortsatte färden till London. I London planerades möte med borgmästaren "Röde Ken" Livingstone, tal på ett möte med supporters i en konferensanläggning samt ett framträdande på TUC Congress House - brittiska LO:s högkvarter. Vid konferensanläggningen hände samma sak som i Wien: tusentals människor fick stanna utanför då de inte fick plats i huvudbyggnaden. Under sitt flera timmar långa tal varnade han bl.a. USA för att anfalla Iran: "Om de attackerar Iran tror jag att det kommer att bli mycket värre än vad som just nu händer i Irak. Det skulle bli en fruktansvärd eskalering och jag vet inte var det skulle ta slut och jag vet inte vem som skulle dra fram den första atombomben eller hur många människor som skulle dö. Ingen skulle vara säker från den här galenskapen."

Dagen därpå, måndag, erbjöd Chavez under möte med Livingstone subventionerad eldningsolja till de fattiga Londonborna under vintern som kommer - liksom Venezuela genomfört liknande satsningar i USA:s fattiga områden. Det återstår dock att se om detta sätts i verket, men Venezuela har oljeraffinaderier i Storbrittanien. Inför fackföreningsledare, arbetare och supporters på TUC Congress House fortsatte Chavez sin ständiga plädering för socialismen: "Vid början av 2000-talet måste vi omvärdera den enda tes som kan tillåta oss att förändra världen för att rädda den: socialismen". Chavez föreslog också att man skulle skapa nätverk mellan fackföreningsrörelserna i Venezuela och Storbrittanien, för ett samarbete som venezolanska statliga radion i sin rapport beskriver som "samarbete på samma sätt som har gjorts mellan folken i Sydamerika, Karibien och t.o.m. bland de fattiga i USA."

Chavez samtalar med Ken Livingstone.

Det ska bli mycket intressant att se vad som blir av med detta samarbete. Venezuelanyheter återkommer när det hela blivit klarare, och har ingen större oro över att "allt ska rinna ut i sanden" varesig med samarbetet eller med den billiga oljan. Säga vad man vill om Chavez, men han är handlingskraftig.

Källor:

http://www.handsoffvenezuela.org/chavez_vienna_may12.htm
http://www.handsoffvenezuela.org/workers_movement_britain_example.htm
http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/4771229.stm
http://www.guardian.co.uk/oil/story/0,,1774651,00.html

Fattigdomen minskar under Chavez styre

2006-05-17T17:14:00.000+02:00

Venezuela är som bekant ett land med många fattiga. Situationen har dock varit betydligt värre innan Chavez tid vid makten - med god sjukvård, utbildning osv i stort sett onåbar för fattiga människor. Då Chavezregeringen satsat betydligt mer skattepengar på sociala program jämfört med höjningar av minimilönerna, blir en fattigdomsberäkning enbart baserad på inkomst något missvisande. I t.ex. Venezuela och på Kuba har fattiga gratis tillgång till en mängd saker som andra fattiga latinamerikaner tvingas betala dyra pengar för: lågstadie till högskoleutbildning, hälsovård, mat för de allra fattigaste osv. Dessutom finns subventioner för t.ex. bostadsköp, livsmedel, mediciner osv.

Om man bara ser till inkomsten har dock fattigdomen fortfarande utan tvekan minskat under Chavez styre, från 43,9% i slutet av 1998 när han blev vald till 37% i slutet av år 2005. Samma period sjönk den extrema fattigdomen från 17,1% till 15% (av någon anledning ökade den från 10-15% år 2005). Under åren av ekonomiskt sabotage och kuppförsök sköt fattigdomen i höjden, som kan ses på diagramet, men nu har de fattiga återhämtat sig.

De 15% som har extremt små egna inkomster lever idag under helt andra förutsättningar än deras motsvarigheter gjorde 1998: de kan i sitt eget område gå och få mat på Casa de alimentación, glida ner till Barrio Adentros oktagonformade vårdcentraler eller lära sig läsa genom Mission Robinson. Fattigdomen är dock fortfarande ett skriande problem som inom kort måste lösas med kraftig ökning av den hitills rätt sega utbyggnaden av bostäder, ytterligare höjning av minimilönerna, uppmuntrande av kooperativ (vilka sänkt arbetslösheten kraftigt, idag finns 105.000 kooperativ i landet) etc.

Tryck på bilden för förstoring.

Källa:

El Universal (via oilwars.blogspot.com)

Venezuelas ekonomiska boom fortsätter

2006-05-17T04:55:00.000+02:00

En av Venezuelas största dagstidningar, oppositionstidningen El Universal, rapporterar att Venezuelas mycket starka ekonomiska utveckling de senaste 3 åren håller i sig. Medan tillväxten av BNP mellan 2003 och 2004 var hela 17% stannade den förra året på 9%, vilket gör Venezuelas ekonomi till en av de starkaste i Latinamerika. Under första kvartalet av detta år har tillväxten varit 9,4% gentemot samma period förra året, mot de förväntade 5-6 procenten. Tidigare har utvecklingen till stor del baserats på den starka oljeindustrin, men i år har faktiskt oljesektorn minskat något. Istället är det främst handeln (21%), byggandet (21,2%) och kommunikationerna (28,1%) som driver på ekonomin.

Det är svårt att föreställa sig en president som skulle kunna förlora ett val med den kombination av ekonomisk tillväxt och utjämning av klassorättvisorna som idag existerar i Venezuela. Mer oroande för Chavez är snarare vad oppositionen och USA tar till för medel när de slutligen inser att de inte kan vinna med demokratiska medel. "Problemet" för USA är bara att Venezuela inte är Haiti, och lyckades till skillnad från i Chile 1973 slå tillbaka den USA-stödda kuppen i april 2002, dessutom med fredliga medel. Venezuela är onekligen en svår nöt att knäcka för USA och dess vänner i Latinamerika.

Källa:

El Universal

Venezuela lanserar ny oljeskatt

2006-05-09T21:39:00.000+02:00

Venezuelas energi- och oljeminister.

Venezolanska oppositionstidningen El Universal rapporterar att Venezuelas regering lanserar en ny oljeskatt, som beräknas inbringa en dryg miljard dollar per år till staten. Skatten kommer ligga på ungefär 30% av priset på varje oljefat som produceras i landet. Venezuelas energi- och oljeminister Rafael Ramírez motiverade på en presskonferens i veckan beslutet med de höga oljepriserna som kraftigt ökat oljebolagens vinstmarginaler.

Samtidigt rapporterar venezuelanalysis om energitoppmötet som gick av stapeln i slutet av förra veckan i Puerto Iguazú, Argentina.
Mötet skedde delvis med anledning av den nyligen genomförda nationaliseringen av gasresurserna i Bolivia, och deltagande nationer var kvartetten Argentina, Brasilien, Venezuela och Bolivia. Förutom gasnationaliseringen, som bl.a. påverkar brasilianska företag, diskuterades framtiden för den panamerikanska energiintegrationen. Som en del av denna integrationsprocess har Argentina, Brasilien och Venezuela sedan tidigare planer på att bygga en gaspipeline på nästan 1000 mil, från Venezuela i norr till Argentina i söder. Under energitoppmötet i Argentina meddelade Bolivia att man planerar att delta i byggandet av denna gaspipeline.

Nestor, Evo, Lula och Hugo i Argentina.

Bolivas nationalisering av sina gasresurser, som i korthet går ut på att utländska företag som expolaterar gasfyndigheterna inom 180 dagar antingen skriver över 51% av sina aktier till bolivianska staten, eller lämna landet. Brasiliens president Lula Ignacio da Silva sa dock under toppmötet att "vi förstår att Bolivia och dess president Evo Morales är i en svår situation. Vi erkänner Bolivias rätt till sina naturtillgångar."

På väg till mötet i Argentina besökte Chavez president Morales i Bolivia, och annonserade att det venezolanska statliga oljebolaget PDVSA kommer att sluta en allians med Bolivias statliga energibolag YPFB den 18:e maj. Chavez deklarerade också att Venezuela är beredda att "investera i utforskningsteknologi i den andinska nationen (Bolivia, min anm.) för att installera en anläggning för utvinning av etanol, propan och metan", ur naturgas. De fyra latinamerikanska nationerna kommer att arrangera ett uppföljningsmöte i Augusti nästa år för att fortsätta diskussionen om energiintegrationen.

60% kvinnor i valmyndigheten

2006-05-04T03:11:00.000+02:00

Venezuelas valmyndighet CNE, som organiserar de venezolanska valen, har fått en ny ledning. Efter en segdragen process där oppositionen satt ett hårt tryck på att den nya valmyndigheten ska ha en stark oppositionsprägel. Andra har dock hävdat att det inte handlar om att kvotera in folk av den ena eller andra åsikten, utan att välja kompetent folk. Oppositionskritiken mot CNE:s tidigare ordförande Jorge Rodriguez ledde till att han avgick, snarare för att tysta kritikerna än för att han ansåg sig ha begått några fel. Chavez har under nomineringsprocessen betonat vikten av att den nya CNE för sin legitimitet bör ha få kopplingar till den gamla CNE, och besättas till stor del av kandidater som föreslagits av organisationer från det civila samhället snarare än de parti- eller regeringskretsarna.

Resultatet blev, uppenbarligen delvis mot Chavez vilja, att en person som suttit i CNE sedan dess bildande år 2000, valdes till ny ordförande för valmyndigheten. Tibisay Lucena, högskoleutbildad i New York, blir som ordförande för CNE del av den kvinnodominerade myndighet som ska organisera presidentvalet den tredje december. Förutom Lucena har ingen av de andra fem ordinare ledamöterna i CNE (tio ersättare) tidigare koppling till valmyndigheten.

Lucena sa vid den nya CNE:s första presskonferens att CNE kommer arbeta "på full fart, med all motorer igång och otröttligt arbeta i enlighet med agendan av öppningar och dialoger". Oppositionen är dock inte nöjd. Henry Ramos, ledare för ett av de två partierna som tidigare delade makten i Venezuela i tiotals år, sa kort och gott att "ingenting har förändrats", presidentkandidaten Teodoro Petkoff menade att nationalförsamlingen genom sitt val av CNE "inte följer sitt löfte att uppnå en balanserad myndighet vilken var och en kan ha förtroende för".

Klart är i alla fall att CNE har stora uppgifter framför sig, med en mycket krävande opposition som enbart efter lång tvekan verkar ha beslutat sig för att ställa upp i decembers presidentval.

Stora demonstrationer på Första Maj i Caracas

2006-05-03T22:09:00.000+02:00

Bolivarianska Första Maj-demonstrationen.

Tiotusentals människor fyllde Caracas gator denna Första Maj, i två konkurrerande demonstrationer. Förutom den bolivarianska arbetardemonstrationen, som avgick ifrån Ministeriet för folklig ekonomi, gick en klart mindre skara genom staden i stöd för oppositionen. Medan den bolivarianska demonstrationen hade en klart anti-imperialistisk prägel, lyfte oppositionens demonstration fram de brister som fortfarande finns i Venezuela.

Den bolivarianska marschen, som organiserades av Venezuelas största landsorganisation UNT, hade huvudparollen "Bolivariansk marsch mot imperialism och frihandelsavtal". Detta i samma veva som Venezuela utvidgat sitt ekonomiska samarbete med vänstern i Bolivia, Nicaragua och Kuba - och samtidigt lämnat organisationen för de andinska nationerna, i protest mot att några av länderna förhandlar separat om frihandelsavtal med USA sedan bl.a. Venezuela, Argentina och Brasilien stoppat USA:s planer på att göra Latinamerika till ett frihandelsområde. Sociala rörelser i Latinamerika menar att frihandelsavtalen är orättvisa och skulle leda till att inhemsk produktion slogs ut.

Att den regeringsvänliga demonstrationen gick från Ministeriet för folklig ekonomi, som understödjer kooperativ och arbetarstyrda fabriker i Venezuela, var ett sätt att lyfta fram dessas betydelse för landets utveckling. Enligt venezuelanalysis finns det just nu 105.000 kooperativ i Venezuela, av vilka 95% startats efter Chavez tillträde 1999. I år planerar regeringen att utbilda 700.000 nya kooperativister genom sin arbetslöshetsmission Vuelvan Caras. Många menar att kooperativboomen har spelat en viktig roll i att minska arbetslösheten från 22% till 10% från de ekonomiska kristiderna 2002-2003 (till stor del som ett resultat av oppositionens blockad av oljeindustrin).

Oppositionens första maj-demonstration

Venezuelas näst största, oppositionella, landsorganisation CTV:s generalsekreterare Manuel Cova hävdar dock att: "Det här landet har ingenting att fira, eftersom vi för tillfället har en arbetslöshet på mellan 15-17%, och statistiken om 10% existerar bara i regeringens hjärnor".
CTV protesterar också mot regeringens höjning av minimilönen på 10%, som de menar är otillräcklig och bara når de venezolaner som arbetar på den formella arbetsmarknaden.

Hårda ord utbyttes när oppositionens marsch passerade den bolivarianska demonstrationen på en bro ovanför. Beväpnade med sköldar och batonger gick polis emellan för att förhindra våldsamheter, vilket lyckades. Denna dag nöjde sig båda sidor med att i fredlig handling visa på den djupa spricka som går genom det venezolanska samhället: mellan majoriteten av de fattiga som stödjer Chavez och minoriteten från framförallt de välbeställda områdena, som är allierade med oppositionen.

Venezuela utvidgar oljesolidariteten

2006-05-03T21:32:00.000+02:00

I förra veckan stod det klart att Venezuelas satsning på subventionerad olja runtom på den amerikanska kontinenten ska utvidgas. Vid ett möte med representanter för de USA-medborgare som hitills dragit nytta av satsningen, deklarerade Chavez att man kommer vidareutveckla satsningen. Utöver att de fattiga områdena som berörs bara betalar 60% av det vanliga priset, kommer fr.o.m. nästa år dessutom 30% att gå direkt till utvecklingsfonder som ska hjälpa arbetslösa i USA:s ghetton att starta upp kooperativ.

Men oljesatsningen når nu också Nicaragua, där vänstern i form av sandinisterna kämpar tillsammans med liberala partiet för att i årets presidentval bli av med den postfascistiska regeringen. 25 april i Caracas slöt den venezolanska statens oljebolag PDVSA ett avtal med 153 nicaraguanska borgmästare om att bygga upp ett gemensamt företag i Nicaragua, som kommer att sälja venezolansk olja i landet till subventionerade priser.

Enligt venezolanska dagstidningen El Universal skulle Nicaragua kunna motta 10 miljoner fat olja per år, för vilka de skulle ha 90 dagar på sig att betala 60% av kostnaden och de övriga 40% betalas med låg ränta över en 23-årsperiod. Tidigare har ett liknande avtal slutits med vänsterinriktade lokalpolitiker i El Salvador, som ett steg i att integrera regionen på solidarisk basis.

Källor:

http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=1949
http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=1950

Venezuela - tillväxten ökar, klyftorna minskar

2006-04-28T03:05:00.000+02:00

Enligt en rapport från undersökningsföretaget DATOS ökar inkomsterna för den överväldigande majoriteten av venezolanerna. I venezolansk statistik utgår man ifrån fyra socialgrupper: ABC+, C-, D och E. Ungefärligt översatt representerar de överklass och övre medelklass (ABC+), lägre medelklass (C-), etablerad arbetarklass (D) och underklass (E). Detta är alltså en rent inkomstmässig uppdelning, där 55-60% av venezolanerna tillhör gruppen E, c:a 25% hör till grupp D, ungefär 15% återfinns i grupp C- och kring 5% av venezolanerna sorteras in i ABC+-kategorin.

Chavezregeringens bolivarianska revolutions överlägset mest populära satsning är de s.k. missionerna. Ett tecken på missionernas popularitet är exempelvis att oppositionspartiet Primero Justicia häromdagen annonserade att de visst var för missionerna, men att de ville förbättra dom. Tidigare har oppositionskritiken mot missionerna varit omfattande och rört sig om allt från att de kubanska doktorerna som bistår fattiga venezolaner med läkarvård bara är där för att indoktrinera folk till att beskriva missionerna som ineffektiva och godtyckliga. Missionerna, som till stor del baserar sig på frivilliginsatser och varierar från bostadssatsningar till subventionerad mat, gratis hälsovård och fri utbildning, är en stor orsak till att fattiga i Venezuela de senaste åren ökat sina inkomster rejält. Enligt DATOS nåddes 57% av venezolanerna av missionerna under sista kvartalet 2005.

Venezuela skiljer sig från stora delar av världen genom att vara ett av få länder där hög tillväxt kombineras med minskande av klyftorna. 2004, då tillväxten var 17%, ökade grupp E:s inkomster med 30% (inflationen borträknad). År 2005 ökade samma grupps inkomster med 16% i reella tal, att jämföra med tillväxten på 9% samma år. Men varje mynt har en baksida. Den lägre medelklassens inkomster har knappt hängt med inflationen de senaste åren, och gruppen D har rentav fått försämrade levnadsvillkor de två senaste åren.
Med tanke på att dessa grupper tillsammans representerarar ungefär 40% av befolkningen borde det inte vara helt omöjligt för oppositionen att nå ett visst stöd i höstens presidentval. Med tanke på att detta år inleddes med rejäla löneökningar för många yrkesgrupper, borde dock dessa siffror se bättre ut nästa år. Faktum kvarstår dock: Venezuela har en av regionernas högsta tillväxttakter, "trots" att man satsar stort på att utjämna klasskillnaderna.

En lite annorlunda uppdatering

2006-04-25T03:14:00.000+02:00

Det var nu ett tag sedan den här bloggen senast uppdaterades.
Därför gör jag nu en uppdatering, men artikeln nedan är lite annorlunda jämfört med vad jag tidigare publicerat här.
Artikeln skrevs ursprungligen inte med den här bloggen i åtanke specifikt, men då Venezuela sedan 2 år säger sig vilja bygga en socialism för 2000-talet, tar jag upp ett exempel bland många i Venezuela på hur detta tar sig uttryck rent konkret. Även om artikeln har en allmän inriktning, hoppas jag att den kan ge perspektiv på frågan om "2000-talets socialism" och hur Venezuela kan ta sig framåt mot nationell utveckling och bryta med kapitalismens ojämlikhet.

Läs gärna även dessa artiklar om fröna till socialism i Venezuela:

Arbetarna bör ta makten!

Inhemsk utveckling - vad är det?

The New Cooperative Movement In Venezuela’s Bolivarian Process

Workers building a new Venezuela

“Co-management” in Venezuela's Alcasa Aluminium Factory

Venezuela Launches 12 New State Enterprises to Substitute Imports